Grekiska minnesöar




Det var en varm sommar i Athén. Svalt framåt sena eftermiddagen. Barnen vågade sig ut för att leka. Restaurangerna fylldes på och jag kände att det var längesedan jag hade ätit. Vid en sluttning i Plaka åt jag en riktigt god moussaka med ett glas vit Demestika och tänkte på den föreställning jag hade sett dagen före, på Theatro Athinaion, Brechts pjäs Fru Carrars gevär med musik av Theodorakis och livemusiker, en utomhusteater mellan höga husväggar, mitt i Athen, med teaterns grannar sittandes på balkongerna med middag, vin och i vissa fall gäster.

Det var längesedan jag åt en moussaka, den kan man alltid laga igen, men musiken väcker allt till liv, alla dofter, färger, röster. Så viktig är musik. Därför reser jag till mina minnen varje dag, med min mp3-spelare.


Dags för Allan Pettersson och första symfonin

En enastående musikhändelse äger rum i Norrköping 14 januari detta år. Christian Lindberg, trombonist och numera  även dirigent och kompositör, har tagit sig uppgiften att göra något som har lekt många i hågen: att uruppföre Allan Petterssons första symfoni. Tonsättaren skrev på den i början av 1950-talet, men lät den bli liggande till slutet av årtiondet, då ett nytt försök gjordes. Kvar av dessa försök blev två olika versioner, båda ofullbordade. I år blir Allan Pettersson 99 år, så när han fyller jämt nästa år kommer samtliga verk av hans fjäder vara uruppförda, bortsett från hans arrangemang och orkestreringar från studietiden.

Vi ser tiden an. Och längtar efter torsot i klang.


Opera på liv och död - men för ett fåtal (3)

Så var det kört för dem som hoppats på billigare operabesök. Biljettpriserna på Kungl Operan i Stockholm har stadigt gått uppåt  och i höst är det dags igen, enligt Svenska Dagbladet 24 april, där Operans vd Anders Franzén annonserar höjda priser under framförallt helgerna, medan måndagar till torsdagar förutspås bli billigare. Han försvarar höjningarna med urhokade statsanslag.

Hur ser regering och riksdag på detta? Är det den nuvarande borgerliga majoritetens vilja att allt färre personer i de högre inkomsterna ska tillfredsställa sin kulturhunger, medan folkbildningsprincipen får stå tillbaka? Är detta en borgerlig kulturpolitik? Och är det enbart politikernas vilja som styr prisutvecklingen?  Anders Franzén igen:

"Det handlar om att få en bra mix av publik. Jag är helt inne på linjen att göra opera tillgängligare och folkligare, samtidigt är det ekonomiska realiteter som styr".

"En bra mix av publik", säger han. Hur gör Operan för att "mixa", kan man fråga sig? Hur gynnas de olika smakriktningarna och publikgrupperna, i repertoar, reklam och image? Jag tycker mig se en "förgyllning" av Kungl Operan sedan 1980-talet, då det kändes mer vardagligt och chosefritt att slinka in på en föreställning, och där även priserna var mer tilltalande. Jag tycker mig ha märkt att publiken numera är mer välklädd än tidigare, mindre intresserad av vad som visas på scenen (av paussamtalen att döma) och mindre benägen av att låta sig "drabbas" av konsten. Detta är min helt ovetenskapliga bedömning, gjord på snart 30 års samlad erfarenhet av operabesök.

Och hur mixar man in Rinkebybor och invandrare från Fittja, t ex? Ungdomar från kranskommunerna? Vidgar intresset utanför de redan invigda, när skolans musikundervisning verkar ha kapitulerat? Är dessa grupper helt ointressanta som operapublik? Finns det något hos dem som gör dem oemottagliga för just för operakonsten? Att påstå det eller att ignorera presumptiva operaälskare bland t ex dess

Att skylla på statsmakten som enda orsaken till utebliven publik till följd av prishöjningar är att göra väldigt enkelt för sig. Är en av  lösningarna till att vädra ut kolossen vid Gustav Adolfs torg ett nytt operahus, som på ett helt annat sätt skulle kunna nedmontera bladguldskänslan som bildligt talat verkar sitta i väggarna. Givetvis inte. Här krävs visdom, mod och morske män ledd av en stark kvinna, den nya operachefen Birgitta Svendén, som genast bör engagera sig starkt för en konstnärlig förnyelse och en utveckling, som får upp riksdagens alla ögon för  operans oumbärlighet.

"Alla har vi vår dödslängtan och vill se var gränserna går" påpekade Anders Franzén när han tillträdde som VD 2004. Här undrar jag om inte det finns en alltför stor längtan att i en ekonomisk kärv tid sätta gränser med klassmarkörer som höjda biljettpriser. Om det är blir operaformens genynnande förruttnelse förtidiga död i Stockholm, kan vi låta vara osagt. Men faran är stor att vi inte kommer ha någon vanlig operapublik i Stockholm om 10-15 år.

Triangeldramat som skakar världen varje dag. Men vem får veta?

Musiker. Publik. Verk.

Detta är en grundläggande utgångspunkt för den konstmusiken. Den "klassiska" musiken. Men redan när man säger "klassisk" så har man gjort ett vägval och släppt ett visst ljus på sammanhanget. Det finns flera sådana strålkastare idag. De sköts av ljussättare med till viss del bakgrund men samma utgångspunkter, vilket gör att ljuset som faller blir likadant.

Enligt en intervju av medlemmar ur ensemblen Pärlor för svin i Svenska Dagbladet, märker medlemmar av en klart förändrad attityd i samhället och hos människor gentemot konstmusiken. Den håller på att bli "modern" eller "inne" igen. Folk strömmar till. Konserter med modern musik blir nästan utsålda.

Konserthuset i Stockholm har många programidéer för att möta upp den nya publiken. Det är bra. Men man bör inte glömma att flera måste ges chansen att komma i kontakt med dessa nya världar som inte alls är så tråkiga som medierna påstår. Tidningarnas kulturbilagor är ständigt utsatta för beskärningar, skivrecensionerna anpassas till populärmusikens floder, klubbar och rockartister analyseras både biografiskt, stil- & modemässigt på ett sätt som märkligt nog inte motsvaras av en liknande bevakning av konstmusikens olika uttryck, sångare och musiker. Dagens Nyheter har t ex i sin På Stan-bilaga nära nog utraderat konstmusiken och låtit den enbart tolka ett hektiskt, trendigt och modeintresserat populärkulturliv. Man är paniskt rädd att befatta sig med något som kan verka stelt och tråkigt.

Konstmusikvärlden har delvis sig själv att skylla. Den kan inte enbart hänvisa till populärkulturens dominans i media längre, nu när konsertbesökarna dyker upp igen.  Fler saker måste hända. Ut med kulturen ur finrummet, slopa frackarna, byt bubliktilltal, spela på ovanliga platser, våga vara lite fräna och naturliga i attacken. Mot publikens hunger men uppfostra den inte. Musiken är viktigast, den betyder allt. Och den måste finnas i ett sammanhang där en nutidsmänniska kan ta del av den.

Musiker. Publik. Verk.

Utgångspunkten. Resten kan och ska diskuteras. Och På Stan-bilagan bör komma till mötes på halva vägen. Släpp fegheten  på alla sidor!

Att våga möta mörkret. Allan Pettersson i Stockholms konserthus.

Allan Petterssons hemligheter var hans mycket egna. Om dem vet vi väldigt lite. Men hur massivt känslomässig hans musik än är, så kvarstår ändå att den väldigt privata kampen mot glömskan av de förtryckta människorna upplevs starkt av åhöraren. Fast det hindrar inte att det privata blir aldrig så personligt hos lyssnaren. Rentav drabbande.

Den sjunde symfonin är den utan konkurrens mest spelade av hans symfonier, endast Barfotasångerna konkurrerar bland hans övriga verk, i synnerhet som Ingvar Karkoff under senare år har gjort en instrumentering av ett urval som ger symfonin en match, åtminstone i Sverige.

När så Kungl filharmonikerna i Stockholms konserthus tar upp sjuan igen, visar det flera saker: att folk verkligen köper biljetter för att lyssna på Pettersson (det var nära nog utsålt, enligt biljettkassan ingalunda bara Ann Sophie von Otters förtjänst), att symfonin numera är en del av repertoaren och att  musiker och åhörare har accepterat tonspråket. Även Mahler var ju "ospelbar" en gång när han introducerades.

Alan Gilbert har för mig personligen varit en dirigent som har förmått gjuta liv i tillfället, lyfta inspirationen, få med sig publiken, men tolkningarna har varit märkligt profillösa; inte ett enda av de framföranden jag har åhört har lämnat något djupare spår i mitt minne, mer än som stundens tillfredsställelse. Gilbert gav dessutom i början av sin sverigevistelse ett ganska ointressant och illa repeterat konserttillfälle med Petterssons Symfonisk sats. Så det fanns hos mig i alla fall en lätt  kylig förväntan på kombinationen Gilbert/Petterrsson i Konserthuset denna den lördag 12 april.

Men hur gruvligt misstog jag mig inte. Redan i de första takterna var koncentrationen hos dirigent och orkester total. Det  fanns en oerhörd medvetenhet hos Gilbert, och ett mål med musiken: att tränga in, frilägga, väcka hela paletten, ta fram dolda hemligheter. Och det viktigaste: att inte rygga tillbaka för mörkret. Att våga se känslan, att känna den.

Ur detta framförande växte ett delvis nytt verk fram. Tendensen hos vissa dirigentkolleger att inte låtsas om vissa delar och passager, eller att inte lyfta fram dem, var här bortblåst. För första gången hördes en tolkning där alla takter var lika viktiga, alla melodier framburna, all orkestrering tagen på allvar. Jag gissar att Alan Gilbert anser Allan Petterssons sjunde symfoni vara ett mästerverk, i annat fall göra han sitt bästa för att dölja motsatsen. Denna kamp mellan liv och död, denna hågkomst av alla de kämpande, glömda och proletärkamrater till Allan, kan man givetsvis lämna därhän, men som vittnesmål därom är verket ett skakande dokument, om man så vill. I det frackprydda musiklivet. För tre kvart fick Gilbert och Filharmonikerna oss att glömma det. Tack Konserthuset!

Färgad av svart-tvitt

Det är något visst med svartvita musikfilmer, inspelade t o m 1960-talet. Ljudet är inte det väsentliga i sammanhanget i den bemärkelsen, att man eftersträvar inte klarhet, stereo och knasterfritt. Nej, det är något med stämningen, och då syftar jag inte på instrumentens.


Säga vad man vill om dagens filmmusikaler från Hollywood, men atmosfär finns där inte  så mycket av. Här regerar bilden i eget högsäte. Orkestern är slimmad, genomarrad, mikrofonoptimerad, körd genom 354 datorprogram. Könlöshet och anonymitet är bara förnamnet. Alla resurser finns, och vräks in, pengar är inga problem. Snarare ser man vad allt kostar utan att det motsvaras av en ärlig vilja att åstadkomma något alldeles särskilt.


Häromdagen såg jag filmen Landstormens lilla argbigga på SvT 1 kl 14. Idel klichéer och mallar som skulle gå hem hos beredskapstidens biopublik. Lätta stämningar som man skulle bära med sig hem till vedtravarna och surrogatkaffet, samt den ständiga oron för kriget och de anhörigas väl och ve. Kan denna vetskaå påverka mig när jag ser filmen? Är det dessa tankar som gör att jag överser med allt överspeleri och lättvindiga, men helt ok ihopkokat, manus? Nja. Det är något i filmen, det svart-vita, hantverket. Kamerornas passningar.Klippteknik. Kulisser. Regi. Det lyser om filmen. Sångnumrerna, hur taffliga de än må tyckas vara, är riktigt roliga. Och skämten, sättet att tala med varandra, det lite högtidliga, högstämda lägger till den goda patinan. Lite som "man tager vad man haver".

Kan man lära sig något av de gamla filmerna eller är de obönhörligt konstnärligt döda? Om inte annat, så borde filmer från förr visas, analyseras och diskuteras, inte med våra mättade ögonmått, utan utifrån en egen kategori. Man kan inte bedöma slaget vid Hastings och säga att det skulle slutat på ett helt annat sätt om bara hade andra vapen, eller ens hade blivit av med våra värderingar. Man lär sig av historien. Överallt. Hela tiden. Och vi har ett filmperspektiv att lära av Landstormens lilla argbigga eller Hets.
 

Kanske även ett och annat tonfall eller ord också.


LP CD P1 och annat i minnet

Jag ser på all musik jag har samlat på mig genom åren. Så många entusiastiska timmar jag tillbringat framför högtalarna eller i lurarna med CDn eller LP-konvolutet i hand. Måste erkänna att enstusiasmen för ett skivinköp var större under LPns storhetstid. Att bläddra genom reans enorma utbud tillsammans med idel kända och mer eller mindre fanatiska musiksamlare, precis som jag. Att utstöta ett flämt när man fick se: den!! Och triumferande dra sig till en undanskymd plats för att tro sina ögon. Men genast komma på att någinstans därute fanns måhända ett par storfynd till.

Nu står LP-skivorna orörda sedan många år. Stiftet gick sönder och inga reservdelar fanns att få. Spelaren kasserades. Visserligen finns ju nya spelare att skaffa, vinyl är ju retro. Klubbarna DJ.s är liktydiga med vinylknaster. Så det känns verkligen underligt att vara ute och inne samtidigt. 

När jag ser efter, så är Lpna helt borttagna. Har inte registrerat bortsläpandet ens. Men en massa CD finns, till övermåttan. Men nu var det ett tag sedan jag spelade någon av dem. Lyssnar alltmer på Mp3. På väg, någonstans. Hemma blir det annat än musik. Radio t ex. P1 framför allt. Samhällsprogram, radioteater, nyheter. Ingen underhållning i vanlig bemärkelse.  Kan man redan börja kalla CDna för reliker?

Nej, inte för mig i alla fall. Det handlar om familjeförhållanden. I en framtid nära mig, i en större bostad snart, kommer jag att möblera loss musiken.  Göra den mer attraktiv. Resultat: Mer radio, mer musik, mer kultur. Ökad trivsel.

Vart tog TVn vägen?

Nykokt Sebastian med erfaren Staier

Frühwerke, tidiga verk, heter en CD med den tidstrogna räven Andreas Staier på cembalo. Han är väletablerad med 40-talet inspelningar bakom sig. När han nu går bakåt i Johann Sebastians produktion, så finner vi en fräsch lekfullhet som passar ett ungdomligt tonsättarkynne mycket väl. T ex Toccatorna BWV 912, 914 och 916 från Arnstadt-tiden omkring 1703-07,  hoppar elegant mellan infall och stämningar utan att för den skull bli ryckigt, bara medryckande.  Staier lyckas även färga styckenas melankoli med ett brett register, även bildligt talat; Capriccio BWV 992 från 1704, skrivet till brodern Johann Jacobs avresa för inställelse till Karl XIII:s armé som oboist, är ett mycket rörande stycke och blir i cembalistens händer varsamt hanterat some vore det porslin, något man annars kanske inte associerar med just det instrumentet.

En CD att njuta av på längds och tvärs. Och vars klangbotten ligger kvar länge efter åhörandet.



HARMONIA MUNDI  HMC 901960

En ny operachefs viktigaste uppgifter

1)
tonsättare: Joseph Martin Kraus
verk:  Aeneas i Karthago
regissör: Peter Konwitschny

kommentar: regissören avslutar därmed sin Stuttgart-insceningen han inte kunde fullborda

2)
tonsättare: Ture Rangström
verk:  Kronbruden
regissör:  Peter Oskarsson

kommentar: med denna föreställning önskas regissören välkommen tillbaka till operatiljan i ett gripande svenskt nationaldrama

3)
tonsättare: Wilhelm Peterson-Berger
verk:  Domedagsprofeterna
regissör: Vilppu Kiljunen

kommentar: tonsättarens verk sjuder av frisk romantik. Kiljunen lägger till uppdateringar på ett säkert sätt.

4)
tonsättare:  Kurt Atterberg
verk:  Fanal
regissör: Kasper Bech Holten

kommentarer: en våldsam historia som mår bra i  säkra händer som vet hur helheten vänder sig mot nutid

5)
tonsättare: Wilhelm Stenhammar
verk:  Gillet på Solhaug
regissör:  Susanne Osten

kommentar: en stark kvinna gestaltas med queerperspektivets öga till något av den svenska operahistoriens finaste musik kan uppbringa

6)
tonsättare: Viking Dahl
verk: Sjömansvisa
regissör: Mats Ek

kommentarer: äntligen ett uruppförande av detta unika allkonstverk med koreograf och regissör Mats Ek vid rodret

7)
tonsättare: Gösta Nystroem
verk:  Herr Arnes penningar
regissör: Katie Mitchell

kommentarer: full psykologisk insikt i detta  ruskiga drama

8)
tonsättare: Franz Berwald
verk:  Drottningen av Golconda
regissör:  David Pountney

kommentarer: komik i kubik av specialisten Pountney som ger Berwalds opera en förväntat skjuts ut i berömmelsen

9)
tonsättare: Ivar Hallström
verk:  Den bergtagna
regissör:  Dmitri Bertman (Dmitrij Bertman)

kommentarer: ytterligare ett svenskt försummat verk som får spännande motstånd i ryskt kynne.

10)
tonsättare: Helena Munktell
verk:  I Florens (I Firenze)
regissör:  Staffan Valdemar Holm

Kommentarer: ett försök till att väcka till liv denna på sin tid omtalade opera med goda sceninska krafter 

10 gånger med andra öron: modern musik

Att lyssna på modern musik ("konstmusik") är fortfarande ett företag för en utvald skara. Varför är inte så konstigt. Hela musikvärlden är uppbyggd av lättviktig flödande feel good-musik, den finns överallt. Endast få kommer i närheten av den s k "klassiska" musiken, ännu färre med den moderna.

Vad som är "modernt" skiftar beroende på vem man talar med. Barockopera-nörden eller mozart-specialisten kan sällan tänka sig gå in på musik komponerad efter 1890 och håller sig gärna i den otroligt rikhaltiga skivutgivningen från 1600-1700-talen. Inget fel med det alls. Jag lyssnar själv ofta och gärna på det. Också. Men jag stannar inte där. Livet är för kort för att höra om samma verk i nya konstellationer eller köra några få tonsättares alla verk bak och fram. Jag kör stenhårt med stilbrott.

Béla Bartók och Arnold Schönberg är röda skynken framför "den sanna musikälskaren". De är för moderna. Men jag skulle vilja kalla dem "moderna klassiker". Den riktigt moderna musiken komponeras ju idag. Den samtida. Att lyssna på Bartók eller Schönberg ger en helt annan, och striktare, mer traditionell, känsla än att lyssna på verk av Gloria Coates eller Kaija Saariaho.

Hur byter man spår? Det vill säga, lägger på en annan skiva? Här är jag övertygad om att man måste ha andra öron på sig än de vanliga, de som hör all varuhus- och reklamfilms-musik eller pop eller hip hop-snuttar som studsar mot oss hela tiden, lika lättköpt rytmiska och "melodiska" som bilderna runtom oss som flimrar förbi.

Vi måste ha tid för den moderna musiken. Den måste upprepas eftersom den innehåller så mycket information och många lager. När vi lyssnat på ett Saariaho-stycke 10 gånger, då kan vi yttra oss om hur det är. Men jag tror det tar 10 gånger.

Hur många gånger har du själv lyssnat på modern musik? Hur många gånger har du själv upprepat den tills du kan den? Ingen räcker upp handen? Pröva själv! Sedan kan vi snacka musik.

Cyberrymden kallar dig till musiken

Läste i Berwaldhallens program om en satsning att gå på konsert på ett nytt sätt, sms:a intresset för en biljett. Exakt hur detta gått till förtäljer inte historien, och det finns ingen information på Berwaldhallens hemsida. Märkligt nog. Där borde mer kraft läggas, eftersom Internet är den nya samlingspunkten som lockar till vidare besök.

Men spännande är det. Alla möjliga knep är tillåtna när det gäller att locka förstagångsbesökare, En undersökning om förstabesökarna i konsertsalen med symfoniorkestersmusik eller kammarmusik saknas dock. Från akademiskt håll kunde man utröna hur en sådan publik bredding skulle gå till, genom djupintervjua ungdomar upp till  15, ickeakademiker, besökare av visfestivaler, jazzkonserter och rockklubbar. Samt erbjuda dem en gratis biljett till ett evenemang för att få reda på: vad är spännade med den klassiska musiken, vad känns inte bra, hur upplevs miljön, kläderna, konceptet etc.

Men också ta upp vilka väger som tas för att komma över biljetter. Tillgängligheten. Priset. Informationsplatser och presentationen. Rakt på sak: kan man ha ett tält där man erbjuder t ex punkare en biljett till en klassisk konsert när de bakom disken har högklackat och sidenscarf? Eller bjuder på ett förnämt tilltal?

Vilka ska komma till konserterna? En intressant fråga som institutionerna måste ställa sig innan det är försent.

Melodifestivalen berättar

Att Melodifestivalen har blivit så populär inom många kretsar tror jag beror på främst två saker: de många tävlingsmomenten och det skickligt genomförda upplägget. Allt går helt perfekt som på räls. Men när Morgan Pålsson släpper ett plumpt skämt, en rejäl brakfis,  i en mellanakt om "klimakterietanter" blir det pinsamt tyst. Är schlagertemat uppbyggt på det svenskaste vi har: mår bra-produkter? Sopa allt under mattan? Demokrati och alla människors (=låtars)  lika värde? Ett försök till att bemästra den svårartade Jnatelagen som pyr under ytan?

Kommer Morgan Pålsson att förlåtas? Eller sopas han under mattan om han inte gör en rejäl pudel? Konceptet krackelerar lätt och visar hur sårbart det är när man bygger upp en låtsasvärld som lovar runt och håller tunt. Det finns ingen värld som ser ut så, den är  mer mångfacetterad. Morgan Pålsson visade en sida folket inte vill känna igen och inte vill skratta åt: mobbningen, en känslig sak. Men vill gärna se låt efter låt uppbygd av ingenting mer än kulisser, både i scenografi, dräkter, koreografi och ljus. Men varför säger ingen att kejsaren är naken? Att musiken som spelas är dålig och plagierar sig själv? Att texten är töntig?  Detta är priset för att må så bra som möjligt: schlagerleendet som ger oss lögnen om en bättre värld. Morgan Pålsson gav oss något annat, en glimt av ett bråddjup. Sedan kan Charlotte Perelli var hur familjärt lycklig som helst.


Idel kvinnlig fägring kryddad med impro

Hon är en mycket skicklig tonsättare, Viktoria Borisova-Ollas. Ryskan som är gift i Sverige och komponerar i Gamla Sta'n. 10 januari hörde jag i Berwaldhallen, Stockholm, hennes orkesterverk Kingdom of Silence och igår, den 12 mars: Before the Mountains Were Born. Två olika stycken, 2 olika dirigenter, manligt och kvinnligt, två olika tolkningar. Frågan är om ändå inte Susanna Mälkki hade en fördel att vara ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris, Pierre Boulez' gamla institution för modern samtida musik. För kraften och analysen hade hon, men också tydligheten. Borisova-Ollas' orkesterverk har en romantisk ådra, inte långt från det filmiska panorerande, och stämningsskapande. Ibland kan jag sakna att hon sinte sovrar i sina idéer, eller snarare upprepar dem för mycket, för hon har en hel del på hjärtat. Men idéerna blir aldrig platta utan genomförs med en hel del överraskningar på vägen, vilket gör att musiken nästan aldrig blir tråkig. En av de mest begåvade och intressanta tonsättarnamnen i Sverige just nu, om inte i Europa. Jag hoppas att den botten Borisova -Ollas verkar ha för musikdramatik leder henne att komponera en fullängdsopera. Vår nationalscen borde på sikt  bevaka hennes konstnärliga utveckling och lägga in en beställning när det är så dags.

Susanna Mälkki gjorde inte bara storverk av Borisova-Ollas. Även i Rachmaninovs första pianokonsert skapade hon med den improvisatoriskt nyckfulla och mycket engegerade pianisten Kyrill Gerstein en svepande romantisk effektfull helhet med många dramatiska accenter som tonsättare mår så bra av. Lika helgjuten kändes inte Lutoslawskis tredje symfoni, även om Mälkki övertygande i läsarten. Jag visste inte att ett verk somm detta kunde tillföras så mjuka och känsliga kvalitéer, men kanske hade en längre repetitionsperiod med Sveriges Radios symfoniorkester kunnat ge helheten en större helhetskraft. Visst är det ett svårt verk att få ihop med dess  ficklampsestetik, vilket inte hindrar att tydligare riktning på ljuskäglan kunde göra fler upptäckter. Mälkki har djupa kvalitéer som dirigent och önskvärt vore att nu rikta ljuset mot svenska tonsättare.

Nazister, musik och svenskhet

Hur står det till i svenska folksjälen? Finns det ens en sådan? Och vad består den i så fall av?

Det är några av de frågor som kommer upp med anledning av den ständigt bortsopade frågan om svenska tonsättares plats i den nationalsocialistiska musikpolitiken i Tyskland och organisation
Ständiga rådet  för tonsättarnas internationella samarbete. Carl-Gunnar Åhlen tar i Svenska Dagbladet upp frågan i samband med Petra Gaberdings avhandling Musik och politik iskuggan av nazismen (Sekel förlag ISBN:  978-91-85767-08-3).

Flera av tonsättaren Kurt Atterbergs citat varit kända sedan tidigare och hans antisemitiska hållning gentemot t ex Moses Pergament finns att läsa om på olika håll, tryckta genom åren. Nyheter med Gaberdings avhandling är att hon har tillgång till Atterbergs brev och dokument (vilka har varit tillgängliga sedan tidigare med inte har varit intressanta nog för musikforskare) och drar mer långtgående slutsatser av dem.

Vad som intresserar mig i frågan är inte om Kurt Atterberg, Natanael Berg, Ture Rangström med flera var nazianstuckna eller antisemiter. Jag ställer frågan om den svenska mentaliteten. Vad som under olika tider ansetts vara "svenskt" och vad svensk musikpolitik, både från etablerat institutionshåll och grupperingar av tonsättare inom Sverige. För trots vurmen för "fornstora dagar" och storsvensk krigshistoriebseskrivning, så har fokus här i landet alltid varit någon annanstans. Man har stilmässigt ängsligt blickat åt Tyskland (1600-talet), Frankrike (1700-talet) Italien, Frankrike under 1800-talet samt Tyskland igen 1850-1945.  Ämnen som tjänade "fosterlandet" var populära men även folkvisan och bondesamhället, som ett uttryck för sökandet efter en ursprunglighet. Men en tydlig egen stil hos tonsättare, ett experimentellt  sökande efter särarten, med eller utan koppling till ett slags svenskhet, har alltid varit motarbetad. Man kan tycka detta vara provinsiellt.

Den egenvillige Franz Berwald lät verkligen inte som något annat som producerades under hans storhetstid, trots det kontinentala som kans spåras i hans musik. Kvinnor skulle inte komponera,  Helena Munktell, Valborg Auin eller Elfrida Andrée tilläts inte husera fritt trots deras begåvningar, visserligen osjälvständiga men osvenskt frigjorda. Albert Rubenson var jude och intressant bildstormare som ung innan han platsade i sin konservativa korg. Vilket motstånd hade han kunnat stöta på om intresset för musikens barrikader fört honom vidare. Och långt senare kunde en Viking Dahl helt tystna i det officiella musiksverige efter att ha varit explosiv i 1920-talets Paris.

Att Natanel Berg inte spelats i Sverige sedan 1945 eller att Kurt Atterberg, trots sina framgångar i Tyskland före kriget, har varit sällsynt på repertoaren, beror delvis kanske på att svenskarna är bra på att skämmas men tala tyst om det. Att istället för att rensa upp i kloakerna får ett par personer bära hundhuvudet för att hela det svenska samhället före 1945 var antisemitiskt i varierande grad. Juden sågs vara ett orent element i den "svenska folksjälen", och det var inte en produkt av nazismen. Moses Pergament delar dessutom idag frånvaron från orkesterrepertoaren med sina antagonister och antisemiter.

Det vore intressant att istället, helt "osvenskt", levandegöra hela den svenska musikhistorien, med alla tillkortakommanden men också de fina (och oupptäckta?) guldkorn som faktiskt finns. Att behandla vår kulturhistoria som mästerverk för att se vilka som håller för det epitetet. Att sluta tala föraktfullt om verken komponerade inom Sveriges gränser utan hålla upp dem och lära sig av dem.

Men det är också intressant att särskåda det kollegiala förtryck som funnits i alla tiden här i landet. I fallet Atterberg kan man lära sig att det förtrycket gällde "de svartmuskiga", de "osvenska", men också se med vilken kraft han förde fram övriga svenska helt oideologiska verk från samma tid och åren före (som passade in i Atterbergs mösnter dock). Atterbergs förtjänster bör man inte ta ifrån honom. Men man bör se på honom med perspektiv, och framför allt sopa rent framför egen dörr. Detta för att lära sig av historien.

Hur man ser på samhället Sverige om 20 år ser vi inte idag, men kommer rasismen stå under lupp då också?   Det finns många skäl till det. Förhoppningsvis även "svenskheten".  Jag inbillar mig att man kan vara intresserad av detta senaste begrepp utan att vara rasist. Att gilla spelmansmusik och folkvisor.  Gilla "feelingen" som det heter på engelska..är det gott nog?

Kungl Operan satsar på regi 2008-2009

När Stockholmsoperan går in på sin sista säsong med Feenstra som operachef lägger jag märke till främst tre saker:  

Satsningen på nyuppsättningar av Verdis verk forsätter, vad annat att vänta. Macbeth, som senast hade Knut Hendriksen som regissör i Katherine Hysings dekor och gjorde ett murrigt och överdrivet intryck, kommer i en finländares händer säkerligen bli något helt annat. Vilppu Kiljunen har på Nationaloperan i Helsingfors ett par uppsättningar bakom sig, bl a en stilsäker Flickan från Vilda Västern av Puccini, en sällan spelad opera, i Helsingfors en fullträff.

Rysk-östeuropeiska satsningen fortskrider, nu med Tjajkovskij. Kiljunen matchas av Dmitrij Bertman, regissör vid Helikon-teatern i Moskva. Hans Eugen Onegin blev i Stockholm det bästa ryska som spelats på decennier. Nu har han kallats in igen för att ta sig an en annan Tjajkovskij-opera, Spader Dam, som inte spelats i Stockholm sedan 1970-talet, vilket är en mindre skandal, eftersom den tillhör det bästa, mognaste och mest inspirerade tonsättaren har producerat i operaväg. Men nu är det alltså dags.  Även här finns det all chans till stor succé. Den intresserade kan f ö studera Helikon-teatern i dess hemmiljö i en DVD-upptagning av operan Peter den store, musik av 1700-talstonsättaren André Gretry. Föreställningen sprudlar av energi, infall och inspiration som gör verket en stor tjänst när inspiration ibland tryter i noterna. Eftersom Spader Dam innehåller ett långt inspirerat men stillastående divertissement får vi hoppas denna scen inte opereras bort utan infogas i helheten med Bertmans sedvanliga påhittighet. Kommer vi få se honom i en annan östeuropeisk pärla, den komiska operan Herr Brouceks utflykter av Leos Janacek, som skulle ge ett intressant och spännande tillskott på tiljan i Stockholm?

Den tredje saken man lägger märke till är att svensk opera pliktskyldigast visas denna säsong. Sven-David Sandström har komponerat länge på sin Batseba-opera, först nu är den klar och slipas på in i det sista. Självklart ser man fram emot detta, särskilt som David Radok från Göteborg begår sin stockholmsdebut: bra regiteater igen, musikalisk sådan.  Någon plikt emot svensk traditionell opera från tiden före 1945 anser man sig inte ha. Att Ture Rangström fortfarande står utanför repertoaren med sin Kronbruden är förbluffande. Nationalromatiken luktar fortfarande illa, fast bara om den kommer från Sverige. Vem är jätteproppen Orvar här? Jag har mina gissningar...

Oramo Or Amor: intellektets känsla i Stockholms konserthus

Sakari Oramo - "en av dessa finska stjärndirigenter" som ett uttjatat uttrycket lyder - tillträder i höst som Stockholms filharmoniska orkesters chefsdirigent. Jag har genom åren följt honom i strömmen av CDs och publika radiokonserter och slagits av den jämna kvalitén på hans konstnärsskap. Att väcka en fullständigt bortglömd finländare med judisk-rysk-finlandssvensk-fransk bakgrund som Ernest Pingoud är en välgärning och en bedrift.

I tordagens program med Jean Sibelius'  Lemminkäinen-svit fick Oramo visa prov på hela den skicklighet han besitter. Den mästare han är i att analysera verk form och känslomässigt gav i Sibelius full utdelning. Det var år sedan jag hörde filharmonikerna så välspelande och nära nog metafysiska. Inte bara Tuonelas svan gav ett skimmer man kunde ta på, orkestern var ett klangblock, en enhet, som växte och skulpterades under färden genom de fyra tondikterna. Imponerande? Mer än så! Att Carl Nielsen med sin rapsodi En fantasiresa till Färöarna och Leos Janacek, trots ett uppbåd av både blåsare och tryck, inte förmådde göra lika stort intryck berodde nog på programsammanställningen. Janaceks Sinfonietta är en folkloristisk experimentell smältdegel som man nästa måste vara tjeck för att handskas med;  Oramo löste det genom att  presentera en serie scener som oberoende av satsindelning föll sönder i intressanta och plausiblet vällösta gåtor. Mycket snyggt må jag säga! Att orkestern (med extra janacekblåsare) gav Oramo en stående touché var väntat. De kommer säkerligen ljuda några gånger till under dennes chefskap, som man ser fram emot, inte minst när man betänker vad han kan göra med svensk musik. Att Allan Pettersson och Edvin Kallstenius skulle sitta som handen i handsken står för mig nu helt klart! 

Musik i kyrkan hur modern som helst

Om man skulle få den idén att som reporter i ett nyhetsblock ställa den lite udda frågan vad intervjupersonen tycker om kyrkomusik, skulle den säkert himla medf ögonen och undra, "vad är det för något"?  Ställer man frågan om hur ofta denne går på någon konsert eller lyssnar på julmusik eller sjunger till psalmer under påsken, blir nog svaret något annorlunda.

Kyrkomusik är ett brett begrepp och kan innehålla all den musik som spelas i alla våra kyrkor.  On vi begränsar oss sig till konsert- och gudstjänstmusiken, främst inom Svenska kyrkan, och talar om dess plats i samhället, kan man få en ganska intressant diskussion, beroende på vad man själv har för bakgrund.  Och ännu intressantare blir det när vi tar upp hur den speglas i samhället. För vi har en utomordentligt duktig kyrkomusikerkår här i landet med lång tradition. Den akademiska utbildningen är lång och professionell. Konserttillfällena är många, särskilt under storhelgerna, då musikerna efter lång repetitions- och förberedelsetid arbetar för högtryck när vi andra är lediga.

I kyrkorna finns en del av vårt viktiga kulturarv. Den för idag en undanskymd tillvaro, inte aktivitetsmässigt, men vad uppmäsrksamheten beträffar. Media igen: hur ofta bevakas konserterna av tidningar och radio/TV? Publik Service framför allt, eftersom SvT och SR,  även UR, har ett bevakningsuppdrag som går utanpå allt vad reklamkanaler orkar bry sig om. Ska man spegla en stor del av landets musievenemang, nämligen  den som utför i våra kyrkor av elitmusiker?

Risken med dålig eller ouppmärksam bevakning är att den inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Stundtals är kyrkorna fulla av publik, särskilt undet gratiskonserter, då kollekt till verksameheten tas upp vid utgången. Svenska kyrkan är ju numera inte statligt anknuten, så det är en ren välgärning från dess sida att fortfarande, ännu?, har detta stora utbud på sin repertoar. Hur länge till? Överallt i samhället sparas det. Så även inom kyrkan. Är det så att ju mindre uppmärksamhet musikverksamheten får i media, desto mer njugg blir kyrkan med medlen? Och hur ser det yngre framväxande kyrkostyret på klassiskt skolad musik? Är orgelmusik dammig? Har texten i motetterna dåligt tilltal mot den yngre publiken?

Man kan inte nog skatta Svenska kyrkans musikverksamhet. Att den är populär är oomtvistligt. Hos dess publik. Men media lyser med sig frånvaro alltsomoftast. Publiken verkar synnerligen omodern i detta moderna samhälle. Kan man byta ut publiken? Få den att byta smak? Nja, så länge som medlen tillåts strömma till i den lilla strömmen som idag rinner, så kommer det folk till konserterna. Det finns så många människor i vårt land med konstig smak.  Väldigt många. Som uppskattar ett orgelstycke av César Franck, ett Magnificat av J S Bach eller en motett av Oskar Lindberg. En liten motståndsrörelse...

Schlagerfestival går på tomgång

Nu har jag lyssnat mig igenom hela festivalens samtliga bidrag - och undrar stilla: ska man verkligen satsa pengar och resurser på det här spektaklet? Allt är flott skickligt och snyggt gjort, men bidragen ekar tomma. Igår hade ETT bidrag något slags kvalitét, men kostymeringen - scenografi och ljus - många nummer för stor.

Förenkla arrangemanget så det inte blir så pretentiöst!

En smärtfylld glädjes Lemesjev

Серге́й Я́ковлевич Ле́мешев, Sergej Lemesjev, rysk-sovjetisk tenor 1902-1977, ligger mitt hjärta nära. Om mannen hade varit fri att turnera i sin glans dagar under 1940-50-talet, så hade hans ryktbarhet nått Jussi Björlings höjder. Om Jussi hade en oantanstlig perfekt och samtidigt vek ton, så var Lemesjev inte alls någon röstperfektionist. Man man ibland höra hur han växlar från ett nära nog talande sångsätt till en klang- och märgylld fortissimohöjd för att sedan återgå till sitt sorglösa parlando. Men styrkan ligger i hur han använder den vackra röstfärgen i textförmedlingen -  ljust, rent, oskuldsfullt. Lika gripande som utsatt. Och som kan förmedla smärta från denna veka botten.

Sina stora roller har han gjorde han inom den franska romantiska operatraditionen, såväl som den ryska, Majnatten, Guldtuppen, Ruslan och Ljudmila. Hans hertigen i Rigoletto är berömd och
Lenskij, I Eugen Onegin, tillsammans med en helt ung Galina Visjnevskaja, är enligt min mening oöverträffad, vilket gäller för inspelningen som helthet. Som klippt och skuren är han för Tjajkovskijs romanser. I den kompletta inspelning av sångerna jag har hemma, på LP från sovjettiden, gör Lemesjev Serenad op 63:6  och Don Juans serenad op 38:1 till fina paralleller.

Nog hade jag varit en i skaran på Bolsjojteatern som var "lemesjevian" istället för "kozlovskian" (Ivan Kozlovskij, den andre store tenoren på den tiden). För det förmedlade hjärtats kvalitéer är inte en extra bonus, utan det fundamentala inom sångkonsten och utgör grunden för dess vidare chans till överlevnad. Lyssna på Sergej lemesjev så förstår ni vad jag menar.

Klassisk musik är svängig musik?

Under titlarna CLASSIC MEETS CUBA har 2 CDs kommit ut än så länge, en succé som är svaret på den tidigare framgången med JAZZ MEETS CUBA. Medlemmar ur DRESDNER PHILHARMONIE kallar sig KLAZZ BROTHERS (TOBIAS FORSTER piano, KILIAN FORSTER, kontrabas och TIM HAHN, trummor - en jazztriosättning alltså). De samarbetar med slagverksduon CUBA PERCUSSION (ALEXIS HERRERA ESTEVEZ på TIMBALES och ELIO RODRIGUES LUIS på CONGAS).

De två CDna har det gemensamt att det svänger något så grymt. Men den första - SYMPHONIC SALSA - har MÜNCHENER PHILHARMONIKER med på tåget. Den andra blir kammarmusikalisk, mer intim och lite mer jazzig. Men härliga tongångar med skiftande fokus på standardrepertoaren inom den  klassiska musiken blir det. Gillar man latinska rytmer och konstmusik, och är redo för en "fusion", så måste man skaffa bägge dessa plattor. Rekommenderas!!

1) CLASSIC MEETS CUBA  SYMPHONIC SALSA      SONY  SICP 899

2) CLASSIC MEETS CUBA     SONY  509448 2

Tidigare inlägg