Lurkväden

Tidningarna svämmar över av recensioner på Diana Krall, Justin Timberlake, Marit Bergman (oj, en svensk!), Beyoncé, Maria McKee, Method Man, Mastodon....listan kan bli hur lång som helst.

Men hur lång är listan över oanmält som går under de breda beteckningarna jazz eller klassiskt? Svenska Dagbladet är väl den tidning som allra frimodigast anmäler klassiskt, Dagens Nyheter har radikalt minskat sina recensioner under årens lopp  (här är inte tillfälle att diskutera tidningens bevakning av teater- och konsertliv, eller DN På Stan:s nedgång och fall)

Halkade in på kulturdebatten i gårdagens teve, med Paggan, Solveig Ternström, språkröret Eriksson m fl, som alla talade så väl så väl om kulturen och hur man ska skjuta till hur mycket pengar som helst. Verkar som skiljelinjen här går främst mellan dem som vill ta från en grupp och ge till en annan, och de som generellt vill åka anslagen till kultur. Men vilka vill gynna en generell spridning av den klassiska musiken så att den hatr chansen att bli var kvinnas/mans egendom? Sprida den långt ifrån de breda bulevarderna, där endast de väl förtrogna går? Måste allt vara så himla tillrättalagt och indelat i bås, som något slags ladugård? Jag vill inte står tjudrad i samma spilta ett helt liv och lyssna på ett visst kreaturs läte. Och det vill säkert inte andra heller, men får de chansen? Står man i spiltan ett helt liv, upptäcker man inte det gröna och saftiga gräset, eller de andra ko-mpisarnas fäblesse för olika ljud i skällan.

Politikerna har sitt ansvar (också att föregå med som gott exempel). Media har sitt ansvar. Tidningarna har sitt.  Och de kan ju börja med att dra en anmälningsrunda för det senaste klassiska "häftiga albumet", precis som popartisten brukar nagelfaras som för finsmakare.  Ut med kreaturen, som inte förstår och inte ens vet om något annat.