Ny opera av Sjostakovitj

Musikforskaren Olga  Digonskaja har i rotat i arkiv i Ryssland och funnit en opera av Dmitrij Sjostakovitj. Han arbetade med den 1932 och kallade den för "Orango",  men av olika orsaker färdigställdes det aldrig, därefter blev operan bortglömd. Nu har den brittiske tonsättaren Gerard McBurney orkestrerat den och ett framförande planeras inom de närmaste månaderna-året.

Tidsresans avtryck

Att blogga är att finnas. Den devisen verkar många ha för ögonen. Skriva lite varje dag, eller flera gåmger om dagen, allt för att finnas, uppmärksammas, få evigt sajberliv. Men om man nu inte vill? Har tid? Eller har något att säga? Ska man då ändå tvinga sig? Jag tycker inte det.

Oavsett hur många som läser detta, 3 eller 300 om dagen, så är den som läser viktigast för mig, inte jag. Min läsare, dig, vill jag vara personlig mot. Vill att du ska känna dig utvald. Jag vet kanske inte vem du är, än,  men det spelar mindre roll. Du finns, det räknas.

Så när jag skriver om opera, teater, konstmusik, upplevelser, så vill jag dela med mig och känna att du som läser får allt tydliggjort. För tydlighet är viktigt. Att skriva om en operaföreställning innebär att ge rummet, stämningen, intrycken en relief, så att man när som helst kan gå tillbaka och läsa, för att få en upplevelse om att: "jaså, det var ungefär s å det var". Du kanske hade upplevt saken lite annorlunda, och fått en annan slutuppfattning, men du hade känt igen dig. Det är mitt syfte. Också.

Så att blogga är att finnas. Inte så mycket för mig som för allt det som uppgår i den den musikaliska världsalltet och blir till ljus och ljud - energi, oåterkalleligen borta för vanliga dödliga. Men doften kan man ge. Genom mitt subjektiva minne. Sovrar gör du själv.

Hedwig kunde varit en argare bit




Var på premiären av "Hedwig and the angry inch" på Stockholms Stadsteatern mitt under Europride 08. Blev lite besviken. Johannes Bah Kuhnke hade fått en roll som var några nummer för stor och regin var tafatt och saknade känsla för rytmik och timing. Jättesynd, för musikalen skulle kunna vara en stor succé med rätt behandling. Studtals brände det till i vissa sångnummer, men ibland var det direkt pinsamt och man längtade därifrån...Men väldigt svensk publikreaktion samtidigt. Massor av skrik och applåder. Precis som om de tyckte synd om dem som spelade...eller kanske fanns det många som kände de medverkande personligen..

En kvinna reste sig demonstrativt under kvällen och applåderade ironiskt medan kvinnans (?) sällskap försökte tysta henne. Hon gick då ut med karlen efter sig.


Om det vore så enkelt. För föreställningen kröp in under huden först efter ett par dagar. Hur som helst: det bästa hade varit att låta rollen bäras av en ståuppare med bra sångröst. Hur många sådana finns det?

Men nu har jag fått perspektiv ett par dagar. Och visst, den gav någonting speciellt. Vet inte vad. Men jag blev berörd...

Sommarspel

Trans.

Du spel av fiol i
mitt inre rum.
Dra din stråke mot färden
Fyll den till bredden i
mitt krökta skal.
Darra
så som bara din stråke mäktar
Dra
så att taglet yr
i Dans.

Jag bävar
och håller ditt rum
nära mitt
i Resonans

Östersjöfestvalen: äldre svenska verk ropar åter ohörda

Miljön står i fokus, det är viktigt att komma ihåg när Östersjöfestivalens program ögnas genom. Många stater lämnar bidrag till konserterna som går av stapeln i Stockholm, med tre dagars annex i Talliinn.     Baltic Sea Festival Choir är ett samnationellt körinitiativ där även Radiokören deltar. . Att samla nationerna runt vårt gemensamma innanhav i en musikalisk uppvisning är unikt sett ur samarbetets synvinkel. Kan man ena disparata länders traditioners musikliv, och dessutom infoga Öst-västliga Divanorkestern från Israel och Palestina som ett bra exempel på "omöjliga" utgångspunkter vad gäller samarbete över gränser, så borde man väl kunna visa vägen för ett kraftfullt initiativ också för politiker i repektive länder att ta tag i den hotande miljökatastrofen som angår oss alla.

Men rent musikaliskt är sig mycket likt från festivalerna förr genom åren. Stjärndirigenterna tycker sig kunna ge samma verk här som de gör eljest på andra ställen i världen. Salonen ska dirigera Leos Janacek på Metropolitan nästa säsong och operan Det döda huset görs konsertant även här. Exemplet från förra året var Valerij Gergijev som dirigerade Benvenuto Cellini i Salzburg-festivalen där man iscenerade verket popkulturellt.  2 gånger även här alltså. Kanske kunde man begära en lite mer unik instuderingsvilja från konstnärerna om nu festivalen ligger dem så varmt om hjärtat?

Krzysztof Penderecki kommer till Stockholm med sin Sinfonia Varsovia i 2 konserter, varav den ena marknadsför hans egna verk.  Så inställer sig frågan: vad har Sverige med projektet att göra, rent upphovsmannamässigt? Jodå, nutida verk spelas minsann. Esa-Pekka Salonen har god kontakt med många av generationskamraterna på kompositionssidan och självklart vill han göra vad han kan föra att stödja dem. Men hur är det med traditionen? Är den alls viktig att föra fram? Jag finner en slagsida hos det nutida, medan äldre verk "som vanligt" representeras av Brahms, Dvorak och Tjajkovskij, bortsett från de moderna klassikerna Schönberg och Szymanowski. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det blev lite tunt och ointressant. Var är publikdragarna? Korsbefruktningarna? Dirigenter som rotar i varandras notbibliotek? Hur vore det med en Salonen som tar upp Eduard Tubin eller en Gergijev med Allan Pettersson? Var är våra romantiker? Var är de konsertanta operorna ur svensk, finsk, baltisk och polsk historia?

Mycket återstår att upptäcka. Om Östersjöfestivalen inte ska bli en plattform för konstnärligt självförverkligande så får man nog gå steget vidare med musikspadarna. Gräv där du står. Bara för musikfröna  ligger i jorden betyder det inte att de inte behöver vattnas för att prunka. Tulpaner finns det överallt. Vad sägs om att grodda lite udda? De finns i frökatalogerna.

Små stjärnor från scen och kabaret

Så här i sommaren kan man dra sig till minnes det stora händelserna under säsongen 2007-2008. Vilka stjärnor glimmade mest? Vilken musik, opera och teater var de största respektive intressantaste upplevererna? Jag har några exempel, kanske du har fler: Petterssons sjunde symfoni med Alan Gilbert och Sibelius Lemminkäinen-svit med Sakari Oramo i Konserthuset, premiärerna på Wagners Ragnarök på Kungl operan och Zarah på Folkoperan. Räddad av Alfhild Agrell på Södra teatern, som gästspel från Östgötateatern, blev en rejäl uppenbarelse. För att inte tala om sviten ur Rameau-operan Hippolyte et Aricie i Berwaldhallen, utsökt tolkad av Daniel Harding: den hittills förnämligaste interpreten av Rameaus musik, enligt min mening!

Det har funnits annat smått och gott, roligt eller nöjsamt. Men jag vilar minnet på dessa små händelser och ser fram emot höstens säsong. Att den största operaupplevelsen förra året, helt otippat, blev Halevys Judinnan på Litauens Nationalopera i Vilnius, ligger därunder som en extra molande känsla av hur stora föreställningar kan bli med rätt uppbåd av regissörer, scenografer och artister. Och man önskar att få med sig en extra fantastisk rysning en under nästa säsong. Mitt tips blir Spader Dam av Tjajkovskij på Operan i Stockholm. Den som lever får se.

Ps. Höll på att glömma en jättefin tolkning av tredje symfonin av JOACHIM NIKOLAS EGGERT. Givetvis gjorde Konserthuset i Stockholm en fin insats som tog upp detta sällan spelade verk.

Marie-Louise Ekman på Dramatens chefsstol

En Marie-Louise Ekman (förflutet som De Geer-Bergenstråhle) vid rodret på Dramaten - ett beslut som bedömare tas på sängen av. Härligt, också för att det är en kvinna, en stark sådan!  Ett lika oväntat grepp som desperat. När Staffan Valdemar Holm summeras som dramatenchef är de halvtomma salongerna, de många konflikterna, genusdebatterna och frånvaron av  ett starkt och väntat omskakande konstnärsskap några av milstoparna. Ska Ekman lyckas skaka liv i en institution där starka personligheter sätter dagordningen? Ser man till hennes förflutna, så är envisheten, orubbligheten och den konstnärliga integritetan några av de egenskaper som ligger i hennes vågskål och som kan ha fått styrelsen att förorda henne. Om man tror att det blir "arbetsro" på teatern med alla dessa viljor återstår att se. Klart är i alla fall att man kommer få en stark chef. Vad konstnärsskapet beträffar återstå att se vad hennes credo blir.

Inger Zielfelt går till klassikerna

Den stora teaterpedagogen Inger Zielfelt sjöng det alltid om. När jag läste teatervetenskap vid Universitetet i Stockholm var mitt första möte med teaterteorin och -historien den antika teatern. Som helt ung kunde jag inte riktigt uppamma hela den arsenal av fokusering som behövs när flertusenårig kultur ska förstås av ett nytt sinne. Men hon kom som en stormvind, förbud hade hon inga, hennes ord kysste min kind. Hela det antika dramat lades i all sin prakt framför mina fötter - med hjälp av en återhållen röst, kroppslig gestik och en stark brinnande vilja att sätta unga studenters intresse i brand. Hon lyckades med besked. Ännu idag står  teatern mest levande för mig med hjälp av Inger Zielfelts insats. Pedagogik är musik. Hon är död nu, iklädd en stor mask går hon omkring i himlen och skakar tass med grekiska författare, som tackar henne med en stor lagerkrans för hennes insatser på bl a Teatervetenskapliga institutionen.