Liten Karin blir stor
I en box om 4 CDs dokumenteras Vadstenaakademiens 4 decennier långa historia. Och halten är genomgående mycket hög. Här varvas nutida svenska tonsättare med äldre och av dammas barockens dåförtiden populära tonsättare som idag inte äger samma aktualitet, i alla fall inte för de nuvarande operaledningarna, Norrlandsoperan undantagen.
När blomstertid nu kommer lyssnar jag till några scener ur svenska 1800-talsverk som var populära på Kungl Teatern. Ivar Hallström kombinerade den franska operastilen med svensk folkton och -visa. På CD 3 hör vi ett avsnitt med nerv: B Tommy Andersson dirigerar med spänst och nerv som skakar om och förtydligar det som vi redan visste: Hallströms verk förtjänar att inte bara spelas in på skiva utan även att sättas upp på scenen. Avsnittet ur Liten Karin visar att här en stor skatt begraven, skendöd skulle jag vilja säga. Jag skulle också vilja skrika ut: sätt upp, sätt upp! För varför kan inte goda verk av mästerpenna spelas bara för att upphovsmannen (eller kvinnan, det finns ju sådana också!) kommer från Sverige?
J'accuse!! Jag anklagar! Men ännu hellre ber ödmjukt. Fram med dammvipporna genast!
VADSTENA-AKADMIEN
FORTY SUMMERS OF OPERA - UNDER FYRTIO SOMRAR
DB PRODUCTIONS DBCD 116-119
Operett i sambatakt
En operett från Brasilien? Skriven av en viss herr Tom Zé? Hmm. Jag skakar på huvudet och ler. Nu är han igång igen, den smått avantegardistiske låtknåparen på sambabotten, som jag så högaktar och beundrar. Tidigare album, lika knäppa som geniala och medryckande, har tagit sin alldeles egna plats i den latinamerikanska dansexperimetella floran, ja, frågan är i fall Zé inte har skapat en alldeles egen genre, så unik och krängande är hans röst. Och gör en musik som alltid når djupt, djupt in i åtminstone mitt bröst.
Estudando o Pagode, 'studier i Pagode' (ett slags modern nedtonad samba), heter "operettskivan, som har ett libretto och flera stämmor uppdelade på en berättad nummerhistoria, där han själv körar och tar flera av dem. Kända artister som Jair Oliveira förekommer flitigt, och de söndriga men starka kvinnogestalterna ger mig gåshud genom sång av t ex Suzana Salles. Att skivan är ett ljungande feministiskt försvarstal mot kvinnoförnedring får sitt utropstecken genom tillägnan till den brittiska feministpionjären Mary Wollstonecraft (1759-1797).
Kan denna skiva, lika begåvad som unik, vara Tom Zés bästa på länge? En smaksak, man får ju sina favoriter. Men med sina spår lär den resonera i var och en som är det minsta intresserad av Brasiliens sambarytmer och har siktet inställt på att få extraordinära, fast motsägelsefullt enkla, upplevelser till livs.
Bara att bocka och tacka.
Cooperative Music VVR 1036878
Luaka Bop VVR 1036878
Recension
Opera på liv och död - men för ett fåtal (2)
På Kulturnyheternas hemsida kan man läsa om Kungl Operans biljettpriser. För en tvåbarnsfamilj skulle det kosta 1.770 kronor att se Loranga, Masarin och Dartanjang på stora scenen. Elsa Magnusson för SVTs Kulturnyheterna har intervjuat Anders Franzén, chef för Kungliga Operan i Stockholm.
"Men betyder det då att barnfamiljer med dålig ekonomi inte kan gå på Kungliga Operan?
- Jag ska inte sticka under stol med att jag vet att det här är en dyr konstform. Det är dyrt att producera och därmed förhållandevis dyrt att gå och ta del av, säger Franzén."
Så slog dörren igen för de operaintresserade med små inkomster. Igen. Kom sedan inte och klaga över hånfulla tillmälen om finkultur, och hur svårt det är att sprida operaformen till de breda lagren.
En skitig dåre - Siegfried på Operan
Utsålda hus på huvudstadens kungliga musikdramatiska scen är numera ganska sällsynta. Utom vid ett par tillfällen varje år. Som vid detta av mig besökta, när den blodtörstige Siegfried attackerade den fredlige draken i operan med samma namn. Hur mycket folk som helst ville se det spektaklet. Och var kan man bättre höra och se detta än vid taknivå, om man vill ha scenens antagonister på avstånd?
När tredje raden hade intagits av publikmassan, fanns knappt någon plats kvar. Vanligen brukar platser med skymd sikt finnas kvar, men denna gång syntes huvuden även, där bara mörkret annars härskar. I avsaknad av grotta på scenen fylls tredje radens grottor av upplevelsehungriga människovarelser. Wagner fyller Operan till sista trappsteg.
Om varelser fyller raderna uppåt, är det desto mer naturalistiskt på scenen. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller smider en sagans ring med plats i Wagners 1800-talet, Ibsen har kommit till Operan har någon sagt. Själv tycker jag scenintruktionerna och scenografin går flera symboliska steg till, och nuddar rent bergmanska urladdningar. Visst finns det likheter med uppgörelserna och självbespeglingarna i Såsom i en spegel, tystnaden i Tystnaden och prasslet av siden i Viskningar och rop. Fast geografin är som hämtad från de skarpskurna skuggfigurerna i Jungfukällan. Där är saga och sägen, precis som i Ringen, ständigt närvarande.
Siegfried, ett scherzo? Stefan Johansson, chefdramaturg på Operan, skriver intressant i programmet om denna tredje del och Wagners antisemitiska idéer . På scenen märks föga av detta, trots att Holm säger sig ständigt följa till punkt och pricka i Wagners spår. Visst är Mime hopkrympt, visst sjunger han gällt och lismande, visst hyser han ett otäckt agg mot "den sköne ynglingen". Fast här finns ingen skön yngling. Siegfried är en riktig värsting, som liksom tar loven av Mimes eventuella likheter med nidbilden Der ewige Jude (blir t o m vara en riktigt intressant karaktär) , som vuxit upp utan regler, utan någon som älskar honom, mitt i naturens spel som givit tvetydiga influenser. Han är smutsig, frånstötande och verkar ha ett ganska ringa förstånd , är han inte t o m lite galen? Det skulle i så förklara varför han ger sig på Fafner, som "ligger" på sina rikedomar i sitt stora palats; det skulle också förklara varför han ser en konstig drake segla omkring i Fafners fönster. Det skulle t o m förklara att han helt plötligt börjar personifiera en fågel till en vacker upplysande kvinna - rusig av alla konstiga tankar han nyss genomlevt. Scenanvisningarna följer Holm kanske, men knappast de antisemitiska idéerna. Men väl Wagners revolutionärt miljömedvetna anarkism, som ligger som en röd tråd genom tolkningen. Slutbildens rykande skorstenar visar det totala hotet mot naturen och mänskligheten, och bristen på samband dem emellan.
Vandraren, Wotan, stämmer möte med Erda, utanför några av högdjurens festligheter. Erda verkar vara en kvinna av folket som olyckligtvis haft ihop det med mannen av börd. Något som hon ångrar bittert, vem skulle efter sådana bravader inte sjunka in i en evig apatiskt "sömn", uppå alla andra bekymmer, som brödfödan för dagen? Hon stöter bort honom, och han henne. Klassperspektiv om man vill, men Wotan hoppas ändå att lille Siegfried, son av naturen, uppvuxen som en annan rosseaugestalt, fri från all geggande representativ samhällelighet, med en plastpappa som familj. Fast Wotan vet inte att Siegfrieds "familj" - Mime - har förstört pojkens uppfostran genom sin hagalenhet. Människan föds av naturen med alla grundbehov uppfyllda, men ägodelar i överflöd utestänger henne från allt. Ingen ring, ingen hjälm, inget guld alltså, för dessa ting är förbannade. Det vet Wotan. Vad hoppas han egentligen? På att Brünnhilde ska tala förstånd med en som klyver allt i sin väg, till slut även spjutet? Nej, till slut förstår han.
Hur kan då Brünnhilde falla för denna "rena dåre"? Släktbanden? Knappast. Hans virilitet? Kanske, hon har ju nyss blivit en riktig kvinna, med alla därmed uppkomna behoven. Hans ömsinthet? I slutscenen blir Siegfried kär, och man könner inte alls igen honom. Självklart blir hon kär i hans hjälplöshet och vill ta hand om honom, samtidigt ge sig hän i vild erotik med denne kraftige uppenbarelse. För det slutar ju så i Siegfried, de släpper loss på klippan, ett ganska hårt underlag. Och då är man GANSKA kär. Varför får man aldrig se det? Vad står det i scenanvisningarna, regissören?
När Brünnhilde vaknar nästa dag (vecka, månad? - det handlar ju om het passion), då är det dags för Ragnarök. Erdas döttrar spår i kaffesump, typ, i statarlängan. Då får vi veta om Siegfried verkligen ÄR galen. Eller har vuxit av kärleken. Eller både och. Och DÅ är det nog dags att kalla in Bergman igen.
När tredje raden hade intagits av publikmassan, fanns knappt någon plats kvar. Vanligen brukar platser med skymd sikt finnas kvar, men denna gång syntes huvuden även, där bara mörkret annars härskar. I avsaknad av grotta på scenen fylls tredje radens grottor av upplevelsehungriga människovarelser. Wagner fyller Operan till sista trappsteg.
Om varelser fyller raderna uppåt, är det desto mer naturalistiskt på scenen. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller smider en sagans ring med plats i Wagners 1800-talet, Ibsen har kommit till Operan har någon sagt. Själv tycker jag scenintruktionerna och scenografin går flera symboliska steg till, och nuddar rent bergmanska urladdningar. Visst finns det likheter med uppgörelserna och självbespeglingarna i Såsom i en spegel, tystnaden i Tystnaden och prasslet av siden i Viskningar och rop. Fast geografin är som hämtad från de skarpskurna skuggfigurerna i Jungfukällan. Där är saga och sägen, precis som i Ringen, ständigt närvarande.
Siegfried, ett scherzo? Stefan Johansson, chefdramaturg på Operan, skriver intressant i programmet om denna tredje del och Wagners antisemitiska idéer . På scenen märks föga av detta, trots att Holm säger sig ständigt följa till punkt och pricka i Wagners spår. Visst är Mime hopkrympt, visst sjunger han gällt och lismande, visst hyser han ett otäckt agg mot "den sköne ynglingen". Fast här finns ingen skön yngling. Siegfried är en riktig värsting, som liksom tar loven av Mimes eventuella likheter med nidbilden Der ewige Jude (blir t o m vara en riktigt intressant karaktär) , som vuxit upp utan regler, utan någon som älskar honom, mitt i naturens spel som givit tvetydiga influenser. Han är smutsig, frånstötande och verkar ha ett ganska ringa förstånd , är han inte t o m lite galen? Det skulle i så förklara varför han ger sig på Fafner, som "ligger" på sina rikedomar i sitt stora palats; det skulle också förklara varför han ser en konstig drake segla omkring i Fafners fönster. Det skulle t o m förklara att han helt plötligt börjar personifiera en fågel till en vacker upplysande kvinna - rusig av alla konstiga tankar han nyss genomlevt. Scenanvisningarna följer Holm kanske, men knappast de antisemitiska idéerna. Men väl Wagners revolutionärt miljömedvetna anarkism, som ligger som en röd tråd genom tolkningen. Slutbildens rykande skorstenar visar det totala hotet mot naturen och mänskligheten, och bristen på samband dem emellan.
Vandraren, Wotan, stämmer möte med Erda, utanför några av högdjurens festligheter. Erda verkar vara en kvinna av folket som olyckligtvis haft ihop det med mannen av börd. Något som hon ångrar bittert, vem skulle efter sådana bravader inte sjunka in i en evig apatiskt "sömn", uppå alla andra bekymmer, som brödfödan för dagen? Hon stöter bort honom, och han henne. Klassperspektiv om man vill, men Wotan hoppas ändå att lille Siegfried, son av naturen, uppvuxen som en annan rosseaugestalt, fri från all geggande representativ samhällelighet, med en plastpappa som familj. Fast Wotan vet inte att Siegfrieds "familj" - Mime - har förstört pojkens uppfostran genom sin hagalenhet. Människan föds av naturen med alla grundbehov uppfyllda, men ägodelar i överflöd utestänger henne från allt. Ingen ring, ingen hjälm, inget guld alltså, för dessa ting är förbannade. Det vet Wotan. Vad hoppas han egentligen? På att Brünnhilde ska tala förstånd med en som klyver allt i sin väg, till slut även spjutet? Nej, till slut förstår han.
Hur kan då Brünnhilde falla för denna "rena dåre"? Släktbanden? Knappast. Hans virilitet? Kanske, hon har ju nyss blivit en riktig kvinna, med alla därmed uppkomna behoven. Hans ömsinthet? I slutscenen blir Siegfried kär, och man könner inte alls igen honom. Självklart blir hon kär i hans hjälplöshet och vill ta hand om honom, samtidigt ge sig hän i vild erotik med denne kraftige uppenbarelse. För det slutar ju så i Siegfried, de släpper loss på klippan, ett ganska hårt underlag. Och då är man GANSKA kär. Varför får man aldrig se det? Vad står det i scenanvisningarna, regissören?
När Brünnhilde vaknar nästa dag (vecka, månad? - det handlar ju om het passion), då är det dags för Ragnarök. Erdas döttrar spår i kaffesump, typ, i statarlängan. Då får vi veta om Siegfried verkligen ÄR galen. Eller har vuxit av kärleken. Eller både och. Och DÅ är det nog dags att kalla in Bergman igen.
Aeneas i Stuttgart men inte i Stockholm
O, hade man pengar och tid! Joseph Martin Kraus' och Johan Henric Kellgrens opera Aeneas i Karthago spelas under juli i Stuttgart, och det är ett uruppförande! De tyska (och svenska) recensenterna är med ett undantag överlag positiva till iscensättningen, för att inte säga överväldigade. Och Kraus ges genomgående mycket högt betyg. Hans största och bästa verk är detta tydligen, vilket man endast har kunnat ana från konsertversionen på 70-talet i Stockholms Konserthus.
Lothar Zagrosek dirigerar och tar verket på fullt allvar, så att en tycker sig höra drag inte bara av Gluck utan också Beethoven, Mahler (!) und Haydn. Att regissören Peter Konwitschny varit utarbetad och lämnat över sitt regikocept till intendenten Klaus Zehelein med konstnärligt lag, tycks inte medfört ett mindre experimentellt tillvägagångssätt.
Har Kungliga Operan blivit erbjuden att samarbeta med Stuttgartoperan om ett uppförande även i Stockolm? Lennart Bromander i Aftonbladet har tydligen tagit reda på sakernas förhållande och tycker det är skandalartat. Då instämmer undertecknad, men tillägger att det vore intressant att veta vem eller vilka bromsklossarna äro. För detta är ett tecken på styvmoderlig behandling mot operaverk komponerade av svenskar eller i Sverige av invandrare. Och makalöst att verk efter verk måste uppföras i utlandet för att få komma under nådiga institutionsblicken igen.
Lothar Zagrosek dirigerar och tar verket på fullt allvar, så att en tycker sig höra drag inte bara av Gluck utan också Beethoven, Mahler (!) und Haydn. Att regissören Peter Konwitschny varit utarbetad och lämnat över sitt regikocept till intendenten Klaus Zehelein med konstnärligt lag, tycks inte medfört ett mindre experimentellt tillvägagångssätt.
Har Kungliga Operan blivit erbjuden att samarbeta med Stuttgartoperan om ett uppförande även i Stockolm? Lennart Bromander i Aftonbladet har tydligen tagit reda på sakernas förhållande och tycker det är skandalartat. Då instämmer undertecknad, men tillägger att det vore intressant att veta vem eller vilka bromsklossarna äro. För detta är ett tecken på styvmoderlig behandling mot operaverk komponerade av svenskar eller i Sverige av invandrare. Och makalöst att verk efter verk måste uppföras i utlandet för att få komma under nådiga institutionsblicken igen.
Finland i juli
Sommar i Finland. Snart blir jag fuskfinne. Helsingfors, Åbo, Tavastehus och landsbygden ska få fason på mig. Min knaggliga finska får sig en duvning, och jag sätter hela min ära i att nosa reda på konserter i Sommarfinland. På finska. Eventuella rapporter återkommer jag med i de fall en dator med bredband finns tillgänglig.
Stannade annars för de roliga operaäventyren i Nilsiä. En ensemble under det italienskt klingande namnet Opera Cava gör musikdramatik med en lantlig udd i fager lantlig miljö. Vad kan mer vara passande än förra årets Trollflöjten eller årets Friskytten? Rolig omväxling i denna ort i Norra Savolax som vintertid är en av Finlands mer populära skidorter.
Men resan från Tavastland till Savolax gör sig nog inte iår. Synd, för Friskytten har inte setts i Sverige, eller Finland för den delen, på väldigt länge.
Stannade annars för de roliga operaäventyren i Nilsiä. En ensemble under det italienskt klingande namnet Opera Cava gör musikdramatik med en lantlig udd i fager lantlig miljö. Vad kan mer vara passande än förra årets Trollflöjten eller årets Friskytten? Rolig omväxling i denna ort i Norra Savolax som vintertid är en av Finlands mer populära skidorter.
Men resan från Tavastland till Savolax gör sig nog inte iår. Synd, för Friskytten har inte setts i Sverige, eller Finland för den delen, på väldigt länge.
Ligetis absurda avfärd
Så är han borta - György Ligeti. 83 år gammal. Han avled igår efter en längre tids sjukdom, som det brukar heta om personer som hankat sig fram mellan liv och död ett tag. Döden kunde dock vara en grimas för avantgardtonsättaren, som i operan Den stora makabern, ett beställningverk för Kungl Teatern i Stockholm, med bl a Elisabeth Söderström som Clitoria och Kerstin Meyer som Spermando - ett kärlekspar som stiger upp ur graven efter en kärleksnatt ( av någon anledning döptes rollerna om till Amanda och Amando senare).
Om kärleken kan tyckas ta sig smått absurda uttryck ibland, är döden närmast ofattbar i sin obegriplighet. Att en så levande gestalt som Ligeti, som i mycket påverkat utvecklingen av den moderna musikens uttryckmedel, inte andas längre är i sig ganska absurt. För i det ögonblick man sätter örat till hans verk, utbrister man ju förvånat: men han lever ju!
Om kärleken kan tyckas ta sig smått absurda uttryck ibland, är döden närmast ofattbar i sin obegriplighet. Att en så levande gestalt som Ligeti, som i mycket påverkat utvecklingen av den moderna musikens uttryckmedel, inte andas längre är i sig ganska absurt. För i det ögonblick man sätter örat till hans verk, utbrister man ju förvånat: men han lever ju!
Maskerad i Bregenz och London
Vid Bodensjön i Österrike ligger den lilla "gulliga" staden Bregenz, som dock har ett mörkt förflutet: redan 1922 bildades den första nazistiska gruppen på orten och 1925 "ståtade" delstaten Vorarlberg en ordentlig nazistiskt organisation, tidigast i landet. Bregenz av idag är en musikalisk metropol ett par veckor i augusti, idag hörs inget av dess mörka förflutna – lite smink döljer som bekant det värsta. Att Danmark står i blickpunkten numera, i en förväxlingstragedi med inslag av muhammedteckningar och Dansk Folkeparti som ingredienser, kan tyckas skönt för österrikarna, som ofta brukar stå vid rasismens skampåle.
Denna bruna maskerad har tack och lov inget med tämligen opolitiske dansken Carl Nielsens förväxlingskomedi från 1905-06 (efter Holberg) att göra. Bregenz operafestspel gjorde förra året en storsatsning på Nielsens opera Maskarade, eller Maskerad som den heter i Sverige, bekant från Kungl Operans uppsättning på 1970-talet, enligt mitt tycke den bästa produktionen av Lars Runsten. Verket är sällan spelat utanför norden, vilket är märkligt med tanke på den friska och till Holbergs text tätt knutna musik som en inspirerad tonsättare satte till världen. Man har väntat på ett musikdramatiskt genombrott för Nielsen länge nu, och det verkar som stunden har kommit. Man tackar spelledaren David Pountney och Bregenz ödmjukt för detta val.
Utbytesoperor har i dessa till utarmning gränsande kulturella besparingstider blivit en lösningens melodi. Sistlidna säsong tog Royal Opera House, Covent Garden, för första gången upp Maskerad på sin repertoar, med hjälp av nämnda Bregenz-produktion. Brittisk anknytningen fanns. Regissör var nämligen Bregenz konstnärliga ledare men också den firade operaperfektionisten David Pountney som med svärta och humor brukar göra guld av allt han tar. En Tjajkovskij-opera, också den lite spelad – Förtrollerskan, Tjarodejka på ryska - gjorde succé i en annan samriskproduktion, då mellan Lissabonoperan och Mariinskij-teatern och med mer infernalisk hetta på scenen.
Men i London var man väl förberedd för det svalare kynne som Nielsen representerar och som den brittiska publiken uppskattar, symfonierna tillhör sedan decennier repertoaren. Förståsigpåare inom branschen menade, att Maskerad skulle att bli säsongens höjdpunkt. Med sång på engelska (har någon hört en engelskspråkig sjunga på danska?) var språket inget hinder längre. Jag hoppas att Carl Nielsen är på väg att göra sitt internationella sceniska genombrott, hundra år efter hans fulländning som operakompositör. Visst är musiken sval, ja, men, som en brittisk musikanmälare uttryckte det återhållet: ”not boring at all” .
Ser man ett smil i himlen?
Denna bruna maskerad har tack och lov inget med tämligen opolitiske dansken Carl Nielsens förväxlingskomedi från 1905-06 (efter Holberg) att göra. Bregenz operafestspel gjorde förra året en storsatsning på Nielsens opera Maskarade, eller Maskerad som den heter i Sverige, bekant från Kungl Operans uppsättning på 1970-talet, enligt mitt tycke den bästa produktionen av Lars Runsten. Verket är sällan spelat utanför norden, vilket är märkligt med tanke på den friska och till Holbergs text tätt knutna musik som en inspirerad tonsättare satte till världen. Man har väntat på ett musikdramatiskt genombrott för Nielsen länge nu, och det verkar som stunden har kommit. Man tackar spelledaren David Pountney och Bregenz ödmjukt för detta val.
Utbytesoperor har i dessa till utarmning gränsande kulturella besparingstider blivit en lösningens melodi. Sistlidna säsong tog Royal Opera House, Covent Garden, för första gången upp Maskerad på sin repertoar, med hjälp av nämnda Bregenz-produktion. Brittisk anknytningen fanns. Regissör var nämligen Bregenz konstnärliga ledare men också den firade operaperfektionisten David Pountney som med svärta och humor brukar göra guld av allt han tar. En Tjajkovskij-opera, också den lite spelad – Förtrollerskan, Tjarodejka på ryska - gjorde succé i en annan samriskproduktion, då mellan Lissabonoperan och Mariinskij-teatern och med mer infernalisk hetta på scenen.
Men i London var man väl förberedd för det svalare kynne som Nielsen representerar och som den brittiska publiken uppskattar, symfonierna tillhör sedan decennier repertoaren. Förståsigpåare inom branschen menade, att Maskerad skulle att bli säsongens höjdpunkt. Med sång på engelska (har någon hört en engelskspråkig sjunga på danska?) var språket inget hinder längre. Jag hoppas att Carl Nielsen är på väg att göra sitt internationella sceniska genombrott, hundra år efter hans fulländning som operakompositör. Visst är musiken sval, ja, men, som en brittisk musikanmälare uttryckte det återhållet: ”not boring at all” .
Ser man ett smil i himlen?
I zigenerskans tecken. Trubaduren på Operan
Nationaldag igen, svenska flaggans dag. Att fira Sverige och svenskt är inte längre skumt. Men att vara svensk betyder idag något annat än bara 60-100 år sedan. Då firade rasimen stor framgång i Europa, inte bara i Tyskland, i Sverige kom den med modersmjölken. Flera folkgrupper var i skottgluggen, man talade nedsättande om inte bara judar utan även romer, zigenare som man förr sade. Det är inte helt utan sådana tankar jag går på Operan dan före dan.
Romerna var under mitten av 1800-talet ett kringflackande folk med en utsatthet som saknade medstycke, när man ser hur välanpassade och någorlunda och ytligt accepterade judarna höll på att bli med ny lagstiftning, inte bara i Sverige (den riktigt grova antisemitismen kom något senare). Alltså en bra utan gångpunkt för att skildra en känsla av vara satt på undantag och sakna rättigheter. Det koloniala Europas höjpunkt hade ännu inte inträffat, men det skrivs om zigenare som något främmande, farligt eller otäckt. de Frumeries opera Singoalla efter Viktor Rydberg är ett sådant verk in på 1900-talet, Carmen ett annat, må vara att publikens sympatier till slut hamnar hos titelrollen, med viss reservation. För Azucena och hennes romer visas i operan dock bara sympati och medkänsla.
Man tycka om italiensk opera eller inte. Och jag måste erkänna att mitt intresse var inte på topp när jag släpade mig iväg till Operan och min parkettplats den 5 juni 2006. . Jag hör redan någon säga illmarigt: "om du inte gillar det du ska se, varför överhuvudtaget gå, och dessutom sitta på parkett?" Som information: jag blev "sponsrad"...
Parkettpubliken var som vanligt uppriggad till tänderna, helt okej för mig, jag var det inte, gick för musikens och föreställningens skull. Förväntningarna hos publiken var halvljumma, ungefär som mina faktiskt. Men...
...redan första tablån kändes det rätt. Allt stämde: regin, scenografin, kostymerna, ljussättningen. Jag var förbluffad. Och klistrad. Med stigande glädje och snabbare EKG konstaterade jag snabbt, att Giuseppe Verdis Trubaduren signerad Wilhelm Carlsson nu måste tillhöra en av Kungl Operans bästa föreställningar. Stiliseringens prima voce regissören Robert Wilson häpnar över tilltaget. Jag ska försöka förklara.
På scenen ser vi ett tornrum eller sinnessjukhus, vitt inuti, svart utanpå, uppskissat av Reinhard von der Thannen, även ansvarig för kostym. Därinne samlas ett galleri män och kvinnor besatta av demoner, klippta som pappfigurer, oförmögna att brinna, materialet till trots. Först i vitt, oanfrätta, sedan svart, besatta. Stiliserade i koreografiska mönster och konventioner, oförmögna att röra sig fritt men med ett brinnande inre, träder de något slags dans med varandra där allt tycks avgjort på förhand. De enda som lever är romerna.
Det är mycket gripande och vackert, spänningen hålls på maximum nästan hela tiden, och balansen mellan de svarta och vita håller en svart fjäderprydd demon som på grund av ett outsläckligt raseri inte förmår gå in i dödsriket, som i ett japanskt noh-drama. Man kan lätt identifiera sig med detta raseri. Azucena blir dennas klarögda men skräckfyllda och handlingsförlamade lierade, stackars Azucena ryggar synskt tillbaka för det hon varseblir operan igenom.
Det textliga tvärsnitt Verdi har låtit Salvatore Cammarano destillera ur Antonio García Gutiérrez' pjäs El Trovador (librettot fullbordat av Leone Emanuele Bardare) kastar oss direkt in i handlingen som i ett dataspel: musiken koncertrerar sig bara på känslorna som kommer ur den historiska storm operan kretsar kring. Och den glöder från början till slut, Verdi själv är djupt inspirerad och brinner för den musik han komponerar, på gränsen till utbrändhet. Att glödga orkestern till ena musikaliska höjdpunkten efter den andra, och dessutom variera dem med raka guldblänkande klara smittande melodiska teman och antiteman, fast så intressant och kontrapunktiskt att man som musikvetare ständigt förvånas och begara denna skicklighet, och upplever den enormt stark under den skicklige dirigentens Christian Badeas ledning. Han känner musikens puls och källflöden, kan redan tidigt avgöra var i framtiden stöten skall sättas in och rubateras. Operakören firade triumfer både sångligt och som aktörer - i ett humoristiskt antytt dansnummer.
Ett lysande partitur, som redan skrivits om kilometervis. Vad kan jag mer säga om den, jag, en enkel musikbloggare?
Sångarnas toppklass rent vokalt bäddar för en stor musikalisk upplevelse: Badri Majsuradze , en mer och mer frekvent gäst från Bolsjojteatern med händer som dörrar, har den urkraften och tyngden som Manrico-rollens häftiga temperament kräver. Sitt romska sociala arv vill den hämnas och Majsuradze är motsägelsefull sval i sitt utspel men desto häftigare i sin svetslågestämma. Hillevi Martinpelto har jag aldrig hört bättre än som Leonore. Koloraturerna laddar hon med psykologisk kraft och framstår i sin mänskliga skönhet som bland det bästa operan har att ge just nu i sopranväg. Karl-Magnus Fredriksson går från klarhet till klarhet, som greve Luna med en bärighet och pregnans och oändligt vacker färg. Floskler, ja jag vet, men vad ska man säga om denne gud utklädd till baryton. Ville han bara mer ta vara på mezzoforterna, så riskerar han direkt publikens mentala hälsa.
Azucena, denna ”tacksamma roll” var Ann-Marie Eklöfs, hon lade ner hela sig kropp, själ, röst och lite till i en hämnande romsk kvinna vars stereotypa zigenska fördomsfulla attribut vi tack och lov med regissörens goda minne slapp denna gång.Föreställningens enda levande person. Tack för den, Eklöf!
Romerna var under mitten av 1800-talet ett kringflackande folk med en utsatthet som saknade medstycke, när man ser hur välanpassade och någorlunda och ytligt accepterade judarna höll på att bli med ny lagstiftning, inte bara i Sverige (den riktigt grova antisemitismen kom något senare). Alltså en bra utan gångpunkt för att skildra en känsla av vara satt på undantag och sakna rättigheter. Det koloniala Europas höjpunkt hade ännu inte inträffat, men det skrivs om zigenare som något främmande, farligt eller otäckt. de Frumeries opera Singoalla efter Viktor Rydberg är ett sådant verk in på 1900-talet, Carmen ett annat, må vara att publikens sympatier till slut hamnar hos titelrollen, med viss reservation. För Azucena och hennes romer visas i operan dock bara sympati och medkänsla.
Man tycka om italiensk opera eller inte. Och jag måste erkänna att mitt intresse var inte på topp när jag släpade mig iväg till Operan och min parkettplats den 5 juni 2006. . Jag hör redan någon säga illmarigt: "om du inte gillar det du ska se, varför överhuvudtaget gå, och dessutom sitta på parkett?" Som information: jag blev "sponsrad"...
Parkettpubliken var som vanligt uppriggad till tänderna, helt okej för mig, jag var det inte, gick för musikens och föreställningens skull. Förväntningarna hos publiken var halvljumma, ungefär som mina faktiskt. Men...
...redan första tablån kändes det rätt. Allt stämde: regin, scenografin, kostymerna, ljussättningen. Jag var förbluffad. Och klistrad. Med stigande glädje och snabbare EKG konstaterade jag snabbt, att Giuseppe Verdis Trubaduren signerad Wilhelm Carlsson nu måste tillhöra en av Kungl Operans bästa föreställningar. Stiliseringens prima voce regissören Robert Wilson häpnar över tilltaget. Jag ska försöka förklara.
På scenen ser vi ett tornrum eller sinnessjukhus, vitt inuti, svart utanpå, uppskissat av Reinhard von der Thannen, även ansvarig för kostym. Därinne samlas ett galleri män och kvinnor besatta av demoner, klippta som pappfigurer, oförmögna att brinna, materialet till trots. Först i vitt, oanfrätta, sedan svart, besatta. Stiliserade i koreografiska mönster och konventioner, oförmögna att röra sig fritt men med ett brinnande inre, träder de något slags dans med varandra där allt tycks avgjort på förhand. De enda som lever är romerna.
Det är mycket gripande och vackert, spänningen hålls på maximum nästan hela tiden, och balansen mellan de svarta och vita håller en svart fjäderprydd demon som på grund av ett outsläckligt raseri inte förmår gå in i dödsriket, som i ett japanskt noh-drama. Man kan lätt identifiera sig med detta raseri. Azucena blir dennas klarögda men skräckfyllda och handlingsförlamade lierade, stackars Azucena ryggar synskt tillbaka för det hon varseblir operan igenom.
Det textliga tvärsnitt Verdi har låtit Salvatore Cammarano destillera ur Antonio García Gutiérrez' pjäs El Trovador (librettot fullbordat av Leone Emanuele Bardare) kastar oss direkt in i handlingen som i ett dataspel: musiken koncertrerar sig bara på känslorna som kommer ur den historiska storm operan kretsar kring. Och den glöder från början till slut, Verdi själv är djupt inspirerad och brinner för den musik han komponerar, på gränsen till utbrändhet. Att glödga orkestern till ena musikaliska höjdpunkten efter den andra, och dessutom variera dem med raka guldblänkande klara smittande melodiska teman och antiteman, fast så intressant och kontrapunktiskt att man som musikvetare ständigt förvånas och begara denna skicklighet, och upplever den enormt stark under den skicklige dirigentens Christian Badeas ledning. Han känner musikens puls och källflöden, kan redan tidigt avgöra var i framtiden stöten skall sättas in och rubateras. Operakören firade triumfer både sångligt och som aktörer - i ett humoristiskt antytt dansnummer.
Ett lysande partitur, som redan skrivits om kilometervis. Vad kan jag mer säga om den, jag, en enkel musikbloggare?
Sångarnas toppklass rent vokalt bäddar för en stor musikalisk upplevelse: Badri Majsuradze , en mer och mer frekvent gäst från Bolsjojteatern med händer som dörrar, har den urkraften och tyngden som Manrico-rollens häftiga temperament kräver. Sitt romska sociala arv vill den hämnas och Majsuradze är motsägelsefull sval i sitt utspel men desto häftigare i sin svetslågestämma. Hillevi Martinpelto har jag aldrig hört bättre än som Leonore. Koloraturerna laddar hon med psykologisk kraft och framstår i sin mänskliga skönhet som bland det bästa operan har att ge just nu i sopranväg. Karl-Magnus Fredriksson går från klarhet till klarhet, som greve Luna med en bärighet och pregnans och oändligt vacker färg. Floskler, ja jag vet, men vad ska man säga om denne gud utklädd till baryton. Ville han bara mer ta vara på mezzoforterna, så riskerar han direkt publikens mentala hälsa.
Azucena, denna ”tacksamma roll” var Ann-Marie Eklöfs, hon lade ner hela sig kropp, själ, röst och lite till i en hämnande romsk kvinna vars stereotypa zigenska fördomsfulla attribut vi tack och lov med regissörens goda minne slapp denna gång.Föreställningens enda levande person. Tack för den, Eklöf!
Karlstad
Nya spännande saker väntar på Värmlandsoperan. De går från klarhet till klarhet. Förutom den spännande regissören Konwitschny i höst kommer Parsifal under våren. Jag saxar:
Parsifal
Under Värmlandsoperans ombyggnad våren 2007 presenteras Richard Wagners Parsifal i Karlstads Domkyrka. Wilhelm Carlsson regisserar operan på denna annorlunda spelplats, Ann-Marie Anttila designar kostymerna och Ellen Ruge ljussätter. I de större rollerna ser vi AnnLouice Lögdlund, Michael Weinius, Marcus Jupither, Fredrik Zetterqvist och Johan Schinkler.
