Aeneas i Stuttgart men inte i Stockholm
O, hade man pengar och tid! Joseph Martin Kraus' och Johan Henric Kellgrens opera Aeneas i Karthago spelas under juli i Stuttgart, och det är ett uruppförande! De tyska (och svenska) recensenterna är med ett undantag överlag positiva till iscensättningen, för att inte säga överväldigade. Och Kraus ges genomgående mycket högt betyg. Hans största och bästa verk är detta tydligen, vilket man endast har kunnat ana från konsertversionen på 70-talet i Stockholms Konserthus.
Lothar Zagrosek dirigerar och tar verket på fullt allvar, så att en tycker sig höra drag inte bara av Gluck utan också Beethoven, Mahler (!) und Haydn. Att regissören Peter Konwitschny varit utarbetad och lämnat över sitt regikocept till intendenten Klaus Zehelein med konstnärligt lag, tycks inte medfört ett mindre experimentellt tillvägagångssätt.
Har Kungliga Operan blivit erbjuden att samarbeta med Stuttgartoperan om ett uppförande även i Stockolm? Lennart Bromander i Aftonbladet har tydligen tagit reda på sakernas förhållande och tycker det är skandalartat. Då instämmer undertecknad, men tillägger att det vore intressant att veta vem eller vilka bromsklossarna äro. För detta är ett tecken på styvmoderlig behandling mot operaverk komponerade av svenskar eller i Sverige av invandrare. Och makalöst att verk efter verk måste uppföras i utlandet för att få komma under nådiga institutionsblicken igen.
Lothar Zagrosek dirigerar och tar verket på fullt allvar, så att en tycker sig höra drag inte bara av Gluck utan också Beethoven, Mahler (!) und Haydn. Att regissören Peter Konwitschny varit utarbetad och lämnat över sitt regikocept till intendenten Klaus Zehelein med konstnärligt lag, tycks inte medfört ett mindre experimentellt tillvägagångssätt.
Har Kungliga Operan blivit erbjuden att samarbeta med Stuttgartoperan om ett uppförande även i Stockolm? Lennart Bromander i Aftonbladet har tydligen tagit reda på sakernas förhållande och tycker det är skandalartat. Då instämmer undertecknad, men tillägger att det vore intressant att veta vem eller vilka bromsklossarna äro. För detta är ett tecken på styvmoderlig behandling mot operaverk komponerade av svenskar eller i Sverige av invandrare. Och makalöst att verk efter verk måste uppföras i utlandet för att få komma under nådiga institutionsblicken igen.
Musikfestivaler i Finland och Sibelius i Åbo
Så var jag hemma igen; tre veckor i Finland gav kanske inte så många musikupplevelser som jag hade väntat eftersom säsongen antingen precis har slutat eller inte börjat ännu. Jag hade precis missat Musikfestspelen i Ilmajoki (känt för Jaakko Ilkka och klubbekrigarnas uppror mot rikssvenske förtryckaren Fleming), Avanti! och Sommarmusiken i Borgå (Porvoo) samt Musikfestivalen i Sankt Michel (Mikkeli), för att nämna några.
Sommaren i Finland erbjuder som sagt mycket kultur, vore konstigt annars, med tanke på alla turister som hitta till landet, och de är verkligen många som det verkar. Svenskarna verkar vara rädda för att söka sig lite utanför allfarvägarna i svenskbygderna, i Helsingfors och Åbo (Åland och Mariehamn räknas inte upp här) hörs rikssvenska dagligen.
Men hur vore det att söka sig till Vanda stad (Vantaa)? Denna självständiga stad kant i kant mot Helsingfors, Esbo och Tusby, har en alldeles egen barockfestival, minsann! Vanda Barock, eller Vantaan Barokki på finska, är ett fullmatat kammarmusikprogram med enstaka stora produktioner, och äger rum 13-19/8 2006. Och det är alldeles enkelt att åka dit, bussförbindelser och pendeltåg slingrar sig som en bläckfisk i hela huvudstadsregionen och då åker man på en regionbiljett, eller seutulippu. Artisterna är både internationella, med Emma Kirkby, Marc Hantaï och Philippe Pierlot, samt inhemska Baccana. Allt avslutas med Stockholms barockensemble och föreställningen Christinas resa. Har du missat denna så köa till Konserthuset Martinus i Mårtensdal (Martinlaakso). Såhär kommer du dit. Mer information här.
Framledes är det också intressant att bege sig till Helsingfors festspel (Helsingin juhlaviikot 18/8-3/9, info här) eller Åbo Musikfestspel (Turun Musiikijuhlat, 11-20/8. Ett rikt allvarligt och lite lättsammare program, även med barn- och lättsammare aktiviteter, äger rum med storheter som Moskvas kammarorkester och dirigenten Konstantin Orbeljan, barockensemblen SAMA och Mariinskij-teaterns kör, som under körmästaren Andrej Petrenko framför Rachmaninovs Midnattsmässa i Åbo domkyrka. Läs mer här.
Sibeliusmuséet i Åbo är en gammal institution och dem enda i sitt slag, med en stor instrumentsamling, både historisk och utomeuropeisk. Intressant är den stora orgelsamlingen i källaren som man inte bör tveka att besöka. Det grundlades redan 1928, men fick sitt nuvarande utseende 1968 genom en ultramodern betongbyggnad i det känsliga området kring domkyrkan. Janne Sibelius har lånat sitt namn till muséet och har därför en permanent utställning och historik om landets store son. I det bortersta rummet kan man se unika inspelningar från Sibelius hem och annorstädes, och det är något visst att se mannen som i sin blygsamhet skapade så stora verk som t ex symfonier 2, 5 och 7. Varje onsdag spelas det musik, och den konserten ingår i biljettpriser.
När jag besökte muséet i juli trakterades solotvärflöjt i ett lättsamt program med Minna Lindholm vid hålen. Mestadels lugna favoriter, som filmmusik ur Stormskärs Maja (finns på CD), Järnefelts Berceuse och Säkkijärven polka, men även transkriptioner ur Sibelius' scenmusik till Scaramouche. Ibland slirade det lite för Lindholms fingrar när tempot ökade, men, herregud, underhållningsvärdet var konstant och japanerna tacksamma. Till hösten kommer nog också den något snorkiga finlandssvenska personalen vara lite mer uppmärksam på programmens kvalitetshöjning.
Sommaren i Finland erbjuder som sagt mycket kultur, vore konstigt annars, med tanke på alla turister som hitta till landet, och de är verkligen många som det verkar. Svenskarna verkar vara rädda för att söka sig lite utanför allfarvägarna i svenskbygderna, i Helsingfors och Åbo (Åland och Mariehamn räknas inte upp här) hörs rikssvenska dagligen.
Men hur vore det att söka sig till Vanda stad (Vantaa)? Denna självständiga stad kant i kant mot Helsingfors, Esbo och Tusby, har en alldeles egen barockfestival, minsann! Vanda Barock, eller Vantaan Barokki på finska, är ett fullmatat kammarmusikprogram med enstaka stora produktioner, och äger rum 13-19/8 2006. Och det är alldeles enkelt att åka dit, bussförbindelser och pendeltåg slingrar sig som en bläckfisk i hela huvudstadsregionen och då åker man på en regionbiljett, eller seutulippu. Artisterna är både internationella, med Emma Kirkby, Marc Hantaï och Philippe Pierlot, samt inhemska Baccana. Allt avslutas med Stockholms barockensemble och föreställningen Christinas resa. Har du missat denna så köa till Konserthuset Martinus i Mårtensdal (Martinlaakso). Såhär kommer du dit. Mer information här.
Framledes är det också intressant att bege sig till Helsingfors festspel (Helsingin juhlaviikot 18/8-3/9, info här) eller Åbo Musikfestspel (Turun Musiikijuhlat, 11-20/8. Ett rikt allvarligt och lite lättsammare program, även med barn- och lättsammare aktiviteter, äger rum med storheter som Moskvas kammarorkester och dirigenten Konstantin Orbeljan, barockensemblen SAMA och Mariinskij-teaterns kör, som under körmästaren Andrej Petrenko framför Rachmaninovs Midnattsmässa i Åbo domkyrka. Läs mer här.
Sibeliusmuséet i Åbo är en gammal institution och dem enda i sitt slag, med en stor instrumentsamling, både historisk och utomeuropeisk. Intressant är den stora orgelsamlingen i källaren som man inte bör tveka att besöka. Det grundlades redan 1928, men fick sitt nuvarande utseende 1968 genom en ultramodern betongbyggnad i det känsliga området kring domkyrkan. Janne Sibelius har lånat sitt namn till muséet och har därför en permanent utställning och historik om landets store son. I det bortersta rummet kan man se unika inspelningar från Sibelius hem och annorstädes, och det är något visst att se mannen som i sin blygsamhet skapade så stora verk som t ex symfonier 2, 5 och 7. Varje onsdag spelas det musik, och den konserten ingår i biljettpriser.
När jag besökte muséet i juli trakterades solotvärflöjt i ett lättsamt program med Minna Lindholm vid hålen. Mestadels lugna favoriter, som filmmusik ur Stormskärs Maja (finns på CD), Järnefelts Berceuse och Säkkijärven polka, men även transkriptioner ur Sibelius' scenmusik till Scaramouche. Ibland slirade det lite för Lindholms fingrar när tempot ökade, men, herregud, underhållningsvärdet var konstant och japanerna tacksamma. Till hösten kommer nog också den något snorkiga finlandssvenska personalen vara lite mer uppmärksam på programmens kvalitetshöjning.
Riihimäki och Toikka
Det är finns massor att se och göra under sommaren, någon stiljte är det inte. Själv åker jag runt södra Finland och gör strandhugg här och var. Men mycket musik har det inte blivit. Idag for jag till Riihimäki för att besöka deras berömda glassamlingar i Finlands Glaskonstmusem, väl värt en utflykt. Den finska designen förnekar sig inte, varken i historien eller de samtida proträtten. Men jag fastnade för de fantastiskan skulpturala verken av Oiva Toikka, en mycket stor samtida glaskonstnär och man häpnar över den förnyande och förtrollande värld han släpper in åskådaren i, men inte på en gång. Det tar ett tag att upptäcka detaljerrna i det mångfacetterade universum, bara delvis fångat av ljuset.
Kommer att tänka på hans första scenografi för Nationaloperan 1981, i Silkkirumpu, Damasttrumman, av Paavo Heininen - och jag var där på urpremiären, om jag får skryta lite. Hade aldrig, skam sägandes, hört talas om Toikka då, men blev förstås livligt intresserad, för mer fascinerande inramning till Heininens komplicerade tolvtonsekvilibristik får man leta efter. Och fortfarande idag är denna föreställning efter ett japanskt noh-drama ett av mitt livs starkaste upplevelser, mycket tack vare Toikka.
I dessa tankar gled jag in på Riihimäkis bästa konditori Kulmakonditoria och avnjöt ett av mitt livs godaste kvargpajer, med päron och mögelost! i 32 graders värme. Men ändå: mmmm...
Kommer att tänka på hans första scenografi för Nationaloperan 1981, i Silkkirumpu, Damasttrumman, av Paavo Heininen - och jag var där på urpremiären, om jag får skryta lite. Hade aldrig, skam sägandes, hört talas om Toikka då, men blev förstås livligt intresserad, för mer fascinerande inramning till Heininens komplicerade tolvtonsekvilibristik får man leta efter. Och fortfarande idag är denna föreställning efter ett japanskt noh-drama ett av mitt livs starkaste upplevelser, mycket tack vare Toikka.
I dessa tankar gled jag in på Riihimäkis bästa konditori Kulmakonditoria och avnjöt ett av mitt livs godaste kvargpajer, med päron och mögelost! i 32 graders värme. Men ändå: mmmm...