Lurkväden

Svensk musik, musik komponerad i Sverige, är intressant inte bara musikaliskt utan också som fenomen. Svenskarna skäms ofta för den. Inom populärmusiken sjunger man gärna på engelska, endast undantagsvis på svenska, då gärna med r-en uppmjukade med engelskt uttal – det blir nästan som en egen genre som man gömmer undan för utrikes lyssnare men lyssnar i hemlighet på, som en tjuv om natten. Sjunger en artist på svenska hela tiden blir den lite suspekt, eller placeras i en egen genre inom genren -  lite visa, eller provinsiell pop på väg mot engelska, möjligen för att helt slockna.  Och jag förstår inte varför.


Ser man till konstmusiken, populärt kallad "klassisk", är just den svenska texten inte alls ett problem hos svenska tonsättare. Det finns så många bra diktare i Sverige, från nutid och bakåt mot 1800-talet, som ropar efter musikaliska tolkningar. Problemet här är att konsertinstitutionerna numera endast uppför nutida svensk konstmusik. Så fort det börjar luktar Sverige, är det ointressant, till och med suspekt. Många svenska tonsättare under mellankrigstiden blev väldigt populära i det nazistiska Tyskland, vilket visserligen var smaklöst och kanske aningslöst. Med Kurt Atterberg i spetsen marknadsfördes svensk musik hos de germanskt törstiga nazisterna, och flera svenska tonsättare levde gott på det. Men få av dem var nazister, möjligen patrioter, vilket idag har en negativ klang, därför att ordet idag brukas ultranationellt av nynazister.
Missförstå mig inte, patriotism är som en blind kärlek till ett presumtivt fosterland, vars makthavare brukar utnyttja det ordet för att demonisera motståndare som inte håller med. Tonsättare under 1920-30-talet kunde möjligen vara patrioter, möjligen opolitiska, eller ej partianknutna. Hugo Alfvén är väl ettexempel en sådan patriotism. Exemplet Natanael Berg är möjligen ett svårare fall, vilket inte utesluter ett enskilt bedömande av musikens kvalitéer. Någon krigsförbrytare hyser inte Sveriges musikliv i alla fall.


Att vara intresserad av svensk musik idag är godkänt, så länge man håller sig till musik som inte "luktar": använder äldre poetiska ord, folkvisor eller ord som kan anknyta till "fornstora da'r", och förstås kännas utestängande för alla de till Sverige nyinflyttade eller med nysvenskar som idag, med rätta, ser på sig och känner sig, som  svenskar. Fientligheten mot äldre svensk kultur och musik kommer inte från dem.  Jag tycker fenomenet är intressant; orkesterutredningens slutsats, att man bör spela mer svenskt, gäller inte musik komponerad  från 1945 och bakåt, i  Sverige eller i utlandet boende svenskar.

Men varför skulle det vara så viktigt med svensk äldre musik? Man kan vända på frågan: varför är det så viktigt att utesluta den? Det finns inte ens i Tyskland att utsluta musik av historiska skäl. Richard Strauss samarbetade med nazisterna av egoistiska skäl under hela Tredje riket, men spelas idag som om inget ha det hade hänt. Vad beror det på? Tyskarna ser att historia är viktigt, även den mindre lustfyllda. Strauss och andra vrids och vänds på, speglas, diskuteras, avhandlas. Hålls levande. De är tyskar och tillhör historien, hur den än ser ut. Och kvaliten styr urvalet.


Kvaliteten i svensk äldre musik, finns den? Hur ser den ut?  Hur levde och verkade svenska tonsättare? Akademiska uppsatser och böcker i ämnena saknas inte. Tonsättarsällskap, för Hugo Alfvén  och Joseph Martin Kraus finns (han bodde i Sverige), finns, utgivningar av noter pågår av Franz Berwalds verk. Svenska verk ges ut på CD, framför allt av tyska bolaget CPO.


Varför spelas den inte den svenska orkestermusiken, förutom Stenhammar, i konsertsalarna eller den svenska operan på tiljan? Varför förekommer rena romanskonserter av svenska tonsättare i skymundan? Är det dåliga kompositioner? Allting, rakt igenom? För mig är det emotionellt obegripligt. Det finns  för mig en kvalitet i språket svenska, gärna poetisk, gärna späckat med synonymer för samma företeelser. Och den kvaliten framhävs i goda stunder av en musik som jag tycker känns ”svensk”, med melankoli, folkmusikaliska strofer, urgamla lite tungsinta harmonier som är framsprungna ur ett folks hela historia, dess framväxt, krig, klassförtryck och vedermödor. Allt detta får mig att känna djupa känslor utan att känna någon unken "fosterländsk" retorisk försvarsbyggnad bakom. Och den känslan finns hos Jan Johansson, pianisten, för all del Nikolai Dunkers tonsättningar av Edith Södergran, hos tonsättare som   Oskar Lindberg, Kurt Atterberg och Ture Rangström och efter 1945  Edvin Kallstenius och Allan Pettersson. Det specifika som får mina känslor i dallring, även många tyskars, britters, letters, italienares, japaners…Varför skämmas för detta? Vårt lands läge och klimat har givit unika egenskaper till alla dessa konstnärers verk.   Den är inget att skämmas för. Inte heller de kompositörers som ej i någon större utsträckning använder sig av folkton har rykt all världens väg men råkat födas i Sverige - vad sägs om Helena Munktell, Albert Rubenson, nämnde Natanael Berg och den utmärkte John Fernström? Har det med den globaliseringen att göra, och den ökande kommersiella trycket på folk att följa med kontinenten, inte stå utanför? Att allt är så likriktat? Eller är det en gammal sjukdom? Grannens frukt är godare än vår? Kanske Jantelagen lever djupt i svenskt musikliv? Jag ställer några frågor? Har någon svar?

Man kan ju tycka att just Mozart firas ordentligt så fort man har anledning. För Mozart är ju jättebra hela tiden.  Men varje litet jubileum slår man på stora trumman. Varför? Han är kommersiell givetvis. Och osvensk. Allt som inte är från Sverige är löjligt, dåligt eller finns ännu bättre någon annastans. Man ska inte förhäva sig. Stackars Joseph Martin Kraus, Mozarts samtida, som bara hade oturen att bo i Sverige och därför inte tillräckligt fin, har kommit helt i skymundan. Utom i Tyskland, där både Proserpin och Aeneas i Carthago spelas som riktiga operauppsättningar. Sverige kan i detta fall dra något gammalt över sig. Mozart till exempel.

Wille är otrolig. Sjätte stråkkvartetten. Tredje satsen. Mjukt, behagligt. Ett regn man inte väjer för pga dess värme. Efterlängat som efter torka. Eller en hand mot kinden när det var längesedan någon smekte den.
Eller hjärtat som slokar som en blomma, som inte fått vatten på länge. Vatten och näring. Allt detta ger Wilhelm Stenhammar i sitt "Poco adagio" - aningen långsamt. Som när du lyssnar förvånat på något som du inte visste kunde göra dig melankolisk - och njuter av det. Om man låter tiden stanna.

Stenhammar har gjort mycket fint. Räck bara ut handen och fyll den. Tiden stannar en stund.

Ett träd i soldis - ett sjungande träd. Ett träd som sträcker sig mot himlen för att famna sol. En sol som uppslukar allt som väntar. Alla väntar på våren. Alla väntar på morgonen, under natten är solen underförstådd, den kommer snart, eller nästa morgon. Solen gick aldrig ner för att par timmar sedan, men går snart upp.

Nu är solen i moln. Har den ätit sig mätt? Trädet sjunger inte längre. Grenarna håller sig tillbaka, sträcker inte längre. Sången har tystnat. Surret och blurret av obestämda läten som äger luften i tidig vår innan livet har återvänt håller andan. Människor sitter i sina maskiner och kör med konstgjord andning, profiterar på årmiljoners lagrade växtvärk. Men de sjunger inte Sången. Det gör annars bara Det sjungande trädet.