En smärtfylld glädjes Lemesjev
Sina stora roller har han gjorde han inom den franska romantiska operatraditionen, såväl som den ryska, Majnatten, Guldtuppen, Ruslan och Ljudmila. Hans hertigen i Rigoletto är berömd och Lenskij, I Eugen Onegin, tillsammans med en helt ung Galina Visjnevskaja, är enligt min mening oöverträffad, vilket gäller för inspelningen som helthet. Som klippt och skuren är han för Tjajkovskijs romanser. I den kompletta inspelning av sångerna jag har hemma, på LP från sovjettiden, gör Lemesjev Serenad op 63:6 och Don Juans serenad op 38:1 till fina paralleller.
Nog hade jag varit en i skaran på Bolsjojteatern som var "lemesjevian" istället för "kozlovskian" (Ivan Kozlovskij, den andre store tenoren på den tiden). För det förmedlade hjärtats kvalitéer är inte en extra bonus, utan det fundamentala inom sångkonsten och utgör grunden för dess vidare chans till överlevnad. Lyssna på Sergej lemesjev så förstår ni vad jag menar.
Klassisk musik är svängig musik?
De två CDna har det gemensamt att det svänger något så grymt. Men den första - SYMPHONIC SALSA - har MÜNCHENER PHILHARMONIKER med på tåget. Den andra blir kammarmusikalisk, mer intim och lite mer jazzig. Men härliga tongångar med skiftande fokus på standardrepertoaren inom den klassiska musiken blir det. Gillar man latinska rytmer och konstmusik, och är redo för en "fusion", så måste man skaffa bägge dessa plattor. Rekommenderas!!
1) CLASSIC MEETS CUBA SYMPHONIC SALSA SONY SICP 899
2) CLASSIC MEETS CUBA SONY 509448 2
Om Kulturarvets musik- vem bär ansvaret för tystnaden?
Någon journalistik om svensk klassisk musik existerar överhuvudtaget inte. När såg vi en brett upplagd initierad analys om Ivar Hallströms eller Kurt Atterbergs operor? När drevs en polemik om Nationaloperans, Kungl Operans, repertoarpolitik vad gäller det svenska kulturarvet? När svenska kvinnliga dramatiker under begrepp som Modärna kvinnor dammas av och återupptäcks som manliga jämlikar i kvalité och friskhet, skrivs det, med rätta, spaltmetervis. Verkligen på tiden. I så motto lever vi i en spännande omvärderingens tid. Men när kommer skiftet om klassisk musik, särskilt rörande svensk opera komponerad före 1965? Vad kan skaka om debatten?
I utlandet har de sk nationella operornas och tonsättarna sedan länge haft en central roll i repektive länders repertoar och debattkultur. Så icke i Sverige. Jo, så tillvida att det skrivs om andra länders tonsättare, men inte de svenska. Är det intresant med ett kulturarv? Är det intressant med ett svenskt kulturarv? Är det intressant med ett svenskt musikaliskt kulturarv? Dessa frågor lämnar jag till allmänheten att besvara. Fast inte i Aftonbladets nätupplaga.
YouTube- din musiktub i vardagen
Ett ställe där man kunde dela videos med varandra skapades i februari 2005 av ett par PayPal-anställda under namnet YouTube. Sajten har vuxit enormt och idag kan man se sekvenser ur tv-program, gamla långfilmer, klassiska konserter, arabiska galor, egna vardagsklipp och allt möligt och omöjligt. Att YouTube är variationsrik står var och en att själv upptäcka.
Själv kan jag bara konstatera att efter den "omöjliga" sökningen "Kallstenius" (1900-tals-tonsättaren Edvin Kallstenius) fick 1 (en) träff från en konsert med en anonym symfoniorkester och en dirigent jag aldrig hade hört talas om - Miguel Ramos. Vid närmare efterforskning visade det sig att han bor i Stockholm men har sitt huvudsakliga konstnärsskap i Central- & Östeuropa. Nämnde Kallstenius uppfördes i Tjeckien och på sin meritlista har dirigenten Ramos ett framförande av Allan Petterssons sjunde symfoni med Kaliningrads symfoniorkester (!). Miguel Ramos gör ofta stora insatser för svensk musik i österled men det har inte uppmärksammats ett dugg i svensk media. Vilket visar att ankdammens mediatörer sällan sträcker näbben längre än nätet och de gamla vanliga invanda massvandringslederna. Men används Internet slugt och nyfiket så kan de mest roliga upptäckter göras. Och avsmakas. Om man kommer så långt att man öppnar tuben, förstås.
Martha och Dmitrij
Visst - Martha Argerich är en sägenomspinnen pianist med lika egensinniga som inspirerade tolkningar. Berömda är hennes tolkningar av standardrepertoaren. Varför blir jag då lyckligt förvånad när jag sätter på hennes tolkning av Sjostakvitj och dennes pianokonsert nr 1 med trumpetsolo? Makalöst är hennes anslag som likt kattens tassar mjukar upp den till synes tuffa konserten av en ung bildstormande tonsättare. Poesi är bara förnamnet. Hon berättar något för oss, förmedlar - berikar lyssnarens konstnärliga fantasi men blir en sådan där länk mellan verk och åhörare som är ytterst ovanlig, som stannar kvar och som man bara vill ha mer av. Att ge denna pianokonsert det djup den förtjänar är en bedrift som gör att tolkningen ställer sig på guldmedalplats av alla de jag hittills har hört. Ett måste i samligen.
dirigent: Alexander Vedernikov
trumpet: Sergej Nakarjakov
orkester: Italienska Schweiz' orkester i Lugano
EMI 50999 5 04504 2 8
Mp3-vänner
Jag köpte min mobiltelefon för över ett år sedan. Länge hade jag haft ett sug efter att underhålla mig på de långa resorna på tunnelbanan eller bussen. Radio förespeglade mig länge, särskilt Sveriges Radios P1, eftersom jag är lite av en nyhetsnarkoman (det här blivit bättre sedan dess, av särskilda orsaker). Så en mobil med radio vore inte så dumt.
Men barnsligt förtjust i ringsignaler med klassisk musik, några jag inte kunde ha i min gammel-gamla mobil, önskade den möjligheten att använda min favoritmusik som pockande ljuva toner när någon ville kontakta mig. Svaret blev mp3-spelare - och att lyssna på musik var som en bonus (radion ingick inte i paketet).
Idag är mp3-spelaren i min mobilen min allra bästa uommänskliga vän. Aldrig har jag lyssnat på mycket på musik som nu. Ständigt uppdaterad med det senaste inom branschen, nerladdade godisbitar ur skivhyllan jag aldrig tidigare hunnit med, samt de där verken jag varit nyfiken på men aldrig haft ro att sätta mig in i. Som Gabriel Fauré och hans Stråkkvartett. Ett synnerligen svårgenomträngligt verk vars skönhet jag hittills bara kunnat beundra på distans. Nu, efter 20-25 genomlyssningar i min Mp3-spelare, kan jag verket riktigt bra och älskar det. Upptäcker hela tiden stämmor och motstämmor. Musiken har blivit ett äventyr också, förutom njutning.
Så visst, efter att ha tuggat mig genom Judinnan av Halévy, Franz Schmidts symfonier, Mahlers mellansatser, Desmarests Motetter, har jag fått en hel ny repertoar som gett mig lycka och njutning på ett helt annat sätt än tidigare. Och älsklingen Jean-Philippe Rameau bär jag med mig överallt - min allra bästa vän.
Efter mobilen.