Lurkväden

Sonen ville absolut inte gå på Operans konsert idag. Jag vet inte hur han kunde missuppfattat saken så grymt, men han blev "fett besviken" över att som punkare behöva bevista något så töntigt. Efter hot och tandagnisslan - han hade ju lovat igår att följa med (fast han tydligen inte förstått vad det gällde) - beslöt jag mig för att muta honom med en kebab, som var lika dyr som den var god. I bakgrunden dundrade den arabiska muzaken samtidigt med ljusvågorna från en knastrig TV4-bild på väggen. Mmm, det kan bara bli bättre tänkte jag, och då utgick jag från barens usla underhållning.

Mätt och mycket belåten över hans bästa kebab någonsin, började sonen förhandla.

-Ok, vi går dit, men om det är för mycket överklass-människor så går vi.
-Vi går dit för att du lovade igår, och för att jag absolut vill höra lite opera idag. Dessutom tännkte jag blogga lite om konserten, men det sade jag inte. Han skulle nog inte sett tjusningen med läsekretsens hungriga blickar som brukar sluka allt jag skriver, från stort till smått.

Väl framme höll han på att få dåndimpen, grabben. Idel märkeskläder, jirlanger, stela leenden, nyfriserade och finklippta damer, dyra parfymer och nystrukna skjortor på brunbrända solsemesterkroppar. Och vilka blickar på sonen som var nypunkad från topp till tå, med alla tillbehör som smink och kedjor. Jag hade smutsiga jeans och jeansjacka till mitt svarta hår och ring i örat, nyss kommen från en svettig sista flyttkartong. Mums för fördomsbekräftningen, på ömse sidor. Trodde de. Men här var åtminstone en punkarimitation som inte motsvarade förväntningarna. Jag alltså. 

Efter den inte så lite krystade inledningen med en Elsa ur Lohengrin som jagade en svan med motor runt på scenen, kom lite genomkomponerade stycken ur Pajazzo och På Sicilien. Urtråkigt tyckte punksonen som det verkade. Han ville bara gå hela tiden. Den ofrivilliga komiken i att 3 till tänderna uppklädda soloartister skulle föreställa bönder, med dit tillhörande åtbörder, fick åtminstone mig att dra på munnen till en början, men led senare med grabben. Detta var inte bra för operovana! 


Så lite balett igen. Äntligen en scen ur Fiskarena, Kungl Operans  alibi för Krausåret 2006. Fin musik, som dessutom ges i sin helhet nästa lördag i Vitabergsparken, platsen för arbetarklassens historiska slit och släp. Vad kunde vara mera passande där än balett. Heja Kraus! 

Jakobs kyrkklockor klämtade inte för punksonen, som ville gå, men för en scen ur Trubaduren. Han, alltså grabben,  hade nyss vaknat till av Zigenarkören, som han kände till fråm pappans indoktrinering hemmavid. Scenen som följde, med en strålande Lena Nordin, höll dock inte intresset uppe – han hade fått nog. Jag gav upp. Vi banade oss vägen genom sura miner och stela snörpningar för att komma ut ”på andra sidan”, där flanörerna tog vid. Punkaren var lättad. Jag gav honom beröm för att ”stått ut”  i över en timme. Äh, det var väl inget, sade han. Jag hade bara så ont i fötterna, och jag såg inget. Aha, ganska lyckat med andra ord. Lite glad följde jag honom i spåret, när jag till min desperation hörde lantfolkets kör tona upp och eka längs Riksdagens väggar. Sonen lurades till att göra konster på gräsmattan och baklänges kullerbyttor, medan jag sjöng i smyg til min älskade Eugen Onegin. En rysk folkvisa i lysande instrumentering studsade mot slottet, som om kören stod däruppe hos kungen och sjöng: AJO AJO AJO AJO. Slutet på konserten gott, allting gott.

 

Jaha. Så kom jag inte ut idag som jag trodde. Sitter hemma som barnvakt, hur kul är det? Jämfört med Stockholms kulturfestival. Taraf de Haidouk som jag längtat efter. Nå, igår hörde jag på reggae från Elfenbenskusten, så jag får vara nöjd så. Och när Operan spelar lite greatest hits imorgon, så tåras väl inte ögonen av igenkännandets glädje precis, men det är gratis och live. Och det är alltid fint med de fina artisterna från det fina huset.

Kollar i programmet för Östersjöfestivalen för att se om något passar. Kammarmusik i kyrkor med ryska artister, se det vore mumma det. Funderar på att dra mig till  Vårfrukyrkan i  Fruängen 24 augusti där man spelar ett lätt program med inslag av det lite tyngre gardet, såsom Metner (Medtner) och Chatjaturjan.Grieg-ensemblen från Tjajkovskijkonservatoriet  låter ju inte helt fel. 

Så har kulturen slagit till i Stockholm, tagit över känns det som. Vilken härlig känsla. Det kommersiella  är minimerat vilket följer att evenemagen står i fokus. Den förra numera avsomnade jippo-festivalen var ju inte ens värd sitt namn.


I måndags var jag på Isaac Delgado och gungande med i  salsan, igår under den svenska folkmusiken upptäckte jag till min förvåning att mina ben hade inbyggda knätofsar och hambon stötte sig rytmiskt fram i lemmarna, som om den aldrig hade blivit förträngd. På lördag kl 21.00 är det meningen att Kungl Operan ska komma ut ur garderoben, givetvis kommer jag att vara där för att betrakta något SÅ storslaget.

Allan Petterssons  Barfotasånger har det skrivits mycket om. Sånger som Blomma säj,  Herren går på ängen och Min längtan tas ständigt upp i nya arrangemang och används av både trubadurer och organister som sommarens tondofter. Men frågan är om inte den nya skivan på Caprice gör historia när det gäller sköna sättningar för andra instrument än piano.

Håller på att lyssna igenom  stråkorkestreringar av Allans Barfotasånger, gjorda av Ingvar Karkoff. Mycket fina och håller genomgående hög standard!  Rörande textanknutna och snyggt genomkomponerade utan att ta för stor plats. Han har velat ge Allan den största äran, men nog är Karkoffs del i arbetet förlösande! Synd att skivutgåvan på Caprice ingenstans nämner att han gjort arret. Märkligt.



Olle Persson gör tolkningar som kommer att gå till historien, tror jag. Hans varma baryton ges full valör i en fin akustik från Furnby kyrka i Växjö. Och den följsamme Petter Sundkvist får fram en lyster av guld i stråkar, som sätts på våldsamma prov i följande spåren, där första och andra stråkkonserterna tar ut svängarna ordentligt. Också dessa verk får tolkningar av hög professionalism och stråkkultur. Skulle förvåna mig mycket om denna CD blir utan de finaste utmärkelser.

Caprice CAP 21739.

Det är finns massor att se och göra under sommaren, någon stiljte är det inte. Själv åker jag runt södra Finland och gör strandhugg här och var. Men mycket musik har det inte blivit.  Idag for jag till Riihimäki för att besöka deras berömda glassamlingar i Finlands Glaskonstmusem, väl värt en utflykt. Den finska designen förnekar sig inte, varken i historien eller de samtida proträtten. Men jag fastnade för de fantastiskan skulpturala verken av Oiva Toikka, en mycket stor samtida glaskonstnär och man häpnar över den förnyande och förtrollande värld han släpper in åskådaren i, men inte på en gång. Det tar ett tag att upptäcka detaljerrna i det mångfacetterade universum, bara delvis fångat av ljuset.

Kommer att tänka på hans första scenografi för Nationaloperan 1981, i Silkkirumpu, Damasttrumman, av Paavo Heininen - och jag var där på urpremiären, om jag får skryta lite. Hade aldrig, skam sägandes, hört talas om Toikka då, men blev förstås livligt intresserad, för mer fascinerande inramning till Heininens komplicerade tolvtonsekvilibristik får man leta efter. Och fortfarande idag är denna föreställning efter ett japanskt noh-drama ett av mitt livs starkaste upplevelser, mycket tack vare Toikka.

I dessa tankar gled jag in på Riihimäkis bästa konditori Kulmakonditoria och avnjöt ett av mitt livs godaste kvargpajer, med päron och mögelost!  i 32 graders värme. Men ändå: mmmm...

Svenska Kammarorkestern, Åbo filharmoniska orkester, Norsk Kammerorkester, Orchestra Haydn och Amsterdam Sinfonietta. Så många orkestrar har gjort gemensam sak i att beställa ett verk från en nutida tonsättare. Har de blivit så dyra att kostnaderna måste delas? Eller är svensken Sven-David Sandström ovanligt skicklig på att marknadsföra sig? Hans Klarinettkonsert kommer att uruppföras i Åbo den 14 september med repris dagen efter i Helsingfors. Ett romantiskt pumpande svall med slagverksattacker och  en vilsen irrande klarinett  uppå emotses med intresse.

Sommarvärme. Kläderna förenar sig med kroppen. I det läget lägger jag till ännu en ingrediens: musik som fläktar och stormar. Bra svalka åstadkommes motsägelsefullt nog med orkesterhetta, för i musikens värld gäller andra regler, och min lekamen anpassar sig snällt efter musiken, som ger abstinens efter mer hetta. Jag spolar glassen, ökar volymen och pressar upphetsat hörlurarna mot mina öron.

Då kommer jag tänka på serien med Zemlinskys orkestermusik på Chandos, fyra till antalet. Dirigenten Anthony Beaumont har vigt sitt liv åt superromantiska tonsättare, och en stor bedrift torde vara sammanställningen av Zemlinskys ofullbordade opera Kung Kandaules i spelbart skick. När han i konkurrens med   experten James Conlon bestämde sig för att spela in denne alltmer uppmärksammade mellankrigstonsättare,  fick han välförtjänt uppmärksamhet.  Bara att rekommendera!

Beaumonts senaste tolkningar på Chandos rör Kurt Weills symfonier och ett sällan framfört Quodlibet för orkester som bygger på motiv ur pantomimen Zaubernacht.  Men konkurrensen är hård. De fina symfonierna är numera väl representerade på skiva, med dirigenter som Marin Alsop, David Atherton och Kent Nagano. Så Beaumont må tillföra en alldeles tolkning som bygger på en stilistisk känsla, grundad på den gedigna musikvetarens kunskap. Att han äger den midaskänsla som gör guld av musik  är bevisat tidigare. 

Tänkte annars ägna den heta sommaren åt tiden 1850-1950, vad än orkesterutredningen har att säga om saken. Och det blir mycket svenskt kan jag lova. Men här och där får heta dunster från mellankrigstiden sin plats, och förste eldare blir Anthony Beaumont. I svala fasta flöden där kraften är vulkaniskt antydda. Glassberget får vänta.

Var det någon som såg programmet om Joseph Martin Kraus? Jubilaren som jag tjatar så mycket om på denna trista blogg. Nu kastade SVT lite strålkastarljus på denne swenske Mozart, man kan kalla det för lagrat vin i nya läglar. Men det var inte så mycket nytt i detta program, som ju var en repris.

Det var fint ändå. Ditte Feuk knåpade ihop en "konsertfilm" med satser och arior ur Kraus' verkförteckning, dammade av några peruker, dammade på lite puder, vädrade ansikten och 1700-talskläder i några vintriga utomhusscener, lade till scener a la "Kraus på Musikmuseum" och klippte ihop alltsammans.  Det hade kunnat bli hur som helst. Men blev riktigt fint.  Trots töntvarning på amatörskådespelarna, så lyste deras blickar upp av en god personinstruktion, särskilt Kraus själv. 


Men visst är det marigt att göra en meningsfull helhet utfrån gamla brev och musikuppvisning –  ofta verkar man ha svårt att bestämma sig på vilket ben man vill stå.
Så får vi får  vara tacksamma, för denna  film blir väl enda köttbenet som SVT slänger till oss Kraus’ jubelår 2006. Filmen är ändå värd att se. Om inte annat så för musiken och miljöerna.

På Kulturnyheterna igår handlade ett inslag om Folkoperans satsning på mellanstadieelever från Rinkeby som gör opera tillsammans med yrkeskonstnärer.  Eleverna sågs sjunga och arbeta med egen text och musik, och dekorer  sammanställdes, mannekänger klipptes till. En ivrig samling operaovana elever samlades kring detta missförstådda begrepp, som så många verkar ha en mening om men få är insatta i. Rörande blev det när flera av de intervjuade bekände att de tyckte att opera var intressant nu, när de jobbat med den formen.

Precis så ska man arbeta med att föra ut konsten till folket, till förorten, til människorna, för att det ska bli en angelägenhet för alla, för att hitta en ny framtida publik och för att bredda konsten. För det finns ju inget som säger att man som publik ska anpassa sig till operans mer högtidliga attribut, som kläder, smycken och smink. Att avdramatisera ett operabesök måste vara en av de många viktiga punkterna på den långa listan över göromål att pricka av, en annan är barns och ungdomars  intensiva  delaktighet under en längre period med operaformen. Väldigt många kan vinnas, man har ett fåtal att förlora.

Kanske vi kan se ett antal rinkebybor i framtiden på Drottningholm som njuter av mästaren Rameau? Inte otänkbart.


Post Scriptum:  Kulturnyheternas program kan ses till veckans slut på nätet.

Wille är otrolig. Sjätte stråkkvartetten. Tredje satsen. Mjukt, behagligt. Ett regn man inte väjer för pga dess värme. Efterlängat som efter torka. Eller en hand mot kinden när det var längesedan någon smekte den.
Eller hjärtat som slokar som en blomma, som inte fått vatten på länge. Vatten och näring. Allt detta ger Wilhelm Stenhammar i sitt "Poco adagio" - aningen långsamt. Som när du lyssnar förvånat på något som du inte visste kunde göra dig melankolisk - och njuter av det. Om man låter tiden stanna.

Stenhammar har gjort mycket fint. Räck bara ut handen och fyll den. Tiden stannar en stund.

Ett träd i soldis - ett sjungande träd. Ett träd som sträcker sig mot himlen för att famna sol. En sol som uppslukar allt som väntar. Alla väntar på våren. Alla väntar på morgonen, under natten är solen underförstådd, den kommer snart, eller nästa morgon. Solen gick aldrig ner för att par timmar sedan, men går snart upp.

Nu är solen i moln. Har den ätit sig mätt? Trädet sjunger inte längre. Grenarna håller sig tillbaka, sträcker inte längre. Sången har tystnat. Surret och blurret av obestämda läten som äger luften i tidig vår innan livet har återvänt håller andan. Människor sitter i sina maskiner och kör med konstgjord andning, profiterar på årmiljoners lagrade växtvärk. Men de sjunger inte Sången. Det gör annars bara Det sjungande trädet.