Insikter först vid envist och upprepat lyssnande
Apropå Henze, Schönberg och grabbarna - och lyssningsbarheten: intervjuade en finländsk tonsättare en gång, och vi talade om musikens "informationstäthet" och "svårhetsgrad", mao hur lätt eller svårt det kan vara att ta till sig modern konstmusik för "vanliga" öron. Hans absolut oomkullkasteliga åsikt var, att musik bör man inte anse vara "dålig" eller "bra" utifrån konstnärliga värderingar, utan bara om man tycker om den eller inte. Han menade dock, att innan man förkastar en musik med att man inte tycker om den, bör man lära sig den utantill så långt som det är möjligt.
Jag rusade hem och satte på ett vokalverk av denne man, och tog honom verkligen på orden, lärde mig varenda skrymsle i verket, så långt det tillät mig rent akustiskt. När jag var klar, så älskade jag det. Hur snårigt och svårt det än hade varit. Ett lyssningssätt jag praktiserat sedan dess och hjälpt mig många gånger. Jag har också fått en ny ödmjukhet mot musik överhuvudtaget, och lärt mig, att kultur i gemen kan ha egenskaper man inte ser i första förbirusande flimret. Hur ska kulturen, och konstmusiken, OCH den
m o d e r n a konstmusiken överleva i ett flimmersamhälle som vårt mediala?
En skitig dåre - Siegfried på Operan
Utsålda hus på huvudstadens kungliga musikdramatiska scen är numera ganska sällsynta. Utom vid ett par tillfällen varje år. Som vid detta av mig besökta, när den blodtörstige Siegfried attackerade den fredlige draken i operan med samma namn. Hur mycket folk som helst ville se det spektaklet. Och var kan man bättre höra och se detta än vid taknivå, om man vill ha scenens antagonister på avstånd?
När tredje raden hade intagits av publikmassan, fanns knappt någon plats kvar. Vanligen brukar platser med skymd sikt finnas kvar, men denna gång syntes huvuden även, där bara mörkret annars härskar. I avsaknad av grotta på scenen fylls tredje radens grottor av upplevelsehungriga människovarelser. Wagner fyller Operan till sista trappsteg.
Om varelser fyller raderna uppåt, är det desto mer naturalistiskt på scenen. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller smider en sagans ring med plats i Wagners 1800-talet, Ibsen har kommit till Operan har någon sagt. Själv tycker jag scenintruktionerna och scenografin går flera symboliska steg till, och nuddar rent bergmanska urladdningar. Visst finns det likheter med uppgörelserna och självbespeglingarna i Såsom i en spegel, tystnaden i Tystnaden och prasslet av siden i Viskningar och rop. Fast geografin är som hämtad från de skarpskurna skuggfigurerna i Jungfukällan. Där är saga och sägen, precis som i Ringen, ständigt närvarande.
Siegfried, ett scherzo? Stefan Johansson, chefdramaturg på Operan, skriver intressant i programmet om denna tredje del och Wagners antisemitiska idéer . På scenen märks föga av detta, trots att Holm säger sig ständigt följa till punkt och pricka i Wagners spår. Visst är Mime hopkrympt, visst sjunger han gällt och lismande, visst hyser han ett otäckt agg mot "den sköne ynglingen". Fast här finns ingen skön yngling. Siegfried är en riktig värsting, som liksom tar loven av Mimes eventuella likheter med nidbilden Der ewige Jude (blir t o m vara en riktigt intressant karaktär) , som vuxit upp utan regler, utan någon som älskar honom, mitt i naturens spel som givit tvetydiga influenser. Han är smutsig, frånstötande och verkar ha ett ganska ringa förstånd , är han inte t o m lite galen? Det skulle i så förklara varför han ger sig på Fafner, som "ligger" på sina rikedomar i sitt stora palats; det skulle också förklara varför han ser en konstig drake segla omkring i Fafners fönster. Det skulle t o m förklara att han helt plötligt börjar personifiera en fågel till en vacker upplysande kvinna - rusig av alla konstiga tankar han nyss genomlevt. Scenanvisningarna följer Holm kanske, men knappast de antisemitiska idéerna. Men väl Wagners revolutionärt miljömedvetna anarkism, som ligger som en röd tråd genom tolkningen. Slutbildens rykande skorstenar visar det totala hotet mot naturen och mänskligheten, och bristen på samband dem emellan.
Vandraren, Wotan, stämmer möte med Erda, utanför några av högdjurens festligheter. Erda verkar vara en kvinna av folket som olyckligtvis haft ihop det med mannen av börd. Något som hon ångrar bittert, vem skulle efter sådana bravader inte sjunka in i en evig apatiskt "sömn", uppå alla andra bekymmer, som brödfödan för dagen? Hon stöter bort honom, och han henne. Klassperspektiv om man vill, men Wotan hoppas ändå att lille Siegfried, son av naturen, uppvuxen som en annan rosseaugestalt, fri från all geggande representativ samhällelighet, med en plastpappa som familj. Fast Wotan vet inte att Siegfrieds "familj" - Mime - har förstört pojkens uppfostran genom sin hagalenhet. Människan föds av naturen med alla grundbehov uppfyllda, men ägodelar i överflöd utestänger henne från allt. Ingen ring, ingen hjälm, inget guld alltså, för dessa ting är förbannade. Det vet Wotan. Vad hoppas han egentligen? På att Brünnhilde ska tala förstånd med en som klyver allt i sin väg, till slut även spjutet? Nej, till slut förstår han.
Hur kan då Brünnhilde falla för denna "rena dåre"? Släktbanden? Knappast. Hans virilitet? Kanske, hon har ju nyss blivit en riktig kvinna, med alla därmed uppkomna behoven. Hans ömsinthet? I slutscenen blir Siegfried kär, och man könner inte alls igen honom. Självklart blir hon kär i hans hjälplöshet och vill ta hand om honom, samtidigt ge sig hän i vild erotik med denne kraftige uppenbarelse. För det slutar ju så i Siegfried, de släpper loss på klippan, ett ganska hårt underlag. Och då är man GANSKA kär. Varför får man aldrig se det? Vad står det i scenanvisningarna, regissören?
När Brünnhilde vaknar nästa dag (vecka, månad? - det handlar ju om het passion), då är det dags för Ragnarök. Erdas döttrar spår i kaffesump, typ, i statarlängan. Då får vi veta om Siegfried verkligen ÄR galen. Eller har vuxit av kärleken. Eller både och. Och DÅ är det nog dags att kalla in Bergman igen.
När tredje raden hade intagits av publikmassan, fanns knappt någon plats kvar. Vanligen brukar platser med skymd sikt finnas kvar, men denna gång syntes huvuden även, där bara mörkret annars härskar. I avsaknad av grotta på scenen fylls tredje radens grottor av upplevelsehungriga människovarelser. Wagner fyller Operan till sista trappsteg.
Om varelser fyller raderna uppåt, är det desto mer naturalistiskt på scenen. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller smider en sagans ring med plats i Wagners 1800-talet, Ibsen har kommit till Operan har någon sagt. Själv tycker jag scenintruktionerna och scenografin går flera symboliska steg till, och nuddar rent bergmanska urladdningar. Visst finns det likheter med uppgörelserna och självbespeglingarna i Såsom i en spegel, tystnaden i Tystnaden och prasslet av siden i Viskningar och rop. Fast geografin är som hämtad från de skarpskurna skuggfigurerna i Jungfukällan. Där är saga och sägen, precis som i Ringen, ständigt närvarande.
Siegfried, ett scherzo? Stefan Johansson, chefdramaturg på Operan, skriver intressant i programmet om denna tredje del och Wagners antisemitiska idéer . På scenen märks föga av detta, trots att Holm säger sig ständigt följa till punkt och pricka i Wagners spår. Visst är Mime hopkrympt, visst sjunger han gällt och lismande, visst hyser han ett otäckt agg mot "den sköne ynglingen". Fast här finns ingen skön yngling. Siegfried är en riktig värsting, som liksom tar loven av Mimes eventuella likheter med nidbilden Der ewige Jude (blir t o m vara en riktigt intressant karaktär) , som vuxit upp utan regler, utan någon som älskar honom, mitt i naturens spel som givit tvetydiga influenser. Han är smutsig, frånstötande och verkar ha ett ganska ringa förstånd , är han inte t o m lite galen? Det skulle i så förklara varför han ger sig på Fafner, som "ligger" på sina rikedomar i sitt stora palats; det skulle också förklara varför han ser en konstig drake segla omkring i Fafners fönster. Det skulle t o m förklara att han helt plötligt börjar personifiera en fågel till en vacker upplysande kvinna - rusig av alla konstiga tankar han nyss genomlevt. Scenanvisningarna följer Holm kanske, men knappast de antisemitiska idéerna. Men väl Wagners revolutionärt miljömedvetna anarkism, som ligger som en röd tråd genom tolkningen. Slutbildens rykande skorstenar visar det totala hotet mot naturen och mänskligheten, och bristen på samband dem emellan.
Vandraren, Wotan, stämmer möte med Erda, utanför några av högdjurens festligheter. Erda verkar vara en kvinna av folket som olyckligtvis haft ihop det med mannen av börd. Något som hon ångrar bittert, vem skulle efter sådana bravader inte sjunka in i en evig apatiskt "sömn", uppå alla andra bekymmer, som brödfödan för dagen? Hon stöter bort honom, och han henne. Klassperspektiv om man vill, men Wotan hoppas ändå att lille Siegfried, son av naturen, uppvuxen som en annan rosseaugestalt, fri från all geggande representativ samhällelighet, med en plastpappa som familj. Fast Wotan vet inte att Siegfrieds "familj" - Mime - har förstört pojkens uppfostran genom sin hagalenhet. Människan föds av naturen med alla grundbehov uppfyllda, men ägodelar i överflöd utestänger henne från allt. Ingen ring, ingen hjälm, inget guld alltså, för dessa ting är förbannade. Det vet Wotan. Vad hoppas han egentligen? På att Brünnhilde ska tala förstånd med en som klyver allt i sin väg, till slut även spjutet? Nej, till slut förstår han.
Hur kan då Brünnhilde falla för denna "rena dåre"? Släktbanden? Knappast. Hans virilitet? Kanske, hon har ju nyss blivit en riktig kvinna, med alla därmed uppkomna behoven. Hans ömsinthet? I slutscenen blir Siegfried kär, och man könner inte alls igen honom. Självklart blir hon kär i hans hjälplöshet och vill ta hand om honom, samtidigt ge sig hän i vild erotik med denne kraftige uppenbarelse. För det slutar ju så i Siegfried, de släpper loss på klippan, ett ganska hårt underlag. Och då är man GANSKA kär. Varför får man aldrig se det? Vad står det i scenanvisningarna, regissören?
När Brünnhilde vaknar nästa dag (vecka, månad? - det handlar ju om het passion), då är det dags för Ragnarök. Erdas döttrar spår i kaffesump, typ, i statarlängan. Då får vi veta om Siegfried verkligen ÄR galen. Eller har vuxit av kärleken. Eller både och. Och DÅ är det nog dags att kalla in Bergman igen.
Övertygande Henze
Att Hans Werner Henze är en stor tonsättare vet många som är insatta i konstmusikens värld. Att han är från Tyskland, kan många ana sig till utav namnet, att han har komponerat operor och baletter vet en hel del. Att han är marxist vet få och homosexuell nästan inga. Ändå är det väl just politiken som har styrt Henze till vad han är idag. Antifascist blev han av egna erfarenheter, drog sina slutsatser därav. Som homosexuell fick han nog av den mobbning som var legio i stora delar av i Europa på 1950-talet, men tydligen kände han en fristad i Italien, där han sedan decennier bor med sin manlige livskamrat.
Att Henze inte varit särskilt flitigt förekommande i repertoaren på svenska breddgrader beror säkert på att hans musik är intellektuell och diger, på ett sätt som verkar repellerande på svenskt kynne. Idag har som bekant svenska konsertinstitutioner svårt att fylla sina konsertsalar med sedvanlig konsertmusik, och har varit tvungen att gå utanför den repertoar som man vanligtvis förknippar med symfoniorkestrar. Filmmusik och orkestermelodier från ungdomskulturens dataspel i orkesterarrangemang är svaret på det uteblivna intresset. Christian Lindberg, trombonist och dirigent, är mer inne på det spår jag förespråkar - en annan förpackning, bort från det stela tilltalet, våga vara lite fräck och slänga frackarna. Det ger mer än man tror. I detta sammanhang är då tilltaget att ge Henze en egen tonsättarfestival i den sedvanliga konservativa förpackningen är mycket djärvt grepp, för att inte säga dristigt. Att företaget kunde ha slutat i katastrof för Konserthusets ekonomi gör inte rikstagandet mindre modigt, och konsertöppningsdagen såg det mörkt ut, fribiljetter var ett sätt att fylla parketten med.
Men om Hans Werner Henze som tysk, intellektuellt snårig och med stilmedel som hör nya wienskolan till, kan te sig otilläcklig på skiva, blir omdömet helt annat när man hör musiken på plats. Att Henze är en mästare i att orkestrera kommer fram med all önkvärd tydlighet, och det expressiva andliga släktskapet med Alban Berg gör sig ofta påmint som en själsig angeläghet, som i bästa stunder kan vara drabbande och förintande. Öppningskonsertens sjunde symfoni var just ett sådant verk, och man hade önskat att även de mer lågmälda partierna hade fått samma brokiga lyster som de högljudda, kanske hade dirigenten Alan Gilbert sina övertygelser på annat håll.
Gästspelet med Norrköpings symofiorkester var en besvikelse, tyvärr. Denna duktiga, unga orkester hade under sin engelska gästspelsdirigent Stefan Ashbury koncetrerat sina krafter på att få Brittens i och för sig fina orkestermellanspel ur operan Peter Grimes att glimma, men Henzes symfoni nr 5 och Mahler inledande sats ur tionde symfonin kämpade man förgäves med. Att Cecilia Zilliacus lyckades med bravaden att få sin solostämma till tredje violinkonserten att nå utöver uppvisningen var hennes egen förtjänst.
Så avslutas Henze-festivalen på fredagen den 19/10 med ett oprövat kort, den unge dirigenten Alejo Pérez från från Argentina, med studiebakgrund för Peter Eövtös och Colin Davis. Det märktes, för han han en osviklig känsla för musikverkets form och tematik i sina tolkningar, som började med en fräsch uppdatering av uvertyren till Trollflöjten. Fünf Botschaften für die Königin von Saba avlöste varandra likt illustrerade bilder, vars innehåll åskådliggjordes på ett poetiskt och precist sätt. Därpå Uvertyr och Backanal till Tannhäuser. Tur att inte Henze var närvarande, för han avskyr Wagner. Men tolkningen kunde möjligtvis funnit nåd under hans kritiska öga.
Gabriel Suovanen gjorde ett starkt arbete i de svåra nepolitanska sångerna, varpå en fulltalig Kungl filharmonisk orkester gav sitt yttersta i Adagio, Fuge und Mänadentanz. Vilken färgprakt, vilket skakande drama! Och vilken tolkning! Pérez får mer än gärna återkomma med mer Henze, och varför inte elfte symfonin av Allan Pettersson, som verkar vara klippt och skuren för dirigentens kynne.
Ett stort tack till den oförvägna Konserthusstiftelsen, hoppas att ekonomin gick ihop. Det gjorde i alla fall de konstnärliga intentionerna!
Ps. Artikeln påbörjades den 14/10 och avslutades idag dem 20/10, om ni undrar.
Att Henze inte varit särskilt flitigt förekommande i repertoaren på svenska breddgrader beror säkert på att hans musik är intellektuell och diger, på ett sätt som verkar repellerande på svenskt kynne. Idag har som bekant svenska konsertinstitutioner svårt att fylla sina konsertsalar med sedvanlig konsertmusik, och har varit tvungen att gå utanför den repertoar som man vanligtvis förknippar med symfoniorkestrar. Filmmusik och orkestermelodier från ungdomskulturens dataspel i orkesterarrangemang är svaret på det uteblivna intresset. Christian Lindberg, trombonist och dirigent, är mer inne på det spår jag förespråkar - en annan förpackning, bort från det stela tilltalet, våga vara lite fräck och slänga frackarna. Det ger mer än man tror. I detta sammanhang är då tilltaget att ge Henze en egen tonsättarfestival i den sedvanliga konservativa förpackningen är mycket djärvt grepp, för att inte säga dristigt. Att företaget kunde ha slutat i katastrof för Konserthusets ekonomi gör inte rikstagandet mindre modigt, och konsertöppningsdagen såg det mörkt ut, fribiljetter var ett sätt att fylla parketten med.
Men om Hans Werner Henze som tysk, intellektuellt snårig och med stilmedel som hör nya wienskolan till, kan te sig otilläcklig på skiva, blir omdömet helt annat när man hör musiken på plats. Att Henze är en mästare i att orkestrera kommer fram med all önkvärd tydlighet, och det expressiva andliga släktskapet med Alban Berg gör sig ofta påmint som en själsig angeläghet, som i bästa stunder kan vara drabbande och förintande. Öppningskonsertens sjunde symfoni var just ett sådant verk, och man hade önskat att även de mer lågmälda partierna hade fått samma brokiga lyster som de högljudda, kanske hade dirigenten Alan Gilbert sina övertygelser på annat håll.
Gästspelet med Norrköpings symofiorkester var en besvikelse, tyvärr. Denna duktiga, unga orkester hade under sin engelska gästspelsdirigent Stefan Ashbury koncetrerat sina krafter på att få Brittens i och för sig fina orkestermellanspel ur operan Peter Grimes att glimma, men Henzes symfoni nr 5 och Mahler inledande sats ur tionde symfonin kämpade man förgäves med. Att Cecilia Zilliacus lyckades med bravaden att få sin solostämma till tredje violinkonserten att nå utöver uppvisningen var hennes egen förtjänst.
Så avslutas Henze-festivalen på fredagen den 19/10 med ett oprövat kort, den unge dirigenten Alejo Pérez från från Argentina, med studiebakgrund för Peter Eövtös och Colin Davis. Det märktes, för han han en osviklig känsla för musikverkets form och tematik i sina tolkningar, som började med en fräsch uppdatering av uvertyren till Trollflöjten. Fünf Botschaften für die Königin von Saba avlöste varandra likt illustrerade bilder, vars innehåll åskådliggjordes på ett poetiskt och precist sätt. Därpå Uvertyr och Backanal till Tannhäuser. Tur att inte Henze var närvarande, för han avskyr Wagner. Men tolkningen kunde möjligtvis funnit nåd under hans kritiska öga.
Gabriel Suovanen gjorde ett starkt arbete i de svåra nepolitanska sångerna, varpå en fulltalig Kungl filharmonisk orkester gav sitt yttersta i Adagio, Fuge und Mänadentanz. Vilken färgprakt, vilket skakande drama! Och vilken tolkning! Pérez får mer än gärna återkomma med mer Henze, och varför inte elfte symfonin av Allan Pettersson, som verkar vara klippt och skuren för dirigentens kynne.
Ett stort tack till den oförvägna Konserthusstiftelsen, hoppas att ekonomin gick ihop. Det gjorde i alla fall de konstnärliga intentionerna!
Ps. Artikeln påbörjades den 14/10 och avslutades idag dem 20/10, om ni undrar.
Klassisk musik är döende musik?
Det är svårt att fördela konstmusiken till oinsatta. Visst finns en pedagogisk vilja till att göra något åt saken, men det verkar som om man inte förstår allvaret i situationen. För konstmusiken handlar om dess fortbestånd och överlevnad. Och den moderna konsmusiken kan man nå nya lyssnare genom öppna repetitioner, fika, soppkonserter - gärna allt på en gång. Fräcka till det dödstråkiga lite. Måste allt vara så förbannat fin och seriöst? Mozart överlever väl ett tag till, men knappast Bartók och Stenhammar.