Lurkväden

Hur står det till i svenska folksjälen? Finns det ens en sådan? Och vad består den i så fall av?

Det är några av de frågor som kommer upp med anledning av den ständigt bortsopade frågan om svenska tonsättares plats i den nationalsocialistiska musikpolitiken i Tyskland och organisation Ständiga rådet  för tonsättarnas internationella samarbete. Carl-Gunnar Åhlen tar i Svenska Dagbladet upp frågan i samband med Petra Gaberdings avhandling Musik och politik iskuggan av nazismen (Sekel förlag ISBN:  978-91-85767-08-3).

Flera av tonsättaren Kurt Atterbergs citat varit kända sedan tidigare och hans antisemitiska hållning gentemot t ex Moses Pergament finns att läsa om på olika håll, tryckta genom åren. Nyheter med Gaberdings avhandling är att hon har tillgång till Atterbergs brev och dokument (vilka har varit tillgängliga sedan tidigare med inte har varit intressanta nog för musikforskare) och drar mer långtgående slutsatser av dem.

Vad som intresserar mig i frågan är inte om Kurt Atterberg, Natanael Berg, Ture Rangström med flera var nazianstuckna eller antisemiter. Jag ställer frågan om den svenska mentaliteten. Vad som under olika tider ansetts vara "svenskt" och vad svensk musikpolitik, både från etablerat institutionshåll och grupperingar av tonsättare inom Sverige. För trots vurmen för "fornstora dagar" och storsvensk krigshistoriebseskrivning, så har fokus här i landet alltid varit någon annanstans. Man har stilmässigt ängsligt blickat åt Tyskland (1600-talet), Frankrike (1700-talet) Italien, Frankrike under 1800-talet samt Tyskland igen 1850-1945.  Ämnen som tjänade "fosterlandet" var populära men även folkvisan och bondesamhället, som ett uttryck för sökandet efter en ursprunglighet. Men en tydlig egen stil hos tonsättare, ett experimentellt  sökande efter särarten, med eller utan koppling till ett slags svenskhet, har alltid varit motarbetad. Man kan tycka detta vara provinsiellt.

Den egenvillige Franz Berwald lät verkligen inte som något annat som producerades under hans storhetstid, trots det kontinentala som kans spåras i hans musik. Kvinnor skulle inte komponera,  Helena Munktell, Valborg Auin eller Elfrida Andrée tilläts inte husera fritt trots deras begåvningar, visserligen osjälvständiga men osvenskt frigjorda. Albert Rubenson var jude och intressant bildstormare som ung innan han platsade i sin konservativa korg. Vilket motstånd hade han kunnat stöta på om intresset för musikens barrikader fört honom vidare. Och långt senare kunde en Viking Dahl helt tystna i det officiella musiksverige efter att ha varit explosiv i 1920-talets Paris.

Att Natanel Berg inte spelats i Sverige sedan 1945 eller att Kurt Atterberg, trots sina framgångar i Tyskland före kriget, har varit sällsynt på repertoaren, beror delvis kanske på att svenskarna är bra på att skämmas men tala tyst om det. Att istället för att rensa upp i kloakerna får ett par personer bära hundhuvudet för att hela det svenska samhället före 1945 var antisemitiskt i varierande grad. Juden sågs vara ett orent element i den "svenska folksjälen", och det var inte en produkt av nazismen. Moses Pergament delar dessutom idag frånvaron från orkesterrepertoaren med sina antagonister och antisemiter.

Det vore intressant att istället, helt "osvenskt", levandegöra hela den svenska musikhistorien, med alla tillkortakommanden men också de fina (och oupptäckta?) guldkorn som faktiskt finns. Att behandla vår kulturhistoria som mästerverk för att se vilka som håller för det epitetet. Att sluta tala föraktfullt om verken komponerade inom Sveriges gränser utan hålla upp dem och lära sig av dem.

Men det är också intressant att särskåda det kollegiala förtryck som funnits i alla tiden här i landet. I fallet Atterberg kan man lära sig att det förtrycket gällde "de svartmuskiga", de "osvenska", men också se med vilken kraft han förde fram övriga svenska helt oideologiska verk från samma tid och åren före (som passade in i Atterbergs mösnter dock). Atterbergs förtjänster bör man inte ta ifrån honom. Men man bör se på honom med perspektiv, och framför allt sopa rent framför egen dörr. Detta för att lära sig av historien.

Hur man ser på samhället Sverige om 20 år ser vi inte idag, men kommer rasismen stå under lupp då också?   Det finns många skäl till det. Förhoppningsvis även "svenskheten".  Jag inbillar mig att man kan vara intresserad av detta senaste begrepp utan att vara rasist. Att gilla spelmansmusik och folkvisor.  Gilla "feelingen" som det heter på engelska..är det gott nog?

Sakari Oramo - "en av dessa finska stjärndirigenter" som ett uttjatat uttrycket lyder - tillträder i höst som Stockholms filharmoniska orkesters chefsdirigent. Jag har genom åren följt honom i strömmen av CDs och publika radiokonserter och slagits av den jämna kvalitén på hans konstnärsskap. Att väcka en fullständigt bortglömd finländare med judisk-rysk-finlandssvensk-fransk bakgrund som Ernest Pingoud är en välgärning och en bedrift.

I tordagens program med Jean Sibelius'  Lemminkäinen-svit fick Oramo visa prov på hela den skicklighet han besitter. Den mästare han är i att analysera verk form och känslomässigt gav i Sibelius full utdelning. Det var år sedan jag hörde filharmonikerna så välspelande och nära nog metafysiska. Inte bara Tuonelas svan gav ett skimmer man kunde ta på, orkestern var ett klangblock, en enhet, som växte och skulpterades under färden genom de fyra tondikterna. Imponerande? Mer än så! Att Carl Nielsen med sin rapsodi En fantasiresa till Färöarna och Leos Janacek, trots ett uppbåd av både blåsare och tryck, inte förmådde göra lika stort intryck berodde nog på programsammanställningen. Janaceks Sinfonietta är en folkloristisk experimentell smältdegel som man nästa måste vara tjeck för att handskas med;  Oramo löste det genom att  presentera en serie scener som oberoende av satsindelning föll sönder i intressanta och plausiblet vällösta gåtor. Mycket snyggt må jag säga! Att orkestern (med extra janacekblåsare) gav Oramo en stående touché var väntat. De kommer säkerligen ljuda några gånger till under dennes chefskap, som man ser fram emot, inte minst när man betänker vad han kan göra med svensk musik. Att Allan Pettersson och Edvin Kallstenius skulle sitta som handen i handsken står för mig nu helt klart!