En ny operachefs viktigaste uppgifter
tonsättare: Joseph Martin Kraus
verk: Aeneas i Karthago
regissör: Peter Konwitschny
kommentar: regissören avslutar därmed sin Stuttgart-insceningen han inte kunde fullborda
2)
tonsättare: Ture Rangström
verk: Kronbruden
regissör: Peter Oskarsson
kommentar: med denna föreställning önskas regissören välkommen tillbaka till operatiljan i ett gripande svenskt nationaldrama
3)
tonsättare: Wilhelm Peterson-Berger
verk: Domedagsprofeterna
regissör: Vilppu Kiljunen
kommentar: tonsättarens verk sjuder av frisk romantik. Kiljunen lägger till uppdateringar på ett säkert sätt.
4)
tonsättare: Kurt Atterberg
verk: Fanal
regissör: Kasper Bech Holten
kommentarer: en våldsam historia som mår bra i säkra händer som vet hur helheten vänder sig mot nutid
5)
tonsättare: Wilhelm Stenhammar
verk: Gillet på Solhaug
regissör: Susanne Osten
kommentar: en stark kvinna gestaltas med queerperspektivets öga till något av den svenska operahistoriens finaste musik kan uppbringa
6)
tonsättare: Viking Dahl
verk: Sjömansvisa
regissör: Mats Ek
kommentarer: äntligen ett uruppförande av detta unika allkonstverk med koreograf och regissör Mats Ek vid rodret
7)
tonsättare: Gösta Nystroem
verk: Herr Arnes penningar
regissör: Katie Mitchell
kommentarer: full psykologisk insikt i detta ruskiga drama
8)
tonsättare: Franz Berwald
verk: Drottningen av Golconda
regissör: David Pountney
kommentarer: komik i kubik av specialisten Pountney som ger Berwalds opera en förväntat skjuts ut i berömmelsen
9)
tonsättare: Ivar Hallström
verk: Den bergtagna
regissör: Dmitri Bertman (Dmitrij Bertman)
kommentarer: ytterligare ett svenskt försummat verk som får spännande motstånd i ryskt kynne.
10)
tonsättare: Helena Munktell
verk: I Florens (I Firenze)
regissör: Staffan Valdemar Holm
Kommentarer: ett försök till att väcka till liv denna på sin tid omtalade opera med goda sceninska krafter
10 gånger med andra öron: modern musik
Vad som är "modernt" skiftar beroende på vem man talar med. Barockopera-nörden eller mozart-specialisten kan sällan tänka sig gå in på musik komponerad efter 1890 och håller sig gärna i den otroligt rikhaltiga skivutgivningen från 1600-1700-talen. Inget fel med det alls. Jag lyssnar själv ofta och gärna på det. Också. Men jag stannar inte där. Livet är för kort för att höra om samma verk i nya konstellationer eller köra några få tonsättares alla verk bak och fram. Jag kör stenhårt med stilbrott.
Béla Bartók och Arnold Schönberg är röda skynken framför "den sanna musikälskaren". De är för moderna. Men jag skulle vilja kalla dem "moderna klassiker". Den riktigt moderna musiken komponeras ju idag. Den samtida. Att lyssna på Bartók eller Schönberg ger en helt annan, och striktare, mer traditionell, känsla än att lyssna på verk av Gloria Coates eller Kaija Saariaho.
Hur byter man spår? Det vill säga, lägger på en annan skiva? Här är jag övertygad om att man måste ha andra öron på sig än de vanliga, de som hör all varuhus- och reklamfilms-musik eller pop eller hip hop-snuttar som studsar mot oss hela tiden, lika lättköpt rytmiska och "melodiska" som bilderna runtom oss som flimrar förbi.
Vi måste ha tid för den moderna musiken. Den måste upprepas eftersom den innehåller så mycket information och många lager. När vi lyssnat på ett Saariaho-stycke 10 gånger, då kan vi yttra oss om hur det är. Men jag tror det tar 10 gånger.
Hur många gånger har du själv lyssnat på modern musik? Hur många gånger har du själv upprepat den tills du kan den? Ingen räcker upp handen? Pröva själv! Sedan kan vi snacka musik.
Cyberrymden kallar dig till musiken
Men spännande är det. Alla möjliga knep är tillåtna när det gäller att locka förstagångsbesökare, En undersökning om förstabesökarna i konsertsalen med symfoniorkestersmusik eller kammarmusik saknas dock. Från akademiskt håll kunde man utröna hur en sådan publik bredding skulle gå till, genom djupintervjua ungdomar upp till 15, ickeakademiker, besökare av visfestivaler, jazzkonserter och rockklubbar. Samt erbjuda dem en gratis biljett till ett evenemang för att få reda på: vad är spännade med den klassiska musiken, vad känns inte bra, hur upplevs miljön, kläderna, konceptet etc.
Men också ta upp vilka väger som tas för att komma över biljetter. Tillgängligheten. Priset. Informationsplatser och presentationen. Rakt på sak: kan man ha ett tält där man erbjuder t ex punkare en biljett till en klassisk konsert när de bakom disken har högklackat och sidenscarf? Eller bjuder på ett förnämt tilltal?
Vilka ska komma till konserterna? En intressant fråga som institutionerna måste ställa sig innan det är försent.
Melodifestivalen berättar
Att Melodifestivalen har blivit så populär inom många kretsar tror jag beror på främst två saker: de många tävlingsmomenten och det skickligt genomförda upplägget. Allt går helt perfekt som på räls. Men när Morgan Pålsson släpper ett plumpt skämt, en rejäl brakfis, i en mellanakt om "klimakterietanter" blir det pinsamt tyst. Är schlagertemat uppbyggt på det svenskaste vi har: mår bra-produkter? Sopa allt under mattan? Demokrati och alla människors (=låtars) lika värde? Ett försök till att bemästra den svårartade Jnatelagen som pyr under ytan?
Kommer Morgan Pålsson att förlåtas? Eller sopas han under mattan om han inte gör en rejäl pudel? Konceptet krackelerar lätt och visar hur sårbart det är när man bygger upp en låtsasvärld som lovar runt och håller tunt. Det finns ingen värld som ser ut så, den är mer mångfacetterad. Morgan Pålsson visade en sida folket inte vill känna igen och inte vill skratta åt: mobbningen, en känslig sak. Men vill gärna se låt efter låt uppbygd av ingenting mer än kulisser, både i scenografi, dräkter, koreografi och ljus. Men varför säger ingen att kejsaren är naken? Att musiken som spelas är dålig och plagierar sig själv? Att texten är töntig? Detta är priset för att må så bra som möjligt: schlagerleendet som ger oss lögnen om en bättre värld. Morgan Pålsson gav oss något annat, en glimt av ett bråddjup. Sedan kan Charlotte Perelli var hur familjärt lycklig som helst.
Idel kvinnlig fägring kryddad med impro
Susanna Mälkki gjorde inte bara storverk av Borisova-Ollas. Även i Rachmaninovs första pianokonsert skapade hon med den improvisatoriskt nyckfulla och mycket engegerade pianisten Kyrill Gerstein en svepande romantisk effektfull helhet med många dramatiska accenter som tonsättare mår så bra av. Lika helgjuten kändes inte Lutoslawskis tredje symfoni, även om Mälkki övertygande i läsarten. Jag visste inte att ett verk somm detta kunde tillföras så mjuka och känsliga kvalitéer, men kanske hade en längre repetitionsperiod med Sveriges Radios symfoniorkester kunnat ge helheten en större helhetskraft. Visst är det ett svårt verk att få ihop med dess ficklampsestetik, vilket inte hindrar att tydligare riktning på ljuskäglan kunde göra fler upptäckter. Mälkki har djupa kvalitéer som dirigent och önskvärt vore att nu rikta ljuset mot svenska tonsättare.
Nazister, musik och svenskhet
Det är några av de frågor som kommer upp med anledning av den ständigt bortsopade frågan om svenska tonsättares plats i den nationalsocialistiska musikpolitiken i Tyskland och organisation Ständiga rådet för tonsättarnas internationella samarbete. Carl-Gunnar Åhlen tar i Svenska Dagbladet upp frågan i samband med Petra Gaberdings avhandling Musik och politik iskuggan av nazismen (Sekel förlag ISBN: 978-91-85767-08-3).
Flera av tonsättaren Kurt Atterbergs citat varit kända sedan tidigare och hans antisemitiska hållning gentemot t ex Moses Pergament finns att läsa om på olika håll, tryckta genom åren. Nyheter med Gaberdings avhandling är att hon har tillgång till Atterbergs brev och dokument (vilka har varit tillgängliga sedan tidigare med inte har varit intressanta nog för musikforskare) och drar mer långtgående slutsatser av dem.
Vad som intresserar mig i frågan är inte om Kurt Atterberg, Natanael Berg, Ture Rangström med flera var nazianstuckna eller antisemiter. Jag ställer frågan om den svenska mentaliteten. Vad som under olika tider ansetts vara "svenskt" och vad svensk musikpolitik, både från etablerat institutionshåll och grupperingar av tonsättare inom Sverige. För trots vurmen för "fornstora dagar" och storsvensk krigshistoriebseskrivning, så har fokus här i landet alltid varit någon annanstans. Man har stilmässigt ängsligt blickat åt Tyskland (1600-talet), Frankrike (1700-talet) Italien, Frankrike under 1800-talet samt Tyskland igen 1850-1945. Ämnen som tjänade "fosterlandet" var populära men även folkvisan och bondesamhället, som ett uttryck för sökandet efter en ursprunglighet. Men en tydlig egen stil hos tonsättare, ett experimentellt sökande efter särarten, med eller utan koppling till ett slags svenskhet, har alltid varit motarbetad. Man kan tycka detta vara provinsiellt.
Den egenvillige Franz Berwald lät verkligen inte som något annat som producerades under hans storhetstid, trots det kontinentala som kans spåras i hans musik. Kvinnor skulle inte komponera, Helena Munktell, Valborg Auin eller Elfrida Andrée tilläts inte husera fritt trots deras begåvningar, visserligen osjälvständiga men osvenskt frigjorda. Albert Rubenson var jude och intressant bildstormare som ung innan han platsade i sin konservativa korg. Vilket motstånd hade han kunnat stöta på om intresset för musikens barrikader fört honom vidare. Och långt senare kunde en Viking Dahl helt tystna i det officiella musiksverige efter att ha varit explosiv i 1920-talets Paris.
Att Natanel Berg inte spelats i Sverige sedan 1945 eller att Kurt Atterberg, trots sina framgångar i Tyskland före kriget, har varit sällsynt på repertoaren, beror delvis kanske på att svenskarna är bra på att skämmas men tala tyst om det. Att istället för att rensa upp i kloakerna får ett par personer bära hundhuvudet för att hela det svenska samhället före 1945 var antisemitiskt i varierande grad. Juden sågs vara ett orent element i den "svenska folksjälen", och det var inte en produkt av nazismen. Moses Pergament delar dessutom idag frånvaron från orkesterrepertoaren med sina antagonister och antisemiter.
Det vore intressant att istället, helt "osvenskt", levandegöra hela den svenska musikhistorien, med alla tillkortakommanden men också de fina (och oupptäckta?) guldkorn som faktiskt finns. Att behandla vår kulturhistoria som mästerverk för att se vilka som håller för det epitetet. Att sluta tala föraktfullt om verken komponerade inom Sveriges gränser utan hålla upp dem och lära sig av dem.
Men det är också intressant att särskåda det kollegiala förtryck som funnits i alla tiden här i landet. I fallet Atterberg kan man lära sig att det förtrycket gällde "de svartmuskiga", de "osvenska", men också se med vilken kraft han förde fram övriga svenska helt oideologiska verk från samma tid och åren före (som passade in i Atterbergs mösnter dock). Atterbergs förtjänster bör man inte ta ifrån honom. Men man bör se på honom med perspektiv, och framför allt sopa rent framför egen dörr. Detta för att lära sig av historien.
Hur man ser på samhället Sverige om 20 år ser vi inte idag, men kommer rasismen stå under lupp då också? Det finns många skäl till det. Förhoppningsvis även "svenskheten". Jag inbillar mig att man kan vara intresserad av detta senaste begrepp utan att vara rasist. Att gilla spelmansmusik och folkvisor. Gilla "feelingen" som det heter på engelska..är det gott nog?
Kungl Operan satsar på regi 2008-2009
Satsningen på nyuppsättningar av Verdis verk forsätter, vad annat att vänta. Macbeth, som senast hade Knut Hendriksen som regissör i Katherine Hysings dekor och gjorde ett murrigt och överdrivet intryck, kommer i en finländares händer säkerligen bli något helt annat. Vilppu Kiljunen har på Nationaloperan i Helsingfors ett par uppsättningar bakom sig, bl a en stilsäker Flickan från Vilda Västern av Puccini, en sällan spelad opera, i Helsingfors en fullträff.
Rysk-östeuropeiska satsningen fortskrider, nu med Tjajkovskij. Kiljunen matchas av Dmitrij Bertman, regissör vid Helikon-teatern i Moskva. Hans Eugen Onegin blev i Stockholm det bästa ryska som spelats på decennier. Nu har han kallats in igen för att ta sig an en annan Tjajkovskij-opera, Spader Dam, som inte spelats i Stockholm sedan 1970-talet, vilket är en mindre skandal, eftersom den tillhör det bästa, mognaste och mest inspirerade tonsättaren har producerat i operaväg. Men nu är det alltså dags. Även här finns det all chans till stor succé. Den intresserade kan f ö studera Helikon-teatern i dess hemmiljö i en DVD-upptagning av operan Peter den store, musik av 1700-talstonsättaren André Gretry. Föreställningen sprudlar av energi, infall och inspiration som gör verket en stor tjänst när inspiration ibland tryter i noterna. Eftersom Spader Dam innehåller ett långt inspirerat men stillastående divertissement får vi hoppas denna scen inte opereras bort utan infogas i helheten med Bertmans sedvanliga påhittighet. Kommer vi få se honom i en annan östeuropeisk pärla, den komiska operan Herr Brouceks utflykter av Leos Janacek, som skulle ge ett intressant och spännande tillskott på tiljan i Stockholm?
Den tredje saken man lägger märke till är att svensk opera pliktskyldigast visas denna säsong. Sven-David Sandström har komponerat länge på sin Batseba-opera, först nu är den klar och slipas på in i det sista. Självklart ser man fram emot detta, särskilt som David Radok från Göteborg begår sin stockholmsdebut: bra regiteater igen, musikalisk sådan. Någon plikt emot svensk traditionell opera från tiden före 1945 anser man sig inte ha. Att Ture Rangström fortfarande står utanför repertoaren med sin Kronbruden är förbluffande. Nationalromatiken luktar fortfarande illa, fast bara om den kommer från Sverige. Vem är jätteproppen Orvar här? Jag har mina gissningar...
Oramo Or Amor: intellektets känsla i Stockholms konserthus
I tordagens program med Jean Sibelius' Lemminkäinen-svit fick Oramo visa prov på hela den skicklighet han besitter. Den mästare han är i att analysera verk form och känslomässigt gav i Sibelius full utdelning. Det var år sedan jag hörde filharmonikerna så välspelande och nära nog metafysiska. Inte bara Tuonelas svan gav ett skimmer man kunde ta på, orkestern var ett klangblock, en enhet, som växte och skulpterades under färden genom de fyra tondikterna. Imponerande? Mer än så! Att Carl Nielsen med sin rapsodi En fantasiresa till Färöarna och Leos Janacek, trots ett uppbåd av både blåsare och tryck, inte förmådde göra lika stort intryck berodde nog på programsammanställningen. Janaceks Sinfonietta är en folkloristisk experimentell smältdegel som man nästa måste vara tjeck för att handskas med; Oramo löste det genom att presentera en serie scener som oberoende av satsindelning föll sönder i intressanta och plausiblet vällösta gåtor. Mycket snyggt må jag säga! Att orkestern (med extra janacekblåsare) gav Oramo en stående touché var väntat. De kommer säkerligen ljuda några gånger till under dennes chefskap, som man ser fram emot, inte minst när man betänker vad han kan göra med svensk musik. Att Allan Pettersson och Edvin Kallstenius skulle sitta som handen i handsken står för mig nu helt klart!
Marie-Louise Ekman på Dramatens chefsstol
Musik i kyrkan hur modern som helst
Kyrkomusik är ett brett begrepp och kan innehålla all den musik som spelas i alla våra kyrkor. On vi begränsar oss sig till konsert- och gudstjänstmusiken, främst inom Svenska kyrkan, och talar om dess plats i samhället, kan man få en ganska intressant diskussion, beroende på vad man själv har för bakgrund. Och ännu intressantare blir det när vi tar upp hur den speglas i samhället. För vi har en utomordentligt duktig kyrkomusikerkår här i landet med lång tradition. Den akademiska utbildningen är lång och professionell. Konserttillfällena är många, särskilt under storhelgerna, då musikerna efter lång repetitions- och förberedelsetid arbetar för högtryck när vi andra är lediga.
I kyrkorna finns en del av vårt viktiga kulturarv. Den för idag en undanskymd tillvaro, inte aktivitetsmässigt, men vad uppmäsrksamheten beträffar. Media igen: hur ofta bevakas konserterna av tidningar och radio/TV? Publik Service framför allt, eftersom SvT och SR, även UR, har ett bevakningsuppdrag som går utanpå allt vad reklamkanaler orkar bry sig om. Ska man spegla en stor del av landets musievenemang, nämligen den som utför i våra kyrkor av elitmusiker?
Risken med dålig eller ouppmärksam bevakning är att den inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Stundtals är kyrkorna fulla av publik, särskilt undet gratiskonserter, då kollekt till verksameheten tas upp vid utgången. Svenska kyrkan är ju numera inte statligt anknuten, så det är en ren välgärning från dess sida att fortfarande, ännu?, har detta stora utbud på sin repertoar. Hur länge till? Överallt i samhället sparas det. Så även inom kyrkan. Är det så att ju mindre uppmärksamhet musikverksamheten får i media, desto mer njugg blir kyrkan med medlen? Och hur ser det yngre framväxande kyrkostyret på klassiskt skolad musik? Är orgelmusik dammig? Har texten i motetterna dåligt tilltal mot den yngre publiken?
Man kan inte nog skatta Svenska kyrkans musikverksamhet. Att den är populär är oomtvistligt. Hos dess publik. Men media lyser med sig frånvaro alltsomoftast. Publiken verkar synnerligen omodern i detta moderna samhälle. Kan man byta ut publiken? Få den att byta smak? Nja, så länge som medlen tillåts strömma till i den lilla strömmen som idag rinner, så kommer det folk till konserterna. Det finns så många människor i vårt land med konstig smak. Väldigt många. Som uppskattar ett orgelstycke av César Franck, ett Magnificat av J S Bach eller en motett av Oskar Lindberg. En liten motståndsrörelse...
Schlagerfestival går på tomgång
Förenkla arrangemanget så det inte blir så pretentiöst!