Lurkväden

Intressant fenomen detta, att när man inom kulturjournalistiken diskuterar genrer, som konst, litteratur och musik, så utelämnas i de allra flesta fall konstmusiken, dess tonsättare och utövare. En journalist kan i samma andetag nämna de stora författarna, de erkända porträttmålarna och de mest stiliserade fotograferna, men i nästa andetag enbart och uteslutande lika självklart föra fram artister inom från den musikaliska populärkulturen eller jazzen, som om dessa skulle vara parallella jämförelseobjekt.   




Flera journalister verkar stoltsera med att inte gilla s k klassisk musik, jag har hört flera uttalanden om detta. Oroväckande. Och vad beror det på? Hur kan man ge sig hän i utforskningen av ett slags litterär kanon, och samtidigt vara till synes helt ovetande om konstmusikens utveckling under samma tid?  Inte sällan stod konstnärer inom konst, musik och litteratur upp för varandras verk och umgicks i samma salonger eller konstnärskollektiv. Men programledare på SVT:s Kobra  djupdyker  med en med dårars envishet in i populärmusikens allra innersta  väsen för att vaska fram guldkorn aldrig förr hörda. När märkte vi samma hängivenhet för utförskningen av  t ex  Modest Musorgskij och hans kamp för att få operan Boris Godunov framförd?  Eller Claude Loyola Allgéns tragiska och trasiga livsöde med sitt unika konstnärskap? Precis som om de inte fanns. Att svensk konstmusik inte fått något eget program efter Musikspegelns nedläggning, utan hänvisas till K-Special, då och då i  Veckans konsert, blandprogram som Musikministeriet eller  Kulturnyheternas ofta korta summariska rapporter, är ett tecken i tiden. Detta sker samtidigt som populärmusiken är välförsedd med program som Musikbyrån, Nöjesnytt och Studio Pop.  




Dagens Nyheters kulturbilaga hade en artikel som handlade om svensk kultur utomlands. Där listades Ingmar Bergman, Greta Garbo och Ingrid Bergman inom filmen, Erland Josephsson, Lars Norén, Birgit Cullberg och Mats Ek inom scenkonsten, Bruno Mathsson inom formgivning och arkitektur. När musik fördes på tal var det Eskobar, Anna Ternheim och Esbjörn Svenssons Trio som togs fram inom jazz, Christer Sjögren som dansbandsikon,  Bodies Without Organs och E-Type som framgångar inom discokulturen och hårdrocken. Som ett kuriosum nämndes därefter DJ Mendez och Tito Beltrán som chilesvenskar med framgångar i Chile, utan att ens nämna att Beltran är en operasångare.  




Det är inte så att konstmusik är något impopulärt bland folk i gemen. Musikfestivaler finns, av olika slag och genrer, men en inte så ringa del består faktiskt av framföranden av operor och orkester- och kammarmusik. Men detta framkommer inte i någon större riklighet  media, varken i förhandsreportage eller recensioner, i den utsträckning som motsvarande populärmusikgenren. 




Dit har vi alltså kommit. Är  rapporten om Birgit Nilsson, operasångerska för den som inte visste, efter hennes den sista stora nyheten från operavärlden som når vår svenska media? Kommer Nina Stemmes stora scenkarriär att följas upp? Är den ”häftige” trombonisten Christian Lindbergs nya bana som dirigent värt ett eget program, eller en djupdykning i Kobra? Förmodligen inte.   




Att 40 000 människor på Rathausplatz i Wien följde  konserten med den svenske cellisten Andreas Brantelid, efter dennes vinst  i Eurovisionens tävlig för unga musiker, gick nästan helt spårlöst svenska nyhetsrapporter förbi.  Med tanke på att journalisterna numera skäms för att inte vara poppiga eller rockiga, ser det ut som om allmänheten går miste om en fullödig och heltäckande bild av vad kultur är. Oavsett vad som händer utanför ankdammen. Blir föraktet mot konstmusikyttringar handgripligt? Blir det skottpengar på mezzosopraner?  Det putsas snart frenetiskt på alla redaktörers Brownings.

Toivo Kuula är en tonsättare som finländarna skattar mycket högt, förmodligen lika högt som Sibelius.  Trots att han inte blev mer än 35 år på grund av en simpel politisk dispyt (skjuten av en vit militär i anknytning till en restarang  i Viborg 1918) , är hans verkförteckning av synnerligen hög konstnärlig halt. Körstyckena, en del över finländska motiv eller folkvisor, är ständigt på finska körrepertoaren , och de inspirerade sångerna har en sällspord lyskraft, ofta med intensiv och utvecklad, inte sällan kontrapunktisk,  pianosats. Texterna  Kuula använder är skaldade av de sedvanliga storheter, som tonsättare i Finland ofta återkommer till -  Eino Leino, Larin-Kyösti och Veikko Antero Koskenniemi, men även mer okända, som t ex Aarni Kouta.

Barytonen Tommi Hakala, som fick utmärkelsen BBC-singer of the world 2003,  har på sin soloskiva Tule armaani (’Kom, älskade’) med sig en pianist som är skräddarsydd för alla de löpningar sångerna kryddas med, Kristian Attila. Och de arbetar vackert, märgfullt och ofta vemodigt med dem. Men framför allt lyckas paret Hakala – Attila lyfta fram ljuset i sångerna, där det helt plötsligt och oväntat träder fram, genom harmoniskt spännande förvecklingar. Lyssna t ex till den korta, nästan spöklika början i Yö (’Natt’), med en inledning som genom pianots vidare, nästan omärkliga förändring växer både till drama och majestätisk resning, och därtill nästan folkliga tonfall, för att lika plötsligt som oväntat försvinna likt en virvel på vattenytan. Stor konst är denna musik, som Hakala lyhört, texttroget och musikaliskt imponerande lägger sitt öra till. Och i den poetiska uttryckskraften tål han jämförelsen med giganten Jorma Hynninen, vilket sannerligen inte är illa presterat. 

Ondine  Ode 1087-2

Att återkomma till musikaliska favoriter är väl tämligen vanligt, de blir som både viktiga andningshål och trygga vattenhål att hämta läkning och uppbyggelse från. Att klassiker som Bach, Tjajkovskij och Beethoven ger det igenkännandet är helt klart, liksom ”pärlor” eller ”örhängen”.

 

Hur gör man för att bredda musiksmaken, ge människor fler trygghetspunkter? Visa att ett okänt stycke av en 1900-talstonsättare från Norge kan ge utbyte precis lika spännande som någonsin en Pastoralsvit? Eller att Stenhammar är en mästare även i det lilla formatet? Eller att djärvt be någon spela ett av Alban Bergs 3 orkesterstycken sisådär en 8-9 gånger och fråga sig hur musikupplevelsen förändras efterhand. Kan det ge en ny källa för vattenhålet?

 

Idag har jag själv vaknat till de gamla beprövade korten: Jean Philippe Rameau och hans opera Les Indes Galantes. Jag får aldrig nog av denna tonsättare, denna opera, dessa arior. Känner en så stor tröst och trygghet när jag resten av dagen bär på denna stora musikaliska skönhet inombords, och hör alla vokalstämmor, flöjter och fagotter snirkla sig i ett genialt flätverk inombords. Hur tungt eller lätt det än kan vara livet, finns alltid musiken att stärka sig och spegla sig i. En källa till evig förankring.