Tankar i svallvågorna efter Birgit Nilsson
Så dog hon då, den odödliga - scenkonstnären med stålrösten. Hon som var främmande all onödig stjärnglans, alltid var sig själv och egen och mycket enkel och blygsam - ändå blev hon sinnebilden för en operadiva, även om en av lärarna vid Operaskolan i Stockholm skulle ha sagt, att operasångare är inte något att bli för bönder. Med sin bakgrund, bonddotter från skånska landsbygden, förblev hon sin härkomst trogen, och sjöng alltid också i de små sammanhangen, från Metropolitan till Västra Karups kyrka. Fast tidigare vid Operaskolan i Stockholm skulle en av lärarna sagt, att operasångare är inte något att bli för bönder.
Den rösten finns på skiva. Inget blir någonsin likadant efter henne, särskilt som klassisk musik tenderar att betraktas som ett tillhåll för utdöende feinschmecker. Men kultur är ju alltid gränslös. Ett utförande kan aldrig få grupptillhörighet. I gamla Sovjetunionen satsades enormt på operakulturen, för att det arbetande folket skulle få tillgång de sådant som som tidigare hörde till de rikas privilegium. Som stat var Sovjet missyckad, men satsningen var rätt även ur ett folkbildningsperspektiv. Skulle tro att konstmusiken är mer än väl företrädd bland lägre klasser i Ryssland idag jämfört med t ex Sverige. Mycket pekar på det.
Att ett stor scenkonstnär går bort är alltid tragiskt, men ibland ger det kulturen en skjuts framåt. Birgit Nilsson sjöng på många scener, bl a på Bolsjoj-teatern i Moskva. Nu är hon död. Men rösten är evig och finns att tillgå på skiva länge till.
Finland i juli
Sommar i Finland. Snart blir jag fuskfinne. Helsingfors, Åbo, Tavastehus och landsbygden ska få fason på mig. Min knaggliga finska får sig en duvning, och jag sätter hela min ära i att nosa reda på konserter i Sommarfinland. På finska. Eventuella rapporter återkommer jag med i de fall en dator med bredband finns tillgänglig.
Stannade annars för de roliga operaäventyren i Nilsiä. En ensemble under det italienskt klingande namnet Opera Cava gör musikdramatik med en lantlig udd i fager lantlig miljö. Vad kan mer vara passande än förra årets Trollflöjten eller årets Friskytten? Rolig omväxling i denna ort i Norra Savolax som vintertid är en av Finlands mer populära skidorter.
Men resan från Tavastland till Savolax gör sig nog inte iår. Synd, för Friskytten har inte setts i Sverige, eller Finland för den delen, på väldigt länge.
Stannade annars för de roliga operaäventyren i Nilsiä. En ensemble under det italienskt klingande namnet Opera Cava gör musikdramatik med en lantlig udd i fager lantlig miljö. Vad kan mer vara passande än förra årets Trollflöjten eller årets Friskytten? Rolig omväxling i denna ort i Norra Savolax som vintertid är en av Finlands mer populära skidorter.
Men resan från Tavastland till Savolax gör sig nog inte iår. Synd, för Friskytten har inte setts i Sverige, eller Finland för den delen, på väldigt länge.
"Mitt folk är icke ditt". Men vems?
Jag minns skärvor av ett program om folkslags mentalitet, där man analyserade viljan till att hålla kvar vid ett slags övergripande identitet. Förutom t ex de stigmatiserade judarna, som med sina speciella erfarenheter av förföljelser har sin religion som trygghet och sammanhållande kitt, kunde konstateras, att folkslag som i sina ursprungsländer i generationer haft en välutvecklad sammanhållning och kulturell gemenskap oftast behöll sina traditioner i det nya landet som de besökte och bosatte sig i. Svenskar sades inte ha dessa specifika särdrag, inte längre i alla fall. Men om man ser till finlands-, estlands- och ukraina-svenskarna så bevarade de sitt språk och sina seder långt in på 1900-talet. Den mycket annorlunda kulturella miljön i dessa områden, oavsett vilken klass svenskarna må ha tillhört, måste haft en konserverande effekt. Främlingsskapet och känsla av hot har möjligen gjort att man tytt sig till varandra. Vikingar, som i österled slog sig fram till makten, blev härskarklass i Rus, Ryssland, och assimilerades såsmåningom.
Dagens internationellt medialiserade, globala, datoriserade och kommersiellt anglicistiska strömningar (jag undviker medvetet ordet kultur, då detta ord för mig har en annan innebörd) inverkar menligt på odlingen av specifika nationella och lokala karaktärsdrag, som utveckingen hittills har set ut. Människor är som mest mottagliga för impulser som unga oerfarna, och precis i denna fas sätter en enorm kommersiell påverkan in, nödtorftigt övertäckt med ungdomsstämpel. Hela denna industri ersätter inte bara kunskapsfördjupningen utan en gemenskap människor emellan, en färgning av nationell identitet eller kulturell gemenskap byggd på traditioner. Kommersialismen är historielös i sin vinstmaximering och dess största motkraft är den kritiska analysen, den lokalt kulturella kanon och förståelse för folkets traditionella folkliga historierötter.
Jag menar att man inte skall underskatta en längtan efter rötter inom kulturen. Konstmusiken från 1700-1800-talet och framåt komponerades med tanke på de idéer, där nationen var en angelägenhet som stod över alla stånds- och klass-gränser. Alla lokala variationer skulle likriktas, särkilt i språket. Militären skyddade inte bara rikets gränser utan också de högre klasserna. Trots detta blev den folkmusiken något föredömligt och åtråvärt, så stark blev strömningen att kompositörerna använde folkvisor och sagor eller sägner för sina verk. Detta måste ha en varit medvetet från makthavarnas sida att gynna en sådan utveckling, men vad de inte visste var, att man slog an en sträng hos folk, de kände sig hemma i den. Trots motrörelsen: jantelagen, särkilt paragrafen: Du skall icke tro att någon bryr sig om dig. Jag kommer att tänka på Oscar Levertin och hans mycket träffande dikt om svenskarna, Folket i Nifelhem. Kan inte minnas att jag läst en beskrivning mer på kornet. Skrivet för mer än hundra år sedan.
Där är vi väl idag. Vi ska inte bry oss om svensk konstmusik. För den skämmer ut oss, är något förmer än vad den har täckning för. Tonsättare från andra länder kan samma sak. Fast snyggare. Och inte så töntigt. Folkdräkter, folkmusikinstrument, modala tonskalor, toksvängiga rytmer eller sega lurmelodier som luktar get. Sverige är internationellt idag, inte från landet. Kan man då göra Ture Rangström på Kungl operan, hans Kronbruden? Spela man Kurt Atterberg i Göteborgs symfoniorkester, hans åttonde symfoni? Kan kammarmusiker från Växjö spela Ludvig Norman och Valborg Aulin utan att blinka? Svaret blir nej. För lyssnar man på svensk musik idag är man suspekt. Man är inte suspekt om man lyssnar på filmmusik och dataspelsmusik i samma konsertsalar.
Rädslan för den illiterate svensken är påtaglig från musikinstitutionerna. Rädslan för den amerikaniserade globaliserade svensken. Därav anpassningen. Fast är de svenska stadsborna egentligen fortfarande ”bildligt talat” så blåögda och från landet, fast idag utan folkets kultur som tappats någonstans på vägen? Kanske. Vi skålar istället med tyskt öl eller Coca Cola med rom, viftar sedan fulla med flaggor och ropar i mobben hest: Jaaa Svääärje!! Ja, Sverige är knappast något mer än en rullande fotboll.
På jakt efter dofterna
En ny rik säsong tar till hösten sin början, trots att den finländska Nationaloperan i Helsingfors är allt annat än rik. Man avslutar redan i april 2007 för att renovera orkesterdiket och permitterar samtidigt hela personalen i två månader för att komma tillrätta med det stora budgetunderskott som infunnit sig. Naturlig avgång bland personalen är också aktuell.
Detta måste väl sätta sina spår i husets anda, tycker man. Men icke. Företaget andas framtidsoptimism, och den redan spikade repertoaren ligger fast så långt möjligt, och inkluderar hela tre (!) finländska operaverk: Ormens timme av Åbotonsättaren Mikko Heiniö, den moderna klassikern Det röda strecket av Aulis Sallinen samt Finlands första operaverk, Kung Karls jakt av Fredrik Pacius. Imponerande!
Jämförelsen med Sverige är ofrånkomlig: inget av de tre största städernas operahus spelar något operaverk för vuxna från någon tid. Inte ens på Drottningholm spelar Kungl Operan 250-årsjubilaren och den i Sverige bosatte Joseph Martin Kraus. Piteå kammaropera begår däremot urpremiär på Jan Sandströms bellmanopera, Godnatt Madame, ett av dessa många unika samarbeten på mindre orter. Bra Piteå! Men: god natt Sverige!
Musikforskare må slita notbladen och riva sina musikådror blodiga, men Sverige vill helt enkelt inte spela svenskt, mer än till urpremiärer av nutida verk. Trots att Norrlandsoperan i modern tid visat föredöme och spelat Hallströms Den bergtagna, Stenhammars Gillet på Solhaug och Rosenbergs Lycksalighetens ö, vilka samtliga må räknas till klassiker, har nära nog inget uppförts på de andra scenerna i full skrud under denna tid, monoliten de Frumeries Singoalla oräknad. Om det inte vore så tragiskt, så kunde kunde man skriva en opera comique över ämnet”om huru bäst vi böra undwika allt som luktar Swerige”.
Så Finland är inte Sverige, men Norden. Vill man få en tidsdoft av nordiskt bör man bege sig till Nationaloperan i Helsingfors.
Sandström går iland
Svenska Kammarorkestern, Åbo filharmoniska orkester, Norsk Kammerorkester, Orchestra Haydn och Amsterdam Sinfonietta. Så många orkestrar har gjort gemensam sak i att beställa ett verk från en nutida tonsättare. Har de blivit så dyra att kostnaderna måste delas? Eller är svensken Sven-David Sandström ovanligt skicklig på att marknadsföra sig? Hans Klarinettkonsert kommer att uruppföras i Åbo den 14 september med repris dagen efter i Helsingfors. Ett romantiskt pumpande svall med slagverksattacker och en vilsen irrande klarinett uppå emotses med intresse.
Antydda vulkaner
Sommarvärme. Kläderna förenar sig med kroppen. I det läget lägger jag till ännu en ingrediens: musik som fläktar och stormar. Bra svalka åstadkommes motsägelsefullt nog med orkesterhetta, för i musikens värld gäller andra regler, och min lekamen anpassar sig snällt efter musiken, som ger abstinens efter mer hetta. Jag spolar glassen, ökar volymen och pressar upphetsat hörlurarna mot mina öron.
Då kommer jag tänka på serien med Zemlinskys orkestermusik på Chandos, fyra till antalet. Dirigenten Anthony Beaumont har vigt sitt liv åt superromantiska tonsättare, och en stor bedrift torde vara sammanställningen av Zemlinskys ofullbordade opera Kung Kandaules i spelbart skick. När han i konkurrens med experten James Conlon bestämde sig för att spela in denne alltmer uppmärksammade mellankrigstonsättare, fick han välförtjänt uppmärksamhet. Bara att rekommendera!
Beaumonts senaste tolkningar på Chandos rör Kurt Weills symfonier och ett sällan framfört Quodlibet för orkester som bygger på motiv ur pantomimen Zaubernacht. Men konkurrensen är hård. De fina symfonierna är numera väl representerade på skiva, med dirigenter som Marin Alsop, David Atherton och Kent Nagano. Så Beaumont må tillföra en alldeles tolkning som bygger på en stilistisk känsla, grundad på den gedigna musikvetarens kunskap. Att han äger den midaskänsla som gör guld av musik är bevisat tidigare.
Tänkte annars ägna den heta sommaren åt tiden 1850-1950, vad än orkesterutredningen har att säga om saken. Och det blir mycket svenskt kan jag lova. Men här och där får heta dunster från mellankrigstiden sin plats, och förste eldare blir Anthony Beaumont. I svala fasta flöden där kraften är vulkaniskt antydda. Glassberget får vänta.
Då kommer jag tänka på serien med Zemlinskys orkestermusik på Chandos, fyra till antalet. Dirigenten Anthony Beaumont har vigt sitt liv åt superromantiska tonsättare, och en stor bedrift torde vara sammanställningen av Zemlinskys ofullbordade opera Kung Kandaules i spelbart skick. När han i konkurrens med experten James Conlon bestämde sig för att spela in denne alltmer uppmärksammade mellankrigstonsättare, fick han välförtjänt uppmärksamhet. Bara att rekommendera!
Beaumonts senaste tolkningar på Chandos rör Kurt Weills symfonier och ett sällan framfört Quodlibet för orkester som bygger på motiv ur pantomimen Zaubernacht. Men konkurrensen är hård. De fina symfonierna är numera väl representerade på skiva, med dirigenter som Marin Alsop, David Atherton och Kent Nagano. Så Beaumont må tillföra en alldeles tolkning som bygger på en stilistisk känsla, grundad på den gedigna musikvetarens kunskap. Att han äger den midaskänsla som gör guld av musik är bevisat tidigare.
Tänkte annars ägna den heta sommaren åt tiden 1850-1950, vad än orkesterutredningen har att säga om saken. Och det blir mycket svenskt kan jag lova. Men här och där får heta dunster från mellankrigstiden sin plats, och förste eldare blir Anthony Beaumont. I svala fasta flöden där kraften är vulkaniskt antydda. Glassberget får vänta.
Ligetis absurda avfärd
Så är han borta - György Ligeti. 83 år gammal. Han avled igår efter en längre tids sjukdom, som det brukar heta om personer som hankat sig fram mellan liv och död ett tag. Döden kunde dock vara en grimas för avantgardtonsättaren, som i operan Den stora makabern, ett beställningverk för Kungl Teatern i Stockholm, med bl a Elisabeth Söderström som Clitoria och Kerstin Meyer som Spermando - ett kärlekspar som stiger upp ur graven efter en kärleksnatt ( av någon anledning döptes rollerna om till Amanda och Amando senare).
Om kärleken kan tyckas ta sig smått absurda uttryck ibland, är döden närmast ofattbar i sin obegriplighet. Att en så levande gestalt som Ligeti, som i mycket påverkat utvecklingen av den moderna musikens uttryckmedel, inte andas längre är i sig ganska absurt. För i det ögonblick man sätter örat till hans verk, utbrister man ju förvånat: men han lever ju!
Om kärleken kan tyckas ta sig smått absurda uttryck ibland, är döden närmast ofattbar i sin obegriplighet. Att en så levande gestalt som Ligeti, som i mycket påverkat utvecklingen av den moderna musikens uttryckmedel, inte andas längre är i sig ganska absurt. För i det ögonblick man sätter örat till hans verk, utbrister man ju förvånat: men han lever ju!
Utbrända hjältar
Den amerikanske dirigenten Kent Nagano, bosatt i Paris med sin fru pianisten Mari Kodama, har firat stora framgångar på Operan i Lyon, samtidigt som han också lett Deutsche Symphonie-Orchester i Berlin. Nu vänder han blad i sin tyska historia och blir Generalmusikdirektör för Bayerische Staatsoper i München. Som om det inte räckte kommer Nagano chefa för Orchestre symphonique de Montreal. Skivinspelningarna tillkommer.
Hur hinner karl'n med? Och orkar? De två döttrarna är måhända fullt upptagna av sitt, och frun också. Det är intressant med dessa djupt engagerade konstnärer som stundom verka ta sig vatten över huvudet. Att de verka brinna för saken så att de kan blir utbrända. Men jämför man med Valerij Gergijev och alla hans äventyr så bleknar herr Naganos bedrifter betänkligt.
Hur hinner karl'n med? Och orkar? De två döttrarna är måhända fullt upptagna av sitt, och frun också. Det är intressant med dessa djupt engagerade konstnärer som stundom verka ta sig vatten över huvudet. Att de verka brinna för saken så att de kan blir utbrända. Men jämför man med Valerij Gergijev och alla hans äventyr så bleknar herr Naganos bedrifter betänkligt.
Vilket gör att jag kommer att tänka på filmen Såsom i himmelen där en utbränd dirigent åker hem till
Ljusåker för att vila upp. Så mycket vila blir det inte men konflikter och turnéer. Någon hjälp söker han inte. Gustav Mahler drabbades av utmattningsdepression 1910 och sökte upp Freud för att få hjälp. Detta för sent eftersom hjärtat då redan var slutkört. Bakom den segerrika hjältefasaden kan ofta dölja sig en organiserad vila, terapi eller mer arbete. Kroppen orkar bara till en viss gräns. Även hos Gergijev. Men lyckospark till Nagano ändå. Och: ta't lugnt.
Musiken brinner!
För andra gången denna vecka försökte någon tända eld på Malmö Opera och Musikteater, uppger TT. Restaurangdelens entrédörr och fasad fattade eld men härden kunde släckas utan att större skador uppstod. Troligen det rör sig om en förvirrad person som gillar när elden tar sig en promenad. En som verkligen brinner för kultur.
Men låt oss leka konspirationsteori - låt oss leka med tanken, att detta är början på i en större kamp av autonoma individer mot en överklassens "finkultur" och att operakonsten har blivit själva sinnebilden för rikt folks förlustelser.
Klyftan mellan den kultur, som operan har blivit symbol för, och populärkulturen har jag tidigare varnat för. Att operakonsten och konstmusiken överhuvudtaget behöver bli alla människors allmängods är viktigt för dess överlevnad och det bör vara kulturarbetarnas självskrivna uppgift få bort den fina stämpeln genom opinionsbildning och framföranden, i skolklasser, i alla samhällsgrupper och stadsdelar, i tätort som på landsbygd, ofta och mycket. Först genom ständig kontakt och med en allmänbildning och referensram kan man på riktigt förhålla sig till något som man idag egentligen inte vet ett dyft om. Mer än som hejarklackramsor på matcher, reklammusik, radiojinglar eller mobilsignaler.
För det är med konstmusik som med all annan konst med svårighetsstämpel – den måste få tid att mogna. Där finns inget fint eller högburet i sig , alla frackar, aftonklänningar, dofter och stela leenden till trots. Jag kan förstå att förpackningarna kan skrämma, att man kan reta sig på dem, själv tycker jag ofta att man tar så förbannat allvarligt på denna kultur att den måste slås in i lyxiga paket för att duga. Lyx på CDs konvolut, lyx i konsertsalarna. Öppna upp och vädra ut! Titta inte snett om någon stackare klappar mellan satserna. Och fram med jeansen på estraderna, åtminstone ibland.Rocka barocken så att det gamla svänger, de inre vevgrammofonerna skakar!
Musiken är som elden själv - flammar upp, värmer, skrämmer, hotar. Men brinner inte upp. Det hoppas jag att inte konstmusikens institutioner gör heller. Om vi gör den till allmän egendom.
Men låt oss leka konspirationsteori - låt oss leka med tanken, att detta är början på i en större kamp av autonoma individer mot en överklassens "finkultur" och att operakonsten har blivit själva sinnebilden för rikt folks förlustelser.
Klyftan mellan den kultur, som operan har blivit symbol för, och populärkulturen har jag tidigare varnat för. Att operakonsten och konstmusiken överhuvudtaget behöver bli alla människors allmängods är viktigt för dess överlevnad och det bör vara kulturarbetarnas självskrivna uppgift få bort den fina stämpeln genom opinionsbildning och framföranden, i skolklasser, i alla samhällsgrupper och stadsdelar, i tätort som på landsbygd, ofta och mycket. Först genom ständig kontakt och med en allmänbildning och referensram kan man på riktigt förhålla sig till något som man idag egentligen inte vet ett dyft om. Mer än som hejarklackramsor på matcher, reklammusik, radiojinglar eller mobilsignaler.
För det är med konstmusik som med all annan konst med svårighetsstämpel – den måste få tid att mogna. Där finns inget fint eller högburet i sig , alla frackar, aftonklänningar, dofter och stela leenden till trots. Jag kan förstå att förpackningarna kan skrämma, att man kan reta sig på dem, själv tycker jag ofta att man tar så förbannat allvarligt på denna kultur att den måste slås in i lyxiga paket för att duga. Lyx på CDs konvolut, lyx i konsertsalarna. Öppna upp och vädra ut! Titta inte snett om någon stackare klappar mellan satserna. Och fram med jeansen på estraderna, åtminstone ibland.Rocka barocken så att det gamla svänger, de inre vevgrammofonerna skakar!
Musiken är som elden själv - flammar upp, värmer, skrämmer, hotar. Men brinner inte upp. Det hoppas jag att inte konstmusikens institutioner gör heller. Om vi gör den till allmän egendom.
Kraus levde liten stund - på teve
Var det någon som såg programmet om Joseph Martin Kraus? Jubilaren som jag tjatar så mycket om på denna trista blogg. Nu kastade SVT lite strålkastarljus på denne swenske Mozart, man kan kalla det för lagrat vin i nya läglar. Men det var inte så mycket nytt i detta program, som ju var en repris.
Det var fint ändå. Ditte Feuk knåpade ihop en "konsertfilm" med satser och arior ur Kraus' verkförteckning, dammade av några peruker, dammade på lite puder, vädrade ansikten och 1700-talskläder i några vintriga utomhusscener, lade till scener a la "Kraus på Musikmuseum" och klippte ihop alltsammans. Det hade kunnat bli hur som helst. Men blev riktigt fint. Trots töntvarning på amatörskådespelarna, så lyste deras blickar upp av en god personinstruktion, särskilt Kraus själv.
Men visst är det marigt att göra en meningsfull helhet utfrån gamla brev och musikuppvisning – ofta verkar man ha svårt att bestämma sig på vilket ben man vill stå.
Så får vi får vara tacksamma, för denna film blir väl enda köttbenet som SVT slänger till oss Kraus’ jubelår 2006. Filmen är ändå värd att se. Om inte annat så för musiken och miljöerna.
Det var fint ändå. Ditte Feuk knåpade ihop en "konsertfilm" med satser och arior ur Kraus' verkförteckning, dammade av några peruker, dammade på lite puder, vädrade ansikten och 1700-talskläder i några vintriga utomhusscener, lade till scener a la "Kraus på Musikmuseum" och klippte ihop alltsammans. Det hade kunnat bli hur som helst. Men blev riktigt fint. Trots töntvarning på amatörskådespelarna, så lyste deras blickar upp av en god personinstruktion, särskilt Kraus själv.
Men visst är det marigt att göra en meningsfull helhet utfrån gamla brev och musikuppvisning – ofta verkar man ha svårt att bestämma sig på vilket ben man vill stå.
Så får vi får vara tacksamma, för denna film blir väl enda köttbenet som SVT slänger till oss Kraus’ jubelår 2006. Filmen är ändå värd att se. Om inte annat så för musiken och miljöerna.
Repris: SVT2 Fredag 9 juni 2006 kl. 16.25
Maskerad i Bregenz och London
Vid Bodensjön i Österrike ligger den lilla "gulliga" staden Bregenz, som dock har ett mörkt förflutet: redan 1922 bildades den första nazistiska gruppen på orten och 1925 "ståtade" delstaten Vorarlberg en ordentlig nazistiskt organisation, tidigast i landet. Bregenz av idag är en musikalisk metropol ett par veckor i augusti, idag hörs inget av dess mörka förflutna – lite smink döljer som bekant det värsta. Att Danmark står i blickpunkten numera, i en förväxlingstragedi med inslag av muhammedteckningar och Dansk Folkeparti som ingredienser, kan tyckas skönt för österrikarna, som ofta brukar stå vid rasismens skampåle.
Denna bruna maskerad har tack och lov inget med tämligen opolitiske dansken Carl Nielsens förväxlingskomedi från 1905-06 (efter Holberg) att göra. Bregenz operafestspel gjorde förra året en storsatsning på Nielsens opera Maskarade, eller Maskerad som den heter i Sverige, bekant från Kungl Operans uppsättning på 1970-talet, enligt mitt tycke den bästa produktionen av Lars Runsten. Verket är sällan spelat utanför norden, vilket är märkligt med tanke på den friska och till Holbergs text tätt knutna musik som en inspirerad tonsättare satte till världen. Man har väntat på ett musikdramatiskt genombrott för Nielsen länge nu, och det verkar som stunden har kommit. Man tackar spelledaren David Pountney och Bregenz ödmjukt för detta val.
Utbytesoperor har i dessa till utarmning gränsande kulturella besparingstider blivit en lösningens melodi. Sistlidna säsong tog Royal Opera House, Covent Garden, för första gången upp Maskerad på sin repertoar, med hjälp av nämnda Bregenz-produktion. Brittisk anknytningen fanns. Regissör var nämligen Bregenz konstnärliga ledare men också den firade operaperfektionisten David Pountney som med svärta och humor brukar göra guld av allt han tar. En Tjajkovskij-opera, också den lite spelad – Förtrollerskan, Tjarodejka på ryska - gjorde succé i en annan samriskproduktion, då mellan Lissabonoperan och Mariinskij-teatern och med mer infernalisk hetta på scenen.
Men i London var man väl förberedd för det svalare kynne som Nielsen representerar och som den brittiska publiken uppskattar, symfonierna tillhör sedan decennier repertoaren. Förståsigpåare inom branschen menade, att Maskerad skulle att bli säsongens höjdpunkt. Med sång på engelska (har någon hört en engelskspråkig sjunga på danska?) var språket inget hinder längre. Jag hoppas att Carl Nielsen är på väg att göra sitt internationella sceniska genombrott, hundra år efter hans fulländning som operakompositör. Visst är musiken sval, ja, men, som en brittisk musikanmälare uttryckte det återhållet: ”not boring at all” .
Ser man ett smil i himlen?
Denna bruna maskerad har tack och lov inget med tämligen opolitiske dansken Carl Nielsens förväxlingskomedi från 1905-06 (efter Holberg) att göra. Bregenz operafestspel gjorde förra året en storsatsning på Nielsens opera Maskarade, eller Maskerad som den heter i Sverige, bekant från Kungl Operans uppsättning på 1970-talet, enligt mitt tycke den bästa produktionen av Lars Runsten. Verket är sällan spelat utanför norden, vilket är märkligt med tanke på den friska och till Holbergs text tätt knutna musik som en inspirerad tonsättare satte till världen. Man har väntat på ett musikdramatiskt genombrott för Nielsen länge nu, och det verkar som stunden har kommit. Man tackar spelledaren David Pountney och Bregenz ödmjukt för detta val.
Utbytesoperor har i dessa till utarmning gränsande kulturella besparingstider blivit en lösningens melodi. Sistlidna säsong tog Royal Opera House, Covent Garden, för första gången upp Maskerad på sin repertoar, med hjälp av nämnda Bregenz-produktion. Brittisk anknytningen fanns. Regissör var nämligen Bregenz konstnärliga ledare men också den firade operaperfektionisten David Pountney som med svärta och humor brukar göra guld av allt han tar. En Tjajkovskij-opera, också den lite spelad – Förtrollerskan, Tjarodejka på ryska - gjorde succé i en annan samriskproduktion, då mellan Lissabonoperan och Mariinskij-teatern och med mer infernalisk hetta på scenen.
Men i London var man väl förberedd för det svalare kynne som Nielsen representerar och som den brittiska publiken uppskattar, symfonierna tillhör sedan decennier repertoaren. Förståsigpåare inom branschen menade, att Maskerad skulle att bli säsongens höjdpunkt. Med sång på engelska (har någon hört en engelskspråkig sjunga på danska?) var språket inget hinder längre. Jag hoppas att Carl Nielsen är på väg att göra sitt internationella sceniska genombrott, hundra år efter hans fulländning som operakompositör. Visst är musiken sval, ja, men, som en brittisk musikanmälare uttryckte det återhållet: ”not boring at all” .
Ser man ett smil i himlen?
I zigenerskans tecken. Trubaduren på Operan
Nationaldag igen, svenska flaggans dag. Att fira Sverige och svenskt är inte längre skumt. Men att vara svensk betyder idag något annat än bara 60-100 år sedan. Då firade rasimen stor framgång i Europa, inte bara i Tyskland, i Sverige kom den med modersmjölken. Flera folkgrupper var i skottgluggen, man talade nedsättande om inte bara judar utan även romer, zigenare som man förr sade. Det är inte helt utan sådana tankar jag går på Operan dan före dan.
Romerna var under mitten av 1800-talet ett kringflackande folk med en utsatthet som saknade medstycke, när man ser hur välanpassade och någorlunda och ytligt accepterade judarna höll på att bli med ny lagstiftning, inte bara i Sverige (den riktigt grova antisemitismen kom något senare). Alltså en bra utan gångpunkt för att skildra en känsla av vara satt på undantag och sakna rättigheter. Det koloniala Europas höjpunkt hade ännu inte inträffat, men det skrivs om zigenare som något främmande, farligt eller otäckt. de Frumeries opera Singoalla efter Viktor Rydberg är ett sådant verk in på 1900-talet, Carmen ett annat, må vara att publikens sympatier till slut hamnar hos titelrollen, med viss reservation. För Azucena och hennes romer visas i operan dock bara sympati och medkänsla.
Man tycka om italiensk opera eller inte. Och jag måste erkänna att mitt intresse var inte på topp när jag släpade mig iväg till Operan och min parkettplats den 5 juni 2006. . Jag hör redan någon säga illmarigt: "om du inte gillar det du ska se, varför överhuvudtaget gå, och dessutom sitta på parkett?" Som information: jag blev "sponsrad"...
Parkettpubliken var som vanligt uppriggad till tänderna, helt okej för mig, jag var det inte, gick för musikens och föreställningens skull. Förväntningarna hos publiken var halvljumma, ungefär som mina faktiskt. Men...
...redan första tablån kändes det rätt. Allt stämde: regin, scenografin, kostymerna, ljussättningen. Jag var förbluffad. Och klistrad. Med stigande glädje och snabbare EKG konstaterade jag snabbt, att Giuseppe Verdis Trubaduren signerad Wilhelm Carlsson nu måste tillhöra en av Kungl Operans bästa föreställningar. Stiliseringens prima voce regissören Robert Wilson häpnar över tilltaget. Jag ska försöka förklara.
På scenen ser vi ett tornrum eller sinnessjukhus, vitt inuti, svart utanpå, uppskissat av Reinhard von der Thannen, även ansvarig för kostym. Därinne samlas ett galleri män och kvinnor besatta av demoner, klippta som pappfigurer, oförmögna att brinna, materialet till trots. Först i vitt, oanfrätta, sedan svart, besatta. Stiliserade i koreografiska mönster och konventioner, oförmögna att röra sig fritt men med ett brinnande inre, träder de något slags dans med varandra där allt tycks avgjort på förhand. De enda som lever är romerna.
Det är mycket gripande och vackert, spänningen hålls på maximum nästan hela tiden, och balansen mellan de svarta och vita håller en svart fjäderprydd demon som på grund av ett outsläckligt raseri inte förmår gå in i dödsriket, som i ett japanskt noh-drama. Man kan lätt identifiera sig med detta raseri. Azucena blir dennas klarögda men skräckfyllda och handlingsförlamade lierade, stackars Azucena ryggar synskt tillbaka för det hon varseblir operan igenom.
Det textliga tvärsnitt Verdi har låtit Salvatore Cammarano destillera ur Antonio García Gutiérrez' pjäs El Trovador (librettot fullbordat av Leone Emanuele Bardare) kastar oss direkt in i handlingen som i ett dataspel: musiken koncertrerar sig bara på känslorna som kommer ur den historiska storm operan kretsar kring. Och den glöder från början till slut, Verdi själv är djupt inspirerad och brinner för den musik han komponerar, på gränsen till utbrändhet. Att glödga orkestern till ena musikaliska höjdpunkten efter den andra, och dessutom variera dem med raka guldblänkande klara smittande melodiska teman och antiteman, fast så intressant och kontrapunktiskt att man som musikvetare ständigt förvånas och begara denna skicklighet, och upplever den enormt stark under den skicklige dirigentens Christian Badeas ledning. Han känner musikens puls och källflöden, kan redan tidigt avgöra var i framtiden stöten skall sättas in och rubateras. Operakören firade triumfer både sångligt och som aktörer - i ett humoristiskt antytt dansnummer.
Ett lysande partitur, som redan skrivits om kilometervis. Vad kan jag mer säga om den, jag, en enkel musikbloggare?
Sångarnas toppklass rent vokalt bäddar för en stor musikalisk upplevelse: Badri Majsuradze , en mer och mer frekvent gäst från Bolsjojteatern med händer som dörrar, har den urkraften och tyngden som Manrico-rollens häftiga temperament kräver. Sitt romska sociala arv vill den hämnas och Majsuradze är motsägelsefull sval i sitt utspel men desto häftigare i sin svetslågestämma. Hillevi Martinpelto har jag aldrig hört bättre än som Leonore. Koloraturerna laddar hon med psykologisk kraft och framstår i sin mänskliga skönhet som bland det bästa operan har att ge just nu i sopranväg. Karl-Magnus Fredriksson går från klarhet till klarhet, som greve Luna med en bärighet och pregnans och oändligt vacker färg. Floskler, ja jag vet, men vad ska man säga om denne gud utklädd till baryton. Ville han bara mer ta vara på mezzoforterna, så riskerar han direkt publikens mentala hälsa.
Azucena, denna ”tacksamma roll” var Ann-Marie Eklöfs, hon lade ner hela sig kropp, själ, röst och lite till i en hämnande romsk kvinna vars stereotypa zigenska fördomsfulla attribut vi tack och lov med regissörens goda minne slapp denna gång.Föreställningens enda levande person. Tack för den, Eklöf!
Romerna var under mitten av 1800-talet ett kringflackande folk med en utsatthet som saknade medstycke, när man ser hur välanpassade och någorlunda och ytligt accepterade judarna höll på att bli med ny lagstiftning, inte bara i Sverige (den riktigt grova antisemitismen kom något senare). Alltså en bra utan gångpunkt för att skildra en känsla av vara satt på undantag och sakna rättigheter. Det koloniala Europas höjpunkt hade ännu inte inträffat, men det skrivs om zigenare som något främmande, farligt eller otäckt. de Frumeries opera Singoalla efter Viktor Rydberg är ett sådant verk in på 1900-talet, Carmen ett annat, må vara att publikens sympatier till slut hamnar hos titelrollen, med viss reservation. För Azucena och hennes romer visas i operan dock bara sympati och medkänsla.
Man tycka om italiensk opera eller inte. Och jag måste erkänna att mitt intresse var inte på topp när jag släpade mig iväg till Operan och min parkettplats den 5 juni 2006. . Jag hör redan någon säga illmarigt: "om du inte gillar det du ska se, varför överhuvudtaget gå, och dessutom sitta på parkett?" Som information: jag blev "sponsrad"...
Parkettpubliken var som vanligt uppriggad till tänderna, helt okej för mig, jag var det inte, gick för musikens och föreställningens skull. Förväntningarna hos publiken var halvljumma, ungefär som mina faktiskt. Men...
...redan första tablån kändes det rätt. Allt stämde: regin, scenografin, kostymerna, ljussättningen. Jag var förbluffad. Och klistrad. Med stigande glädje och snabbare EKG konstaterade jag snabbt, att Giuseppe Verdis Trubaduren signerad Wilhelm Carlsson nu måste tillhöra en av Kungl Operans bästa föreställningar. Stiliseringens prima voce regissören Robert Wilson häpnar över tilltaget. Jag ska försöka förklara.
På scenen ser vi ett tornrum eller sinnessjukhus, vitt inuti, svart utanpå, uppskissat av Reinhard von der Thannen, även ansvarig för kostym. Därinne samlas ett galleri män och kvinnor besatta av demoner, klippta som pappfigurer, oförmögna att brinna, materialet till trots. Först i vitt, oanfrätta, sedan svart, besatta. Stiliserade i koreografiska mönster och konventioner, oförmögna att röra sig fritt men med ett brinnande inre, träder de något slags dans med varandra där allt tycks avgjort på förhand. De enda som lever är romerna.
Det är mycket gripande och vackert, spänningen hålls på maximum nästan hela tiden, och balansen mellan de svarta och vita håller en svart fjäderprydd demon som på grund av ett outsläckligt raseri inte förmår gå in i dödsriket, som i ett japanskt noh-drama. Man kan lätt identifiera sig med detta raseri. Azucena blir dennas klarögda men skräckfyllda och handlingsförlamade lierade, stackars Azucena ryggar synskt tillbaka för det hon varseblir operan igenom.
Det textliga tvärsnitt Verdi har låtit Salvatore Cammarano destillera ur Antonio García Gutiérrez' pjäs El Trovador (librettot fullbordat av Leone Emanuele Bardare) kastar oss direkt in i handlingen som i ett dataspel: musiken koncertrerar sig bara på känslorna som kommer ur den historiska storm operan kretsar kring. Och den glöder från början till slut, Verdi själv är djupt inspirerad och brinner för den musik han komponerar, på gränsen till utbrändhet. Att glödga orkestern till ena musikaliska höjdpunkten efter den andra, och dessutom variera dem med raka guldblänkande klara smittande melodiska teman och antiteman, fast så intressant och kontrapunktiskt att man som musikvetare ständigt förvånas och begara denna skicklighet, och upplever den enormt stark under den skicklige dirigentens Christian Badeas ledning. Han känner musikens puls och källflöden, kan redan tidigt avgöra var i framtiden stöten skall sättas in och rubateras. Operakören firade triumfer både sångligt och som aktörer - i ett humoristiskt antytt dansnummer.
Ett lysande partitur, som redan skrivits om kilometervis. Vad kan jag mer säga om den, jag, en enkel musikbloggare?
Sångarnas toppklass rent vokalt bäddar för en stor musikalisk upplevelse: Badri Majsuradze , en mer och mer frekvent gäst från Bolsjojteatern med händer som dörrar, har den urkraften och tyngden som Manrico-rollens häftiga temperament kräver. Sitt romska sociala arv vill den hämnas och Majsuradze är motsägelsefull sval i sitt utspel men desto häftigare i sin svetslågestämma. Hillevi Martinpelto har jag aldrig hört bättre än som Leonore. Koloraturerna laddar hon med psykologisk kraft och framstår i sin mänskliga skönhet som bland det bästa operan har att ge just nu i sopranväg. Karl-Magnus Fredriksson går från klarhet till klarhet, som greve Luna med en bärighet och pregnans och oändligt vacker färg. Floskler, ja jag vet, men vad ska man säga om denne gud utklädd till baryton. Ville han bara mer ta vara på mezzoforterna, så riskerar han direkt publikens mentala hälsa.
Azucena, denna ”tacksamma roll” var Ann-Marie Eklöfs, hon lade ner hela sig kropp, själ, röst och lite till i en hämnande romsk kvinna vars stereotypa zigenska fördomsfulla attribut vi tack och lov med regissörens goda minne slapp denna gång.Föreställningens enda levande person. Tack för den, Eklöf!
Verdi eller inte - det är frågan
Äntligen kommer jag iväg på Trubaduren på Kungl Operan i Stockholm ikväll - fast den kanske borde byta namn till Trubamoll?. Verdi skrev sin mest potenta musik här, om än librettot är lite väl greatest hits för min smak - för att lägga resonemanget på en ytterst plebejisk nivå. :) Tror jag tar en öl innan, för flödets skull...
Förresten: MÅSTE man gilla Giuseppe Verdi? Vågar man tycka att han blir lite enformigt procedurisk ibland i sin musik, som med bas- & kompflosklerna "patá-patá-patá-patáaaaa!!" eller "pom-podi-pompompompom". Men visst - melodierna är sugande och oftast saknas deras like, i DENNA operagenre. Skulle vara Donizetti då.
Återkommer efter äventyret.
Förresten: MÅSTE man gilla Giuseppe Verdi? Vågar man tycka att han blir lite enformigt procedurisk ibland i sin musik, som med bas- & kompflosklerna "patá-patá-patá-patáaaaa!!" eller "pom-podi-pompompompom". Men visst - melodierna är sugande och oftast saknas deras like, i DENNA operagenre. Skulle vara Donizetti då.
Återkommer efter äventyret.
Rinkeby på offensiven - Gustav Adolfs torg nästa!
På Kulturnyheterna igår handlade ett inslag om Folkoperans satsning på mellanstadieelever från Rinkeby som gör opera tillsammans med yrkeskonstnärer. Eleverna sågs sjunga och arbeta med egen text och musik, och dekorer sammanställdes, mannekänger klipptes till. En ivrig samling operaovana elever samlades kring detta missförstådda begrepp, som så många verkar ha en mening om men få är insatta i. Rörande blev det när flera av de intervjuade bekände att de tyckte att opera var intressant nu, när de jobbat med den formen.
Precis så ska man arbeta med att föra ut konsten till folket, till förorten, til människorna, för att det ska bli en angelägenhet för alla, för att hitta en ny framtida publik och för att bredda konsten. För det finns ju inget som säger att man som publik ska anpassa sig till operans mer högtidliga attribut, som kläder, smycken och smink. Att avdramatisera ett operabesök måste vara en av de många viktiga punkterna på den långa listan över göromål att pricka av, en annan är barns och ungdomars intensiva delaktighet under en längre period med operaformen. Väldigt många kan vinnas, man har ett fåtal att förlora.
Kanske vi kan se ett antal rinkebybor i framtiden på Drottningholm som njuter av mästaren Rameau? Inte otänkbart.
Post Scriptum: Kulturnyheternas program kan ses till veckans slut på nätet.
Precis så ska man arbeta med att föra ut konsten till folket, till förorten, til människorna, för att det ska bli en angelägenhet för alla, för att hitta en ny framtida publik och för att bredda konsten. För det finns ju inget som säger att man som publik ska anpassa sig till operans mer högtidliga attribut, som kläder, smycken och smink. Att avdramatisera ett operabesök måste vara en av de många viktiga punkterna på den långa listan över göromål att pricka av, en annan är barns och ungdomars intensiva delaktighet under en längre period med operaformen. Väldigt många kan vinnas, man har ett fåtal att förlora.
Kanske vi kan se ett antal rinkebybor i framtiden på Drottningholm som njuter av mästaren Rameau? Inte otänkbart.
Post Scriptum: Kulturnyheternas program kan ses till veckans slut på nätet.
Skoj med Mozart
Fortfarande ingen riktigt stor och maffig festkonsert för jubilaren Joseph Martin Kraus med orkester, soli & kör i sikte, rätta mig om jag har fel! I väntan på detta gick jag på en av alla dessa festkonserter för en annan jubilar – Wolfgang Amadée Mozart. Programmet den 31 maj 2006 i Adolf Fredriks kyrka var ej utannonserat i tidningarna, dock tonsättarens namn och artisternas: Mikaeli kammakör och Stockholms barockorkester under ledning av Anders Eby, med solister Väl ditkommen förstår man varför. Konsertprogrammet bestod av 8 programpunkter, och ingen av dem var tillräckligt publikfriande för att skylta med. Men Mozart och Eby lockar ju.
Vad fick man då höra? En ganska ung tonsättare bortsett från den mogne mannens nittonde pianokonsert. Här hade Bengt Forsberg den delikata uppgiften att traktera ett ljudsvagt hammarklaver, med den äran får man tillägga. Lekfullhet och charm var framförandets förnamn, och intelligent kontrapunktiskt arbete dess efternamn. Att klaveret kunde ha dränkts av orkestern var mer ett hot än en realitet, och dirigenten förtjänar all heder av detta.
Lekfullheten var också fagottisten Mats Klingfors’. Han trädde fram ur orkesterns led och framförde konserten kv 191, med egna (?) kadenser, med roliga blinkningar åt Trollflöjten och Cosi Fan Tutte. Musiken är ung och välgjord, dock ännu utan all den kunskap som kommer med mognad, men framskakad ur rockärmen av ett geni.
Jenny Ohlson, bördig från Söderhamn, skänkte publiken en ljuvligt pärlande Exultate Jubilate och sopranarian Laudate Domine ur Vespermässan, som blev programmets höjdpunkt. Med elegans och självklar pondus infriade Ohlson publikens törst efter solistiska vokalnummer (Mozart komponerade ju mest profant under senare delen av sitt liv och gjorde den stora insatsen på operans område, något som ju inte är speciellt kyrkligt).
Med kören hade Eby arbetat intensivt, 4 körstycken med variende längd . Mest intryck gjorde framförandet av Misericordias Domini kv 222 över en gregorianskt klingande cantus firmus; kören växlande mellan vek barmhärtighetsvädjan och kraftig lovsång, det ligger i styckets natur – på och av. Kanske kunde man ha önskat en mer varierat dynamik dessemellan, för detta och andra körstycken. Framförallt tenorer och sopraner slog igenom på altars och basars bekostnad. Akustiskt fenomen? Men skickligheten och det goda röstmaterialet är körens styrka och dess största kvalitéer.
En musikfest för årets jubilar var underrubriken för konserten. Min rubrik hade snarare blivit en resa med den okynnige upprorsmannen. För fram trädde ju inte festligheternas och pompans man, utan festernas, spjuverns och egensinnigheternas. Leken och upproret finns där hela tiden. Att sätta högtidlighetstämpel på Mozart är att trycka ner honom lite. Mozart är ju alltid Mozart – honom kunde ingen sätta sig på.
Apropå Kraus: håll utkik efter en Musikalisk och kulturhistorisk dag i Hagaparken och Brunnsviken 11 juni. Den innehåller både musik och föreläsningar samt annat smått och gott.