Opera på liv och död - men för ett fåtal (3)
Så var det kört för dem som hoppats på billigare operabesök. Biljettpriserna på Kungl Operan i Stockholm har stadigt gått uppåt och i höst är det dags igen, enligt Svenska Dagbladet 24 april, där Operans vd Anders Franzén annonserar höjda priser under framförallt helgerna, medan måndagar till torsdagar förutspås bli billigare. Han försvarar höjningarna med urhokade statsanslag.
Hur ser regering och riksdag på detta? Är det den nuvarande borgerliga majoritetens vilja att allt färre personer i de högre inkomsterna ska tillfredsställa sin kulturhunger, medan folkbildningsprincipen får stå tillbaka? Är detta en borgerlig kulturpolitik? Och är det enbart politikernas vilja som styr prisutvecklingen? Anders Franzén igen:
"Det handlar om att få en bra mix av publik. Jag är helt inne på linjen att göra opera tillgängligare och folkligare, samtidigt är det ekonomiska realiteter som styr".
"En bra mix av publik", säger han. Hur gör Operan för att "mixa", kan man fråga sig? Hur gynnas de olika smakriktningarna och publikgrupperna, i repertoar, reklam och image? Jag tycker mig se en "förgyllning" av Kungl Operan sedan 1980-talet, då det kändes mer vardagligt och chosefritt att slinka in på en föreställning, och där även priserna var mer tilltalande. Jag tycker mig ha märkt att publiken numera är mer välklädd än tidigare, mindre intresserad av vad som visas på scenen (av paussamtalen att döma) och mindre benägen av att låta sig "drabbas" av konsten. Detta är min helt ovetenskapliga bedömning, gjord på snart 30 års samlad erfarenhet av operabesök.
Och hur mixar man in Rinkebybor och invandrare från Fittja, t ex? Ungdomar från kranskommunerna? Vidgar intresset utanför de redan invigda, när skolans musikundervisning verkar ha kapitulerat? Är dessa grupper helt ointressanta som operapublik? Finns det något hos dem som gör dem oemottagliga för just för operakonsten? Att påstå det eller att ignorera presumptiva operaälskare bland t ex dess
Att skylla på statsmakten som enda orsaken till utebliven publik till följd av prishöjningar är att göra väldigt enkelt för sig. Är en av lösningarna till att vädra ut kolossen vid Gustav Adolfs torg ett nytt operahus, som på ett helt annat sätt skulle kunna nedmontera bladguldskänslan som bildligt talat verkar sitta i väggarna. Givetvis inte. Här krävs visdom, mod och morske män ledd av en stark kvinna, den nya operachefen Birgitta Svendén, som genast bör engagera sig starkt för en konstnärlig förnyelse och en utveckling, som får upp riksdagens alla ögon för operans oumbärlighet.
"Alla har vi vår dödslängtan och vill se var gränserna går" påpekade Anders Franzén när han tillträdde som VD 2004. Här undrar jag om inte det finns en alltför stor längtan att i en ekonomisk kärv tid sätta gränser med klassmarkörer som höjda biljettpriser. Om det är blir operaformens genynnande förruttnelse förtidiga död i Stockholm, kan vi låta vara osagt. Men faran är stor att vi inte kommer ha någon vanlig operapublik i Stockholm om 10-15 år.
Hur ser regering och riksdag på detta? Är det den nuvarande borgerliga majoritetens vilja att allt färre personer i de högre inkomsterna ska tillfredsställa sin kulturhunger, medan folkbildningsprincipen får stå tillbaka? Är detta en borgerlig kulturpolitik? Och är det enbart politikernas vilja som styr prisutvecklingen? Anders Franzén igen:
"Det handlar om att få en bra mix av publik. Jag är helt inne på linjen att göra opera tillgängligare och folkligare, samtidigt är det ekonomiska realiteter som styr".
"En bra mix av publik", säger han. Hur gör Operan för att "mixa", kan man fråga sig? Hur gynnas de olika smakriktningarna och publikgrupperna, i repertoar, reklam och image? Jag tycker mig se en "förgyllning" av Kungl Operan sedan 1980-talet, då det kändes mer vardagligt och chosefritt att slinka in på en föreställning, och där även priserna var mer tilltalande. Jag tycker mig ha märkt att publiken numera är mer välklädd än tidigare, mindre intresserad av vad som visas på scenen (av paussamtalen att döma) och mindre benägen av att låta sig "drabbas" av konsten. Detta är min helt ovetenskapliga bedömning, gjord på snart 30 års samlad erfarenhet av operabesök.
Och hur mixar man in Rinkebybor och invandrare från Fittja, t ex? Ungdomar från kranskommunerna? Vidgar intresset utanför de redan invigda, när skolans musikundervisning verkar ha kapitulerat? Är dessa grupper helt ointressanta som operapublik? Finns det något hos dem som gör dem oemottagliga för just för operakonsten? Att påstå det eller att ignorera presumptiva operaälskare bland t ex dess
Att skylla på statsmakten som enda orsaken till utebliven publik till följd av prishöjningar är att göra väldigt enkelt för sig. Är en av lösningarna till att vädra ut kolossen vid Gustav Adolfs torg ett nytt operahus, som på ett helt annat sätt skulle kunna nedmontera bladguldskänslan som bildligt talat verkar sitta i väggarna. Givetvis inte. Här krävs visdom, mod och morske män ledd av en stark kvinna, den nya operachefen Birgitta Svendén, som genast bör engagera sig starkt för en konstnärlig förnyelse och en utveckling, som får upp riksdagens alla ögon för operans oumbärlighet.
"Alla har vi vår dödslängtan och vill se var gränserna går" påpekade Anders Franzén när han tillträdde som VD 2004. Här undrar jag om inte det finns en alltför stor längtan att i en ekonomisk kärv tid sätta gränser med klassmarkörer som höjda biljettpriser. Om det är blir operaformens genynnande förruttnelse förtidiga död i Stockholm, kan vi låta vara osagt. Men faran är stor att vi inte kommer ha någon vanlig operapublik i Stockholm om 10-15 år.
Triangeldramat som skakar världen varje dag. Men vem får veta?
Musiker. Publik. Verk.
Detta är en grundläggande utgångspunkt för den konstmusiken. Den "klassiska" musiken. Men redan när man säger "klassisk" så har man gjort ett vägval och släppt ett visst ljus på sammanhanget. Det finns flera sådana strålkastare idag. De sköts av ljussättare med till viss del bakgrund men samma utgångspunkter, vilket gör att ljuset som faller blir likadant.
Enligt en intervju av medlemmar ur ensemblen Pärlor för svin i Svenska Dagbladet, märker medlemmar av en klart förändrad attityd i samhället och hos människor gentemot konstmusiken. Den håller på att bli "modern" eller "inne" igen. Folk strömmar till. Konserter med modern musik blir nästan utsålda.
Konserthuset i Stockholm har många programidéer för att möta upp den nya publiken. Det är bra. Men man bör inte glömma att flera måste ges chansen att komma i kontakt med dessa nya världar som inte alls är så tråkiga som medierna påstår. Tidningarnas kulturbilagor är ständigt utsatta för beskärningar, skivrecensionerna anpassas till populärmusikens floder, klubbar och rockartister analyseras både biografiskt, stil- & modemässigt på ett sätt som märkligt nog inte motsvaras av en liknande bevakning av konstmusikens olika uttryck, sångare och musiker. Dagens Nyheter har t ex i sin På Stan-bilaga nära nog utraderat konstmusiken och låtit den enbart tolka ett hektiskt, trendigt och modeintresserat populärkulturliv. Man är paniskt rädd att befatta sig med något som kan verka stelt och tråkigt.
Konstmusikvärlden har delvis sig själv att skylla. Den kan inte enbart hänvisa till populärkulturens dominans i media längre, nu när konsertbesökarna dyker upp igen. Fler saker måste hända. Ut med kulturen ur finrummet, slopa frackarna, byt bubliktilltal, spela på ovanliga platser, våga vara lite fräna och naturliga i attacken. Mot publikens hunger men uppfostra den inte. Musiken är viktigast, den betyder allt. Och den måste finnas i ett sammanhang där en nutidsmänniska kan ta del av den.
Musiker. Publik. Verk.
Utgångspunkten. Resten kan och ska diskuteras. Och På Stan-bilagan bör komma till mötes på halva vägen. Släpp fegheten på alla sidor!
Detta är en grundläggande utgångspunkt för den konstmusiken. Den "klassiska" musiken. Men redan när man säger "klassisk" så har man gjort ett vägval och släppt ett visst ljus på sammanhanget. Det finns flera sådana strålkastare idag. De sköts av ljussättare med till viss del bakgrund men samma utgångspunkter, vilket gör att ljuset som faller blir likadant.
Enligt en intervju av medlemmar ur ensemblen Pärlor för svin i Svenska Dagbladet, märker medlemmar av en klart förändrad attityd i samhället och hos människor gentemot konstmusiken. Den håller på att bli "modern" eller "inne" igen. Folk strömmar till. Konserter med modern musik blir nästan utsålda.
Konserthuset i Stockholm har många programidéer för att möta upp den nya publiken. Det är bra. Men man bör inte glömma att flera måste ges chansen att komma i kontakt med dessa nya världar som inte alls är så tråkiga som medierna påstår. Tidningarnas kulturbilagor är ständigt utsatta för beskärningar, skivrecensionerna anpassas till populärmusikens floder, klubbar och rockartister analyseras både biografiskt, stil- & modemässigt på ett sätt som märkligt nog inte motsvaras av en liknande bevakning av konstmusikens olika uttryck, sångare och musiker. Dagens Nyheter har t ex i sin På Stan-bilaga nära nog utraderat konstmusiken och låtit den enbart tolka ett hektiskt, trendigt och modeintresserat populärkulturliv. Man är paniskt rädd att befatta sig med något som kan verka stelt och tråkigt.
Konstmusikvärlden har delvis sig själv att skylla. Den kan inte enbart hänvisa till populärkulturens dominans i media längre, nu när konsertbesökarna dyker upp igen. Fler saker måste hända. Ut med kulturen ur finrummet, slopa frackarna, byt bubliktilltal, spela på ovanliga platser, våga vara lite fräna och naturliga i attacken. Mot publikens hunger men uppfostra den inte. Musiken är viktigast, den betyder allt. Och den måste finnas i ett sammanhang där en nutidsmänniska kan ta del av den.
Musiker. Publik. Verk.
Utgångspunkten. Resten kan och ska diskuteras. Och På Stan-bilagan bör komma till mötes på halva vägen. Släpp fegheten på alla sidor!
Att våga möta mörkret. Allan Pettersson i Stockholms konserthus.
Allan Petterssons hemligheter var hans mycket egna. Om dem vet vi väldigt lite. Men hur massivt känslomässig hans musik än är, så kvarstår ändå att den väldigt privata kampen mot glömskan av de förtryckta människorna upplevs starkt av åhöraren. Fast det hindrar inte att det privata blir aldrig så personligt hos lyssnaren. Rentav drabbande.
Den sjunde symfonin är den utan konkurrens mest spelade av hans symfonier, endast Barfotasångerna konkurrerar bland hans övriga verk, i synnerhet som Ingvar Karkoff under senare år har gjort en instrumentering av ett urval som ger symfonin en match, åtminstone i Sverige.
När så Kungl filharmonikerna i Stockholms konserthus tar upp sjuan igen, visar det flera saker: att folk verkligen köper biljetter för att lyssna på Pettersson (det var nära nog utsålt, enligt biljettkassan ingalunda bara Ann Sophie von Otters förtjänst), att symfonin numera är en del av repertoaren och att musiker och åhörare har accepterat tonspråket. Även Mahler var ju "ospelbar" en gång när han introducerades.
Alan Gilbert har för mig personligen varit en dirigent som har förmått gjuta liv i tillfället, lyfta inspirationen, få med sig publiken, men tolkningarna har varit märkligt profillösa; inte ett enda av de framföranden jag har åhört har lämnat något djupare spår i mitt minne, mer än som stundens tillfredsställelse. Gilbert gav dessutom i början av sin sverigevistelse ett ganska ointressant och illa repeterat konserttillfälle med Petterssons Symfonisk sats. Så det fanns hos mig i alla fall en lätt kylig förväntan på kombinationen Gilbert/Petterrsson i Konserthuset denna den lördag 12 april.
Men hur gruvligt misstog jag mig inte. Redan i de första takterna var koncentrationen hos dirigent och orkester total. Det fanns en oerhörd medvetenhet hos Gilbert, och ett mål med musiken: att tränga in, frilägga, väcka hela paletten, ta fram dolda hemligheter. Och det viktigaste: att inte rygga tillbaka för mörkret. Att våga se känslan, att känna den.
Ur detta framförande växte ett delvis nytt verk fram. Tendensen hos vissa dirigentkolleger att inte låtsas om vissa delar och passager, eller att inte lyfta fram dem, var här bortblåst. För första gången hördes en tolkning där alla takter var lika viktiga, alla melodier framburna, all orkestrering tagen på allvar. Jag gissar att Alan Gilbert anser Allan Petterssons sjunde symfoni vara ett mästerverk, i annat fall göra han sitt bästa för att dölja motsatsen. Denna kamp mellan liv och död, denna hågkomst av alla de kämpande, glömda och proletärkamrater till Allan, kan man givetsvis lämna därhän, men som vittnesmål därom är verket ett skakande dokument, om man så vill. I det frackprydda musiklivet. För tre kvart fick Gilbert och Filharmonikerna oss att glömma det. Tack Konserthuset!
Den sjunde symfonin är den utan konkurrens mest spelade av hans symfonier, endast Barfotasångerna konkurrerar bland hans övriga verk, i synnerhet som Ingvar Karkoff under senare år har gjort en instrumentering av ett urval som ger symfonin en match, åtminstone i Sverige.
När så Kungl filharmonikerna i Stockholms konserthus tar upp sjuan igen, visar det flera saker: att folk verkligen köper biljetter för att lyssna på Pettersson (det var nära nog utsålt, enligt biljettkassan ingalunda bara Ann Sophie von Otters förtjänst), att symfonin numera är en del av repertoaren och att musiker och åhörare har accepterat tonspråket. Även Mahler var ju "ospelbar" en gång när han introducerades.
Alan Gilbert har för mig personligen varit en dirigent som har förmått gjuta liv i tillfället, lyfta inspirationen, få med sig publiken, men tolkningarna har varit märkligt profillösa; inte ett enda av de framföranden jag har åhört har lämnat något djupare spår i mitt minne, mer än som stundens tillfredsställelse. Gilbert gav dessutom i början av sin sverigevistelse ett ganska ointressant och illa repeterat konserttillfälle med Petterssons Symfonisk sats. Så det fanns hos mig i alla fall en lätt kylig förväntan på kombinationen Gilbert/Petterrsson i Konserthuset denna den lördag 12 april.
Men hur gruvligt misstog jag mig inte. Redan i de första takterna var koncentrationen hos dirigent och orkester total. Det fanns en oerhörd medvetenhet hos Gilbert, och ett mål med musiken: att tränga in, frilägga, väcka hela paletten, ta fram dolda hemligheter. Och det viktigaste: att inte rygga tillbaka för mörkret. Att våga se känslan, att känna den.
Ur detta framförande växte ett delvis nytt verk fram. Tendensen hos vissa dirigentkolleger att inte låtsas om vissa delar och passager, eller att inte lyfta fram dem, var här bortblåst. För första gången hördes en tolkning där alla takter var lika viktiga, alla melodier framburna, all orkestrering tagen på allvar. Jag gissar att Alan Gilbert anser Allan Petterssons sjunde symfoni vara ett mästerverk, i annat fall göra han sitt bästa för att dölja motsatsen. Denna kamp mellan liv och död, denna hågkomst av alla de kämpande, glömda och proletärkamrater till Allan, kan man givetsvis lämna därhän, men som vittnesmål därom är verket ett skakande dokument, om man så vill. I det frackprydda musiklivet. För tre kvart fick Gilbert och Filharmonikerna oss att glömma det. Tack Konserthuset!
Färgad av svart-tvitt
Det är något visst med svartvita musikfilmer, inspelade t o m 1960-talet. Ljudet är inte det väsentliga i sammanhanget i den bemärkelsen, att man eftersträvar inte klarhet, stereo och knasterfritt. Nej, det är något med stämningen, och då syftar jag inte på instrumentens.
Säga vad man vill om dagens filmmusikaler från Hollywood, men atmosfär finns där inte så mycket av. Här regerar bilden i eget högsäte. Orkestern är slimmad, genomarrad, mikrofonoptimerad, körd genom 354 datorprogram. Könlöshet och anonymitet är bara förnamnet. Alla resurser finns, och vräks in, pengar är inga problem. Snarare ser man vad allt kostar utan att det motsvaras av en ärlig vilja att åstadkomma något alldeles särskilt.
Häromdagen såg jag filmen Landstormens lilla argbigga på SvT 1 kl 14. Idel klichéer och mallar som skulle gå hem hos beredskapstidens biopublik. Lätta stämningar som man skulle bära med sig hem till vedtravarna och surrogatkaffet, samt den ständiga oron för kriget och de anhörigas väl och ve. Kan denna vetskaå påverka mig när jag ser filmen? Är det dessa tankar som gör att jag överser med allt överspeleri och lättvindiga, men helt ok ihopkokat, manus? Nja. Det är något i filmen, det svart-vita, hantverket. Kamerornas passningar.Klippteknik. Kulisser. Regi. Det lyser om filmen. Sångnumrerna, hur taffliga de än må tyckas vara, är riktigt roliga. Och skämten, sättet att tala med varandra, det lite högtidliga, högstämda lägger till den goda patinan. Lite som "man tager vad man haver".
Kan man lära sig något av de gamla filmerna eller är de obönhörligt konstnärligt döda? Om inte annat, så borde filmer från förr visas, analyseras och diskuteras, inte med våra mättade ögonmått, utan utifrån en egen kategori. Man kan inte bedöma slaget vid Hastings och säga att det skulle slutat på ett helt annat sätt om bara hade andra vapen, eller ens hade blivit av med våra värderingar. Man lär sig av historien. Överallt. Hela tiden. Och vi har ett filmperspektiv att lära av Landstormens lilla argbigga eller Hets.
Kanske även ett och annat tonfall eller ord också.
LP CD P1 och annat i minnet
Jag ser på all musik jag har samlat på mig genom åren. Så många entusiastiska timmar jag tillbringat framför högtalarna eller i lurarna med CDn eller LP-konvolutet i hand. Måste erkänna att enstusiasmen för ett skivinköp var större under LPns storhetstid. Att bläddra genom reans enorma utbud tillsammans med idel kända och mer eller mindre fanatiska musiksamlare, precis som jag. Att utstöta ett flämt när man fick se: den!! Och triumferande dra sig till en undanskymd plats för att tro sina ögon. Men genast komma på att någinstans därute fanns måhända ett par storfynd till.
Nu står LP-skivorna orörda sedan många år. Stiftet gick sönder och inga reservdelar fanns att få. Spelaren kasserades. Visserligen finns ju nya spelare att skaffa, vinyl är ju retro. Klubbarna DJ.s är liktydiga med vinylknaster. Så det känns verkligen underligt att vara ute och inne samtidigt.
När jag ser efter, så är Lpna helt borttagna. Har inte registrerat bortsläpandet ens. Men en massa CD finns, till övermåttan. Men nu var det ett tag sedan jag spelade någon av dem. Lyssnar alltmer på Mp3. På väg, någonstans. Hemma blir det annat än musik. Radio t ex. P1 framför allt. Samhällsprogram, radioteater, nyheter. Ingen underhållning i vanlig bemärkelse. Kan man redan börja kalla CDna för reliker?
Nej, inte för mig i alla fall. Det handlar om familjeförhållanden. I en framtid nära mig, i en större bostad snart, kommer jag att möblera loss musiken. Göra den mer attraktiv. Resultat: Mer radio, mer musik, mer kultur. Ökad trivsel.
Vart tog TVn vägen?
Nu står LP-skivorna orörda sedan många år. Stiftet gick sönder och inga reservdelar fanns att få. Spelaren kasserades. Visserligen finns ju nya spelare att skaffa, vinyl är ju retro. Klubbarna DJ.s är liktydiga med vinylknaster. Så det känns verkligen underligt att vara ute och inne samtidigt.
När jag ser efter, så är Lpna helt borttagna. Har inte registrerat bortsläpandet ens. Men en massa CD finns, till övermåttan. Men nu var det ett tag sedan jag spelade någon av dem. Lyssnar alltmer på Mp3. På väg, någonstans. Hemma blir det annat än musik. Radio t ex. P1 framför allt. Samhällsprogram, radioteater, nyheter. Ingen underhållning i vanlig bemärkelse. Kan man redan börja kalla CDna för reliker?
Nej, inte för mig i alla fall. Det handlar om familjeförhållanden. I en framtid nära mig, i en större bostad snart, kommer jag att möblera loss musiken. Göra den mer attraktiv. Resultat: Mer radio, mer musik, mer kultur. Ökad trivsel.
Vart tog TVn vägen?
Nykokt Sebastian med erfaren Staier
Frühwerke, tidiga verk, heter en CD med den tidstrogna räven Andreas Staier på cembalo. Han är väletablerad med 40-talet inspelningar bakom sig. När han nu går bakåt i Johann Sebastians produktion, så finner vi en fräsch lekfullhet som passar ett ungdomligt tonsättarkynne mycket väl. T ex Toccatorna BWV 912, 914 och 916 från Arnstadt-tiden omkring 1703-07, hoppar elegant mellan infall och stämningar utan att för den skull bli ryckigt, bara medryckande. Staier lyckas även färga styckenas melankoli med ett brett register, även bildligt talat; Capriccio BWV 992 från 1704, skrivet till brodern Johann Jacobs avresa för inställelse till Karl XIII:s armé som oboist, är ett mycket rörande stycke och blir i cembalistens händer varsamt hanterat some vore det porslin, något man annars kanske inte associerar med just det instrumentet.
En CD att njuta av på längds och tvärs. Och vars klangbotten ligger kvar länge efter åhörandet.
HARMONIA MUNDI HMC 901960
En CD att njuta av på längds och tvärs. Och vars klangbotten ligger kvar länge efter åhörandet.
HARMONIA MUNDI HMC 901960