Skoj med Mozart
Fortfarande ingen riktigt stor och maffig festkonsert för jubilaren Joseph Martin Kraus med orkester, soli & kör i sikte, rätta mig om jag har fel! I väntan på detta gick jag på en av alla dessa festkonserter för en annan jubilar – Wolfgang Amadée Mozart. Programmet den 31 maj 2006 i Adolf Fredriks kyrka var ej utannonserat i tidningarna, dock tonsättarens namn och artisternas: Mikaeli kammakör och Stockholms barockorkester under ledning av Anders Eby, med solister Väl ditkommen förstår man varför. Konsertprogrammet bestod av 8 programpunkter, och ingen av dem var tillräckligt publikfriande för att skylta med. Men Mozart och Eby lockar ju.
Vad fick man då höra? En ganska ung tonsättare bortsett från den mogne mannens nittonde pianokonsert. Här hade Bengt Forsberg den delikata uppgiften att traktera ett ljudsvagt hammarklaver, med den äran får man tillägga. Lekfullhet och charm var framförandets förnamn, och intelligent kontrapunktiskt arbete dess efternamn. Att klaveret kunde ha dränkts av orkestern var mer ett hot än en realitet, och dirigenten förtjänar all heder av detta.
Lekfullheten var också fagottisten Mats Klingfors’. Han trädde fram ur orkesterns led och framförde konserten kv 191, med egna (?) kadenser, med roliga blinkningar åt Trollflöjten och Cosi Fan Tutte. Musiken är ung och välgjord, dock ännu utan all den kunskap som kommer med mognad, men framskakad ur rockärmen av ett geni.
Jenny Ohlson, bördig från Söderhamn, skänkte publiken en ljuvligt pärlande Exultate Jubilate och sopranarian Laudate Domine ur Vespermässan, som blev programmets höjdpunkt. Med elegans och självklar pondus infriade Ohlson publikens törst efter solistiska vokalnummer (Mozart komponerade ju mest profant under senare delen av sitt liv och gjorde den stora insatsen på operans område, något som ju inte är speciellt kyrkligt).
Med kören hade Eby arbetat intensivt, 4 körstycken med variende längd . Mest intryck gjorde framförandet av Misericordias Domini kv 222 över en gregorianskt klingande cantus firmus; kören växlande mellan vek barmhärtighetsvädjan och kraftig lovsång, det ligger i styckets natur – på och av. Kanske kunde man ha önskat en mer varierat dynamik dessemellan, för detta och andra körstycken. Framförallt tenorer och sopraner slog igenom på altars och basars bekostnad. Akustiskt fenomen? Men skickligheten och det goda röstmaterialet är körens styrka och dess största kvalitéer.
En musikfest för årets jubilar var underrubriken för konserten. Min rubrik hade snarare blivit en resa med den okynnige upprorsmannen. För fram trädde ju inte festligheternas och pompans man, utan festernas, spjuverns och egensinnigheternas. Leken och upproret finns där hela tiden. Att sätta högtidlighetstämpel på Mozart är att trycka ner honom lite. Mozart är ju alltid Mozart – honom kunde ingen sätta sig på.
Apropå Kraus: håll utkik efter en Musikalisk och kulturhistorisk dag i Hagaparken och Brunnsviken 11 juni. Den innehåller både musik och föreläsningar samt annat smått och gott.
Kommentarer
Trackback