Jubel för tragik
När det gäller jubilarer har Sjostakovitj det lättast av dem alla. Det är svårt att tröttna på hans musik, i lagoma portioner. Personligen blir jag övermätt på det utbud av Mozart som finns nu, när han ändå annars spelas så flitigt. Joseph Martin Kraus kan man definitivt inte tröttna på, för han spelas ju mycket under förtjänstfullheten.
Skivutbudet är riktligt vad Sjostakovitj beträffar, och hans stråkkvartetter upplever just nu en renässans. Många duktiga ensembler, både ryska och annorstädes ifrån ger både suggestiva och aggressiva tolkningar. Och ju fler tolkningar desto bättre, för det vinner kvartetterna på.
Åttan är klart populärast med ett tjugotal inspelningar, och ensembler som Emerson-, Sorrel- och Sankt Petersburg-kvartetterna. Nu kommer Saint Lawrence med sitt bidrag, och det bådar mycket för en fortsättningen av serien med Sjostakovitjs samtliga kvartetter. Tolkningen på denna CD, och det gäller också för trean och sjuan på samma platta, är intensiv, dramatisk och exakt. Ensemblen lyckas att skapa ett drama som engagerar till sista noterna, frågan är väl ändå ifall det inte är så här musiken ska klinga: som desperata och svarta utrop till en värld som inte kommer till undsättning. Ensamheten sluter sig om människan/kompositören och man förstår hur otroligt absurt dualistiskt liv Sjostakovitj levde, både som poststalinistisk partitonsättare och knäckt, nästan förintad som människa. Hans skira veklagan i t ex sjuans lentosats kommer i Saint Lawrence-kvartettens spel att förfölja mig mycket länge.
EMI 0946 3 59956 2 6
Les Baletts C. de la B.: Afrika som bildrörelse och rörelsebild
Kokade gjorde också publiken, som var fängslad från första brödsmulningen till sista upplösta kollektiva kroppslivvakan. Jag kunde ändå tycka att koreografen kunde sållat en aning här och där, för att "döda sin älsklingar", men det förtar inte känslan av att få ha deltagit i en mystisk seans där allt kunde ha skett, vertikalt som horisontellt. Och musikaliskt frossade man i ett kalas utan like, skickliga och samspelade, och inspirerade, trots att en hel del föreställningar lär ha spelats. Fabrizio Cassol har som arrangör lyckats koka ihop de mest disparata uttryck till en oupphörligt fängslande dansant musik.
Evenemanget den 21 augusti 2006 på Dansens Hus i Stockholm kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.
Se, be och dö: Afrika som bildrörelse och rörelsebild
Filmaren Leni Riefenstahls dokumentation av Nuba-folket i Sudan på 1950-talet är en esteticerande hållning grundad mer på människotyper än intresse för kultur, men är ändå intressant som dokument, därför att den fjärmar sig från moralen, och närmar sig det rituella. Sambandet hellenism - ariska arketyper - afrikanska stammar följer hon svalt med estetiskt konsekvens, men det finns en stark dragning åt den enkla, stundom laddade, dansen-rörelsen i hennes afrikanska bilder. Riefenstahls envisa bedyrande att hennes filmer alltid främst hade en konstnärlig hållning må ha också ha varit ett sätt för henne att tvätta bort sin bruna inblandning, men kan nog ges ett rent konstnärligt erkännande, oavsett om man tycker om stilen eller inte.
För Sverige är koreografen Birgit Åkesson av yttersta vikt. Berömt är hennes samarbete med poeten Erik Lindegren och tonsättaren Karl-Birger Blomdahl, där dansen blev kontrapunkt till ord och musik. Den härstämmar från tiden i Dresden hos fridansaren Mary Wigman, men Åkesson bröt ner och renodlade rörelsen i sina egna dansföreställningar i Paris och i Sverige. Intresset för det ursprungliga och rituella ledde in Åkesson i en forskargärning som 1983 ändade i Källvattnets mask, Om dans i Afrika. Fann hon den sanna Rörelsen bakom den afrikanska masken? Det eruptiva tillståndet född i extasen?
Opera i punkens tecken
Mätt och mycket belåten över hans bästa kebab någonsin, började sonen förhandla.
-Ok, vi går dit, men om det är för mycket överklass-människor så går vi.
-Vi går dit för att du lovade igår, och för att jag absolut vill höra lite opera idag. Dessutom tännkte jag blogga lite om konserten, men det sade jag inte. Han skulle nog inte sett tjusningen med läsekretsens hungriga blickar som brukar sluka allt jag skriver, från stort till smått.
Väl framme höll han på att få dåndimpen, grabben. Idel märkeskläder, jirlanger, stela leenden, nyfriserade och finklippta damer, dyra parfymer och nystrukna skjortor på brunbrända solsemesterkroppar. Och vilka blickar på sonen som var nypunkad från topp till tå, med alla tillbehör som smink och kedjor. Jag hade smutsiga jeans och jeansjacka till mitt svarta hår och ring i örat, nyss kommen från en svettig sista flyttkartong. Mums för fördomsbekräftningen, på ömse sidor. Trodde de. Men här var åtminstone en punkarimitation som inte motsvarade förväntningarna. Jag alltså.
Efter den inte så lite krystade inledningen med en Elsa ur Lohengrin som jagade en svan med motor runt på scenen, kom lite genomkomponerade stycken ur Pajazzo och På Sicilien. Urtråkigt tyckte punksonen som det verkade. Han ville bara gå hela tiden. Den ofrivilliga komiken i att 3 till tänderna uppklädda soloartister skulle föreställa bönder, med dit tillhörande åtbörder, fick åtminstone mig att dra på munnen till en början, men led senare med grabben. Detta var inte bra för operovana!
Så lite balett igen. Äntligen en scen ur Fiskarena, Kungl Operans alibi för Krausåret 2006. Fin musik, som dessutom ges i sin helhet nästa lördag i Vitabergsparken, platsen för arbetarklassens historiska slit och släp. Vad kunde vara mera passande där än balett. Heja Kraus!
Jakobs kyrkklockor klämtade inte för punksonen, som ville gå, men för en scen ur Trubaduren. Han, alltså grabben, hade nyss vaknat till av Zigenarkören, som han kände till fråm pappans indoktrinering hemmavid. Scenen som följde, med en strålande Lena Nordin, höll dock inte intresset uppe – han hade fått nog. Jag gav upp. Vi banade oss vägen genom sura miner och stela snörpningar för att komma ut ”på andra sidan”, där flanörerna tog vid. Punkaren var lättad. Jag gav honom beröm för att ”stått ut” i över en timme. Äh, det var väl inget, sade han. Jag hade bara så ont i fötterna, och jag såg inget. Aha, ganska lyckat med andra ord. Lite glad följde jag honom i spåret, när jag till min desperation hörde lantfolkets kör tona upp och eka längs Riksdagens väggar. Sonen lurades till att göra konster på gräsmattan och baklänges kullerbyttor, medan jag sjöng i smyg til min älskade Eugen Onegin. En rysk folkvisa i lysande instrumentering studsade mot slottet, som om kören stod däruppe hos kungen och sjöng: AJO AJO AJO AJO. Slutet på konserten gott, allting gott.
Östersjöfestival i det lilla formatet
Kollar i programmet för Östersjöfestivalen för att se om något passar. Kammarmusik i kyrkor med ryska artister, se det vore mumma det. Funderar på att dra mig till Vårfrukyrkan i Fruängen 24 augusti där man spelar ett lätt program med inslag av det lite tyngre gardet, såsom Metner (Medtner) och Chatjaturjan.Grieg-ensemblen från Tjajkovskijkonservatoriet låter ju inte helt fel.
Kulturfest, också för folk med förträngningar
I måndags var jag på Isaac Delgado och gungande med i salsan, igår under den svenska folkmusiken upptäckte jag till min förvåning att mina ben hade inbyggda knätofsar och hambon stötte sig rytmiskt fram i lemmarna, som om den aldrig hade blivit förträngd. På lördag kl 21.00 är det meningen att Kungl Operan ska komma ut ur garderoben, givetvis kommer jag att vara där för att betrakta något SÅ storslaget.
Le Concert Spirituel konserterar spirituellt
Hervé Niquet har gjort engelsmännen en tjänst; hans strama men tydliga tolkning av Henry Purcell och hans operaverk King Arthur tilltalar förhoppningsvis inte bara mig. Ljudet så transparant som tunt vattenfall, studiofolket har gjort ett ypperligt arbete i Metz. Detaljrikedom är man inte så bortskämd med, det brukar ofta gå ut över helheten.
Och vilka detaljer! Niquet behandlar varje enskilt parti i semi-operan som en enskild diamant som han putsar och putsar på, till den gnistrar. Inte helt olikt William Christie, vars insats också bör framhävas, men skillnaden häri ligger i konserten mot teatern. Tror nog man kan säga att Niquet har satt många aromatiska smultron att avnjutas på sitt strå, en i taget. Tillagningen sköts på annat håll.
Glossa GCD 921608
Barfota i stråkäng
Håller på att lyssna igenom stråkorkestreringar av Allans Barfotasånger, gjorda av Ingvar Karkoff. Mycket fina och håller genomgående hög standard! Rörande textanknutna och snyggt genomkomponerade utan att ta för stor plats. Han har velat ge Allan den största äran, men nog är Karkoffs del i arbetet förlösande! Synd att skivutgåvan på Caprice ingenstans nämner att han gjort arret. Märkligt.
Olle Persson gör tolkningar som kommer att gå till historien, tror jag. Hans varma baryton ges full valör i en fin akustik från Furnby kyrka i Växjö. Och den följsamme Petter Sundkvist får fram en lyster av guld i stråkar, som sätts på våldsamma prov i följande spåren, där första och andra stråkkonserterna tar ut svängarna ordentligt. Också dessa verk får tolkningar av hög professionalism och stråkkultur. Skulle förvåna mig mycket om denna CD blir utan de finaste utmärkelser.
Caprice CAP 21739.