Klassisk musik är döende musik?

Det är  svårt att fördela konstmusiken till oinsatta. Visst finns en pedagogisk vilja till att göra något åt saken, men det verkar som om man inte förstår allvaret i situationen. För konstmusiken handlar om dess fortbestånd och överlevnad. Och den moderna konsmusiken kan man nå nya lyssnare genom öppna repetitioner, fika, soppkonserter  - gärna allt på en gång. Fräcka till det dödstråkiga lite. Måste allt vara så förbannat fin och seriöst? Mozart överlever väl ett tag till, men knappast Bartók och Stenhammar.

Kulturens bakgårdar

Tidningarna svämmar över av recensioner på Diana Krall, Justin Timberlake, Marit Bergman (oj, en svensk!), Beyoncé, Maria McKee, Method Man, Mastodon....listan kan bli hur lång som helst.

Men hur lång är listan över oanmält som går under de breda beteckningarna jazz eller klassiskt? Svenska Dagbladet är väl den tidning som allra frimodigast anmäler klassiskt, Dagens Nyheter har radikalt minskat sina recensioner under årens lopp  (här är inte tillfälle att diskutera tidningens bevakning av teater- och konsertliv, eller DN På Stan:s nedgång och fall)

Halkade in på kulturdebatten i gårdagens teve, med Paggan, Solveig Ternström, språkröret Eriksson m fl, som alla talade så väl så väl om kulturen och hur man ska skjuta till hur mycket pengar som helst. Verkar som skiljelinjen här går främst mellan dem som vill ta från en grupp och ge till en annan, och de som generellt vill åka anslagen till kultur. Men vilka vill gynna en generell spridning av den klassiska musiken så att den hatr chansen att bli var kvinnas/mans egendom? Sprida den långt ifrån de breda bulevarderna, där endast de väl förtrogna går? Måste allt vara så himla tillrättalagt och indelat i bås, som något slags ladugård? Jag vill inte står tjudrad i samma spilta ett helt liv och lyssna på ett visst kreaturs läte. Och det vill säkert inte andra heller, men får de chansen? Står man i spiltan ett helt liv, upptäcker man inte det gröna och saftiga gräset, eller de andra ko-mpisarnas fäblesse för olika ljud i skällan.

Politikerna har sitt ansvar (också att föregå med som gott exempel). Media har sitt ansvar. Tidningarna har sitt.  Och de kan ju börja med att dra en anmälningsrunda för det senaste klassiska "häftiga albumet", precis som popartisten brukar nagelfaras som för finsmakare.  Ut med kreaturen, som inte förstår och inte ens vet om något annat.

"Mitt folk är icke ditt". Men vems?

Jag minns skärvor av ett program om folkslags mentalitet, där man analyserade viljan till att hålla kvar vid ett slags övergripande identitet. Förutom t ex de stigmatiserade judarna, som med sina speciella erfarenheter av förföljelser har sin religion som trygghet och sammanhållande kitt, kunde konstateras, att folkslag som i sina ursprungsländer i generationer haft en välutvecklad sammanhållning och kulturell gemenskap oftast behöll sina traditioner i det nya landet som de besökte och bosatte sig i. Svenskar sades inte ha dessa specifika särdrag, inte längre i alla fall. Men om man ser till finlands-, estlands- och  ukraina-svenskarna så bevarade de sitt språk och sina seder långt in på 1900-talet. Den mycket annorlunda kulturella miljön i dessa områden, oavsett vilken klass svenskarna må ha tillhört,  måste haft en konserverande effekt. Främlingsskapet och känsla av hot har möjligen gjort att man tytt sig till varandra. Vikingar, som i österled slog sig fram till makten, blev härskarklass i Rus, Ryssland, och assimilerades såsmåningom.


Dagens internationellt medialiserade, globala, datoriserade och kommersiellt anglicistiska strömningar (jag undviker medvetet ordet kultur, då detta ord för mig har en annan innebörd) inverkar menligt på odlingen av specifika nationella och lokala karaktärsdrag, som utveckingen hittills har set ut. Människor är som mest mottagliga för impulser som unga oerfarna, och precis i denna fas sätter en enorm kommersiell påverkan in, nödtorftigt övertäckt med ungdomsstämpel. Hela denna industri ersätter inte bara kunskapsfördjupningen utan en gemenskap människor emellan,  en färgning av nationell identitet eller kulturell gemenskap byggd på traditioner. Kommersialismen är historielös i sin vinstmaximering och dess största motkraft är den kritiska analysen, den lokalt kulturella kanon och förståelse för folkets traditionella folkliga historierötter.


Jag menar att man inte skall underskatta en längtan efter rötter inom kulturen.  Konstmusiken från 1700-1800-talet och framåt komponerades med tanke på de idéer, där nationen var en angelägenhet som stod över alla stånds- och klass-gränser. Alla lokala variationer skulle likriktas, särkilt i språket. Militären skyddade inte bara rikets gränser utan också de högre klasserna. Trots detta blev den folkmusiken något föredömligt och åtråvärt, så stark blev strömningen att kompositörerna använde folkvisor och sagor eller sägner för sina verk. Detta måste ha en varit medvetet från makthavarnas sida att gynna en sådan utveckling, men vad de inte visste var, att man slog an en sträng hos folk, de kände sig hemma i den. Trots motrörelsen: jantelagen, särkilt paragrafen: Du skall icke tro att någon bryr sig om dig. Jag kommer att tänka på Oscar Levertin och hans mycket träffande dikt om svenskarna,  Folket i Nifelhem. Kan inte minnas att jag läst en beskrivning mer på kornet. Skrivet för mer än hundra år sedan.


Där är vi väl idag. Vi ska inte bry oss om svensk konstmusik. För den skämmer ut oss, är något förmer än vad den har täckning för. Tonsättare från andra länder kan samma sak. Fast snyggare. Och inte så töntigt. Folkdräkter, folkmusikinstrument, modala tonskalor, toksvängiga rytmer eller sega lurmelodier som luktar get. Sverige är internationellt idag, inte från landet. Kan man då göra Ture Rangström på Kungl operan, hans Kronbruden? Spela man Kurt Atterberg i Göteborgs symfoniorkester, hans åttonde symfoni? Kan kammarmusiker från Växjö spela Ludvig Norman och Valborg Aulin utan att blinka? Svaret blir nej. För lyssnar man på svensk musik idag är man suspekt. Man är inte suspekt om man lyssnar på filmmusik och dataspelsmusik i samma konsertsalar.

Rädslan för den illiterate svensken är påtaglig från musikinstitutionerna. Rädslan för den amerikaniserade globaliserade svensken. Därav anpassningen. Fast är de svenska stadsborna egentligen fortfarande ”bildligt talat”  så blåögda och från landet, fast idag utan folkets kultur som tappats någonstans på vägen?  Kanske. Vi skålar istället med tyskt öl eller Coca Cola med rom, viftar sedan fulla med flaggor och ropar i mobben hest: Jaaa Svääärje!! Ja, Sverige är knappast något mer än en rullande fotboll.

På jakt efter dofterna

En ny rik säsong tar till hösten sin början, trots att den finländska Nationaloperan i Helsingfors är allt annat än rik. Man avslutar redan i april 2007 för att renovera orkesterdiket och permitterar samtidigt hela personalen i två månader för att komma tillrätta med det stora budgetunderskott som infunnit sig. Naturlig avgång bland personalen är också aktuell.

      


Detta måste väl sätta sina spår i husets anda, tycker man. Men icke. Företaget andas framtidsoptimism, och den redan spikade repertoaren ligger fast så långt möjligt, och inkluderar hela tre (!) finländska operaverk: Ormens timme av Åbotonsättaren Mikko Heiniö,  den moderna klassikern Det röda strecket av Aulis Sallinen samt Finlands första operaverk, Kung Karls jakt av Fredrik Pacius. Imponerande!


Jämförelsen med Sverige är ofrånkomlig: inget av de tre största städernas operahus spelar något operaverk för vuxna från någon tid. Inte ens på Drottningholm spelar Kungl Operan 250-årsjubilaren och den i Sverige bosatte Joseph Martin Kraus. Piteå kammaropera begår däremot urpremiär på Jan Sandströms bellmanopera, Godnatt Madame, ett av dessa många unika samarbeten på mindre orter.  Bra Piteå!  Men: god natt Sverige!


Musikforskare må slita notbladen och riva sina musikådror blodiga, men Sverige vill helt enkelt inte spela svenskt, mer än till urpremiärer av nutida verk.  Trots att Norrlandsoperan i modern tid visat föredöme och spelat Hallströms Den bergtagna, Stenhammars Gillet på Solhaug och Rosenbergs Lycksalighetens ö, vilka samtliga må räknas till klassiker, har nära nog inget uppförts på de andra scenerna i full skrud under denna tid, monoliten de Frumeries Singoalla oräknad. Om det inte vore så tragiskt, så kunde kunde man skriva en opera comique över ämnet”om huru bäst vi böra undwika allt som luktar Swerige”.

ivar



Så Finland  är inte Sverige, men Norden. Vill man få en tidsdoft av nordiskt bör man bege sig till Nationaloperan i Helsingfors.


Musiken brinner!

För andra gången denna vecka försökte någon tända eld på Malmö Opera och Musikteater, uppger TT. Restaurangdelens entrédörr och fasad fattade eld men härden kunde släckas utan att större skador uppstod. Troligen det rör sig om en förvirrad person som gillar när elden tar sig en promenad. En som verkligen brinner för kultur.

Men låt oss leka konspirationsteori -  låt oss leka med tanken, att detta är början på i en större kamp av autonoma individer  mot en överklassens  "finkultur" och att  operakonsten har blivit själva sinnebilden för rikt folks förlustelser.

Klyftan mellan den kultur, som operan har blivit symbol för, och populärkulturen har jag tidigare varnat för. Att operakonsten och konstmusiken överhuvudtaget behöver bli alla människors allmängods är viktigt för dess överlevnad och det bör vara kulturarbetarnas självskrivna uppgift få bort den fina stämpeln genom opinionsbildning och framföranden, i skolklasser, i alla samhällsgrupper och stadsdelar, i tätort som på landsbygd, ofta och mycket.  Först genom ständig kontakt och med en allmänbildning och  referensram kan man på riktigt förhålla sig till något som man idag egentligen inte vet ett dyft om.  Mer än som hejarklackramsor på matcher, reklammusik, radiojinglar eller mobilsignaler.


För det är med konstmusik som med all annan konst med svårighetsstämpel – den måste få tid att mogna. Där finns inget fint eller högburet i sig , alla frackar, aftonklänningar, dofter och stela leenden till trots.  Jag kan förstå att förpackningarna kan skrämma, att man kan reta sig på dem, själv tycker jag ofta att man tar så förbannat allvarligt på denna kultur att den måste slås in i lyxiga paket för att duga.  Lyx på CDs konvolut, lyx i konsertsalarna. Öppna upp och vädra ut! Titta inte snett om någon stackare klappar mellan satserna. Och fram med jeansen på estraderna, åtminstone ibland.Rocka barocken så att det gamla svänger, de inre vevgrammofonerna skakar!




Musiken är som elden själv - flammar upp, värmer, skrämmer, hotar. Men brinner inte upp. Det hoppas jag att inte konstmusikens institutioner gör heller. Om vi gör den till allmän egendom.

Verdi eller inte - det är frågan

Äntligen kommer jag iväg på Trubaduren på Kungl Operan  i Stockholm ikväll - fast den kanske borde byta namn till Trubamoll?.  Verdi skrev sin mest potenta musik här, om än librettot är lite väl greatest hits för min smak - för att lägga resonemanget på en ytterst plebejisk nivå. :) Tror jag tar en öl innan, för flödets skull...

81362-6

Förresten: MÅSTE man gilla Giuseppe Verdi? Vågar man tycka att han blir lite enformigt procedurisk ibland i sin musik, som med bas- & kompflosklerna  "patá-patá-patá-patáaaaa!!" eller "pom-podi-pompompompom". Men visst - melodierna är sugande och oftast saknas deras like, i DENNA operagenre. Skulle vara Donizetti då.



Återkommer efter äventyret.


Töntarnas musik

Svensk musik, musik komponerad i Sverige, är intressant inte bara musikaliskt utan också som fenomen. Svenskarna skäms ofta för den. Inom populärmusiken sjunger man gärna på engelska, endast undantagsvis på svenska, då gärna med r-en uppmjukade med engelskt uttal – det blir nästan som en egen genre som man gömmer undan för utrikes lyssnare men lyssnar i hemlighet på, som en tjuv om natten. Sjunger en artist på svenska hela tiden blir den lite suspekt, eller placeras i en egen genre inom genren -  lite visa, eller provinsiell pop på väg mot engelska, möjligen för att helt slockna.  Och jag förstår inte varför.


Ser man till konstmusiken, populärt kallad "klassisk", är just den svenska texten inte alls ett problem hos svenska tonsättare. Det finns så många bra diktare i Sverige, från nutid och bakåt mot 1800-talet, som ropar efter musikaliska tolkningar. Problemet här är att konsertinstitutionerna numera endast uppför nutida svensk konstmusik. Så fort det börjar luktar Sverige, är det ointressant, till och med suspekt. Många svenska tonsättare under mellankrigstiden blev väldigt populära i det nazistiska Tyskland, vilket visserligen var smaklöst och kanske aningslöst. Med Kurt Atterberg i spetsen marknadsfördes svensk musik hos de germanskt törstiga nazisterna, och flera svenska tonsättare levde gott på det. Men få av dem var nazister, möjligen patrioter, vilket idag har en negativ klang, därför att ordet idag brukas ultranationellt av nynazister.
Missförstå mig inte, patriotism är som en blind kärlek till ett presumtivt fosterland, vars makthavare brukar utnyttja det ordet för att demonisera motståndare som inte håller med. Tonsättare under 1920-30-talet kunde möjligen vara patrioter, möjligen opolitiska, eller ej partianknutna. Hugo Alfvén är väl ettexempel en sådan patriotism. Exemplet Natanael Berg är möjligen ett svårare fall, vilket inte utesluter ett enskilt bedömande av musikens kvalitéer. Någon krigsförbrytare hyser inte Sveriges musikliv i alla fall.


Att vara intresserad av svensk musik idag är godkänt, så länge man håller sig till musik som inte "luktar": använder äldre poetiska ord, folkvisor eller ord som kan anknyta till "fornstora da'r", och förstås kännas utestängande för alla de till Sverige nyinflyttade eller med nysvenskar som idag, med rätta, ser på sig och känner sig, som  svenskar. Fientligheten mot äldre svensk kultur och musik kommer inte från dem.  Jag tycker fenomenet är intressant; orkesterutredningens slutsats, att man bör spela mer svenskt, gäller inte musik komponerad  från 1945 och bakåt, i  Sverige eller i utlandet boende svenskar.

Men varför skulle det vara så viktigt med svensk äldre musik? Man kan vända på frågan: varför är det så viktigt att utesluta den? Det finns inte ens i Tyskland att utsluta musik av historiska skäl. Richard Strauss samarbetade med nazisterna av egoistiska skäl under hela Tredje riket, men spelas idag som om inget ha det hade hänt. Vad beror det på? Tyskarna ser att historia är viktigt, även den mindre lustfyllda. Strauss och andra vrids och vänds på, speglas, diskuteras, avhandlas. Hålls levande. De är tyskar och tillhör historien, hur den än ser ut. Och kvaliten styr urvalet.


Kvaliteten i svensk äldre musik, finns den? Hur ser den ut?  Hur levde och verkade svenska tonsättare? Akademiska uppsatser och böcker i ämnena saknas inte. Tonsättarsällskap, för Hugo Alfvén  och Joseph Martin Kraus finns (han bodde i Sverige), finns, utgivningar av noter pågår av Franz Berwalds verk. Svenska verk ges ut på CD, framför allt av tyska bolaget CPO.


Varför spelas den inte den svenska orkestermusiken, förutom Stenhammar, i konsertsalarna eller den svenska operan på tiljan? Varför förekommer rena romanskonserter av svenska tonsättare i skymundan? Är det dåliga kompositioner? Allting, rakt igenom? För mig är det emotionellt obegripligt. Det finns  för mig en kvalitet i språket svenska, gärna poetisk, gärna späckat med synonymer för samma företeelser. Och den kvaliten framhävs i goda stunder av en musik som jag tycker känns ”svensk”, med melankoli, folkmusikaliska strofer, urgamla lite tungsinta harmonier som är framsprungna ur ett folks hela historia, dess framväxt, krig, klassförtryck och vedermödor. Allt detta får mig att känna djupa känslor utan att känna någon unken "fosterländsk" retorisk försvarsbyggnad bakom. Och den känslan finns hos Jan Johansson, pianisten, för all del Nikolai Dunkers tonsättningar av Edith Södergran, hos tonsättare som   Oskar Lindberg, Kurt Atterberg och Ture Rangström och efter 1945  Edvin Kallstenius och Allan Pettersson. Det specifika som får mina känslor i dallring, även många tyskars, britters, letters, italienares, japaners…Varför skämmas för detta? Vårt lands läge och klimat har givit unika egenskaper till alla dessa konstnärers verk.   Den är inget att skämmas för. Inte heller de kompositörers som ej i någon större utsträckning använder sig av folkton har rykt all världens väg men råkat födas i Sverige - vad sägs om Helena Munktell, Albert Rubenson, nämnde Natanael Berg och den utmärkte John Fernström? Har det med den globaliseringen att göra, och den ökande kommersiella trycket på folk att följa med kontinenten, inte stå utanför? Att allt är så likriktat? Eller är det en gammal sjukdom? Grannens frukt är godare än vår? Kanske Jantelagen lever djupt i svenskt musikliv? Jag ställer några frågor? Har någon svar?


Konserverad Mozart

Man kan ju tycka att just Mozart firas ordentligt så fort man har anledning. För Mozart är ju jättebra hela tiden.  Men varje litet jubileum slår man på stora trumman. Varför? Han är kommersiell givetvis. Och osvensk. Allt som inte är från Sverige är löjligt, dåligt eller finns ännu bättre någon annastans. Man ska inte förhäva sig. Stackars Joseph Martin Kraus, Mozarts samtida, som bara hade oturen att bo i Sverige och därför inte tillräckligt fin, har kommit helt i skymundan. Utom i Tyskland, där både Proserpin och Aeneas i Carthago spelas som riktiga operauppsättningar. Sverige kan i detta fall dra något gammalt över sig. Mozart till exempel.

Opera på liv och död

Olika händelser medverkar till varför man blir intresserad av opera eller inte. Själv satt jag som tonåring på ett bibliotek och gick igenom Richard Wagners mastodontverk Nibelungens ring (med 4 operor) från första LP-skivan till den sista, i en veckas tid. Det tände mig på alla cylindrar. Rhenguldet och Valkyrian har precis varit aktuella på Operan i Stockholm i Staffan Valdemar Holms regi.
wagner


Jag tänker såhär: om jag hade gått på Kungl Operan och som förstagångsbesökare sett t ex Don Carlos, då hade jag kanske blivit avskräckt för alltid. Om jag istället sett Tjajkovskijs Mazeppa på Nederländska operan, en suprematistisk, mycket fysiskt intensiv föreställning, då hade jag trillat in direkt.


Nu gäller det att attrahera en mängd olika förstagångsbesökare, och vill man att den unga publiken ska komma "en masse", då måste det dels förberedas pedagogiskt med jättesatsningar. Det räcker inte med att lita till medelklassens barn, t o m den tillhör också en grupp vars föräldrar tillhör populärmusikgenerationen och som inte vet ett smack om opera. Sedan tycker jag att det är en rättvisefråga - en klassfråga, om man så vill: alla betalar skatt, alla har rätt att få delta. Men alla har inte samma kulturella förutsättningar. Här måste en attitydsförändring ske hos de som arbetar med operakonsten. Det finns som jag ser det ingen anledning att sitta kvar i sin borg med sina "öppna hus, gratisföreställningar och jippon" om man verkligen vill nå ALLA typer av medborgare. Allt kan testas och förkastas. Och varför inte bilda operagrupper med operaovana från hela samhället, alla klasser, och aktivt fråga dem vad DE tror skulle locka en ny publik. Operan har en del försöksverksamhet men mer bör göras.


Om man skall unna andra en "svindlande upplevelse opera oavsett personlig smak när det gäller kostymer, kompositörer eller spelstil", då får man kliva ner från de höga hästarna och se verklighetens samhälle. Jag talar av erfarenhet, och har stött på folk som lämnat Operan för att de inte gillade det traditionella. Sedan behövs VÄLGJORDA uppdateringar JÄMSIDES med andra bra uppsättningar. Men det gäller att vakta på kvaliten! Varje föreställning måste vara absolut toppbra varje minut!


Som sagt: äkthet, nutid, gränslöshet, möte och lyhördhet - i Skärholmen, Danderyd, Skärholmen och Kungsholmen. Ut med "den klassiska" musiken, konstmusiken i samhället! T ex under en vecka om året som sätter operakulturen på allas näthinnor och trumhinnor. Inte i operahuset utan i samhället!

Konstmusik eller klassisk musik på väg - vart?

Det är populärt att mediekulturen för fram konstmusikens snara död. Men det beror som mycket annat på hur man ser det. Att opera och konstmusik för en tynande tillvaro i Sverige menar jag är fel.  Snarare sprider det sig. Jämför med låt oss säga hundratjugo år sedan - hur såg det ut då? Endast ett fåtal hade den möjligheten eller intresset att utnyttja konstmusik, endast de med pengar kunde åse en operaföreställning eller lyssna på konserter. Folkmusiken var viktigast då, precis som idag, även om vi kallar det populärmusik, pop.

Att staten kommunerna och landstingen stödjer konstmusik och opera är kontroversiellt hos populärt inriktade masstyckare. Dessa stora institutioner  kostar pengar, menar man, alldeles för mycket i förhållande till hur många som lyssnar. Och en del lägger an ett klassperspektiv: varför stödja en kultur från ett annat samhälle med så mycket resurser, en kultur som ändå bara öfre klassen utnyttjar. Mycket kan sägas om dessa resonemang, och det finns anledning att återkomma til dem. Men om man gillar, älskar, är vansinnigt galen i och inte kan leva utan konstmusik, som det för många tar så lång tid att lära sig uppskatta, är man då inte beredd att göra allt för att skydda den, få dess former att utvecklas, spridas och utnyttjas allt mångsidigare? Jag är beredd till att göra allt som står i min makt. Hoppas att det betyder något för någon.