Lurkväden

När det gäller jubilarer har Sjostakovitj det lättast av dem alla. Det är svårt att tröttna på hans musik,  i lagoma portioner. Personligen blir jag övermätt på det utbud av Mozart som finns nu, när han ändå annars spelas så flitigt.  Joseph Martin Kraus kan man definitivt inte tröttna på, för han spelas ju mycket under förtjänstfullheten.

 

Skivutbudet är riktligt vad Sjostakovitj beträffar, och hans stråkkvartetter upplever just nu en renässans. Många duktiga ensembler, både ryska och annorstädes ifrån ger både suggestiva och aggressiva tolkningar. Och ju fler tolkningar desto bättre, för det vinner kvartetterna på.

 

Åttan är klart populärast med ett tjugotal inspelningar, och ensembler som Emerson-, Sorrel- och Sankt Petersburg-kvartetterna. Nu kommer Saint Lawrence med sitt bidrag, och det bådar mycket för en fortsättningen av serien med Sjostakovitjs samtliga kvartetter. Tolkningen på denna CD, och det gäller också för  trean och sjuan på samma platta, är intensiv, dramatisk och exakt.  Ensemblen lyckas att skapa ett drama som engagerar till sista noterna, frågan är väl ändå ifall det inte är så här musiken ska klinga: som desperata och svarta utrop till en värld som inte kommer till undsättning. Ensamheten sluter sig om människan/kompositören och man förstår hur otroligt absurt dualistiskt liv  Sjostakovitj levde,  både som poststalinistisk partitonsättare och knäckt, nästan förintad som människa. Hans skira veklagan i t ex sjuans lentosats kommer i Saint Lawrence-kvartettens spel att förfölja mig mycket länge.

 

EMI  0946 3 59956 2 6

Hur nära kommer man den afrikanska dansen om man engagerar ett antal jazzmusiker, barockinstrumetalister, romer,  och en sopran tolka Monteverdis Mariavesper, samtidigt som dansare i vilda rörelseorgier kastar sig ut i våldsamma solistiskt individualiserade och kollektiva fragment? Kulturellt inte särskilt nära. Det har inte heller varit avsikten med Les Baletts C de la B och deras föreställning VSPRS.                                                                                                                       Koreografen Alain Platel  gör avstamp i tillståndet mellan lugna och extrema tillstånd, och undersöker gränslandet däremellan. Inspirerad av mentalpatienter och afrikanska riters transögonblick  blir dansen en rörelse från och ut, ett på väg utklippt från mycket privata solistiska eller tvåsamma ögonblick, som kan landa i ett kokande förment kaos, fast detta åter föder stabila parallella danser, komna från ingenstans.

Kokade gjorde också publiken, som var fängslad från första brödsmulningen till sista upplösta kollektiva kroppslivvakan.  Jag kunde ändå tycka att koreografen kunde sållat en aning här och där, för att  "döda sin älsklingar", men det förtar inte känslan av att få ha deltagit i en mystisk seans där allt kunde ha skett, vertikalt som horisontellt. Och musikaliskt frossade man i ett kalas utan like, skickliga och samspelade, och inspirerade, trots att en hel del föreställningar lär ha spelats. Fabrizio Cassol har som arrangör lyckats koka ihop de mest disparata uttryck till en oupphörligt fängslande dansant musik.  

Evenemanget den 21 augusti 2006 på Dansens Hus i Stockholm kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.

Om konstnärernas komplicerade förhållande till Afrikas kulturer och folk har skrivits mycket. Det västerlänningar tokat som exotiskt och särskilt erotisk har pockat på förenklade skildringar, beroende på den europeiska strikta delvis religiöst betingade moralen.

Filmaren Leni Riefenstahls dokumentation av Nuba-folket i Sudan på 1950-talet är  en esteticerande hållning grundad mer på människotyper än intresse för kultur, men är ändå intressant som dokument, därför att den fjärmar sig från moralen, och närmar sig det rituella.  Sambandet hellenism - ariska arketyper - afrikanska stammar följer hon svalt med  estetiskt konsekvens, men det finns en stark dragning åt den enkla, stundom laddade, dansen-rörelsen i hennes afrikanska bilder. Riefenstahls envisa bedyrande att hennes filmer alltid främst hade en konstnärlig hållning må ha också ha varit ett sätt för henne att tvätta bort sin bruna inblandning, men kan nog ges ett  rent konstnärligt erkännande, oavsett om man tycker om stilen eller inte.

För Sverige är koreografen Birgit Åkesson av yttersta vikt. Berömt är hennes samarbete med poeten Erik Lindegren och tonsättaren Karl-Birger Blomdahl, där dansen blev  kontrapunkt till ord och musik. Den härstämmar från tiden i Dresden hos fridansaren Mary Wigman, men Åkesson bröt ner och renodlade rörelsen i sina egna dansföreställningar i Paris och i Sverige.  Intresset för det ursprungliga och rituella ledde in Åkesson i en forskargärning som 1983 ändade i Källvattnets mask,  Om dans i Afrika. Fann hon den sanna Rörelsen  bakom den afrikanska masken? Det eruptiva tillståndet född i extasen?

Sonen ville absolut inte gå på Operans konsert idag. Jag vet inte hur han kunde missuppfattat saken så grymt, men han blev "fett besviken" över att som punkare behöva bevista något så töntigt. Efter hot och tandagnisslan - han hade ju lovat igår att följa med (fast han tydligen inte förstått vad det gällde) - beslöt jag mig för att muta honom med en kebab, som var lika dyr som den var god. I bakgrunden dundrade den arabiska muzaken samtidigt med ljusvågorna från en knastrig TV4-bild på väggen. Mmm, det kan bara bli bättre tänkte jag, och då utgick jag från barens usla underhållning.

Mätt och mycket belåten över hans bästa kebab någonsin, började sonen förhandla.

-Ok, vi går dit, men om det är för mycket överklass-människor så går vi.
-Vi går dit för att du lovade igår, och för att jag absolut vill höra lite opera idag. Dessutom tännkte jag blogga lite om konserten, men det sade jag inte. Han skulle nog inte sett tjusningen med läsekretsens hungriga blickar som brukar sluka allt jag skriver, från stort till smått.

Väl framme höll han på att få dåndimpen, grabben. Idel märkeskläder, jirlanger, stela leenden, nyfriserade och finklippta damer, dyra parfymer och nystrukna skjortor på brunbrända solsemesterkroppar. Och vilka blickar på sonen som var nypunkad från topp till tå, med alla tillbehör som smink och kedjor. Jag hade smutsiga jeans och jeansjacka till mitt svarta hår och ring i örat, nyss kommen från en svettig sista flyttkartong. Mums för fördomsbekräftningen, på ömse sidor. Trodde de. Men här var åtminstone en punkarimitation som inte motsvarade förväntningarna. Jag alltså. 

Efter den inte så lite krystade inledningen med en Elsa ur Lohengrin som jagade en svan med motor runt på scenen, kom lite genomkomponerade stycken ur Pajazzo och På Sicilien. Urtråkigt tyckte punksonen som det verkade. Han ville bara gå hela tiden. Den ofrivilliga komiken i att 3 till tänderna uppklädda soloartister skulle föreställa bönder, med dit tillhörande åtbörder, fick åtminstone mig att dra på munnen till en början, men led senare med grabben. Detta var inte bra för operovana! 


Så lite balett igen. Äntligen en scen ur Fiskarena, Kungl Operans  alibi för Krausåret 2006. Fin musik, som dessutom ges i sin helhet nästa lördag i Vitabergsparken, platsen för arbetarklassens historiska slit och släp. Vad kunde vara mera passande där än balett. Heja Kraus! 

Jakobs kyrkklockor klämtade inte för punksonen, som ville gå, men för en scen ur Trubaduren. Han, alltså grabben,  hade nyss vaknat till av Zigenarkören, som han kände till fråm pappans indoktrinering hemmavid. Scenen som följde, med en strålande Lena Nordin, höll dock inte intresset uppe – han hade fått nog. Jag gav upp. Vi banade oss vägen genom sura miner och stela snörpningar för att komma ut ”på andra sidan”, där flanörerna tog vid. Punkaren var lättad. Jag gav honom beröm för att ”stått ut”  i över en timme. Äh, det var väl inget, sade han. Jag hade bara så ont i fötterna, och jag såg inget. Aha, ganska lyckat med andra ord. Lite glad följde jag honom i spåret, när jag till min desperation hörde lantfolkets kör tona upp och eka längs Riksdagens väggar. Sonen lurades till att göra konster på gräsmattan och baklänges kullerbyttor, medan jag sjöng i smyg til min älskade Eugen Onegin. En rysk folkvisa i lysande instrumentering studsade mot slottet, som om kören stod däruppe hos kungen och sjöng: AJO AJO AJO AJO. Slutet på konserten gott, allting gott.

 

Jaha. Så kom jag inte ut idag som jag trodde. Sitter hemma som barnvakt, hur kul är det? Jämfört med Stockholms kulturfestival. Taraf de Haidouk som jag längtat efter. Nå, igår hörde jag på reggae från Elfenbenskusten, så jag får vara nöjd så. Och när Operan spelar lite greatest hits imorgon, så tåras väl inte ögonen av igenkännandets glädje precis, men det är gratis och live. Och det är alltid fint med de fina artisterna från det fina huset.

Kollar i programmet för Östersjöfestivalen för att se om något passar. Kammarmusik i kyrkor med ryska artister, se det vore mumma det. Funderar på att dra mig till  Vårfrukyrkan i  Fruängen 24 augusti där man spelar ett lätt program med inslag av det lite tyngre gardet, såsom Metner (Medtner) och Chatjaturjan.Grieg-ensemblen från Tjajkovskijkonservatoriet  låter ju inte helt fel. 

Så har kulturen slagit till i Stockholm, tagit över känns det som. Vilken härlig känsla. Det kommersiella  är minimerat vilket följer att evenemagen står i fokus. Den förra numera avsomnade jippo-festivalen var ju inte ens värd sitt namn.


I måndags var jag på Isaac Delgado och gungande med i  salsan, igår under den svenska folkmusiken upptäckte jag till min förvåning att mina ben hade inbyggda knätofsar och hambon stötte sig rytmiskt fram i lemmarna, som om den aldrig hade blivit förträngd. På lördag kl 21.00 är det meningen att Kungl Operan ska komma ut ur garderoben, givetvis kommer jag att vara där för att betrakta något SÅ storslaget.

Allan Petterssons  Barfotasånger har det skrivits mycket om. Sånger som Blomma säj,  Herren går på ängen och Min längtan tas ständigt upp i nya arrangemang och används av både trubadurer och organister som sommarens tondofter. Men frågan är om inte den nya skivan på Caprice gör historia när det gäller sköna sättningar för andra instrument än piano.

Håller på att lyssna igenom  stråkorkestreringar av Allans Barfotasånger, gjorda av Ingvar Karkoff. Mycket fina och håller genomgående hög standard!  Rörande textanknutna och snyggt genomkomponerade utan att ta för stor plats. Han har velat ge Allan den största äran, men nog är Karkoffs del i arbetet förlösande! Synd att skivutgåvan på Caprice ingenstans nämner att han gjort arret. Märkligt.



Olle Persson gör tolkningar som kommer att gå till historien, tror jag. Hans varma baryton ges full valör i en fin akustik från Furnby kyrka i Växjö. Och den följsamme Petter Sundkvist får fram en lyster av guld i stråkar, som sätts på våldsamma prov i följande spåren, där första och andra stråkkonserterna tar ut svängarna ordentligt. Också dessa verk får tolkningar av hög professionalism och stråkkultur. Skulle förvåna mig mycket om denna CD blir utan de finaste utmärkelser.

Caprice CAP 21739.