Lurkväden

Utsålda hus på huvudstadens kungliga musikdramatiska scen är numera ganska sällsynta. Utom vid ett par tillfällen varje år. Som vid detta av mig besökta, när den blodtörstige Siegfried attackerade den fredlige draken i operan med samma namn. Hur mycket folk som helst ville se det spektaklet. Och var kan man bättre höra och se detta än vid taknivå, om man vill ha scenens antagonister på avstånd?


När tredje raden hade intagits av publikmassan, fanns knappt någon plats kvar. Vanligen brukar  platser med skymd sikt  finnas kvar, men denna gång syntes huvuden även, där bara mörkret annars härskar. I avsaknad av grotta på scenen fylls tredje radens grottor av upplevelsehungriga människovarelser. Wagner fyller Operan till sista trappsteg. 

Om  varelser  fyller raderna uppåt, är det desto mer naturalistiskt på scenen. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller smider en sagans ring med plats i Wagners 1800-talet,  Ibsen har kommit till Operan har någon sagt.  Själv tycker jag scenintruktionerna och scenografin går flera symboliska steg till, och nuddar rent bergmanska urladdningar. Visst finns det likheter med uppgörelserna och självbespeglingarna i Såsom i en spegel, tystnaden i Tystnaden och prasslet av siden i Viskningar och rop. Fast geografin är som hämtad från de skarpskurna skuggfigurerna i Jungfukällan.  Där är saga och sägen, precis som i Ringen, ständigt närvarande.


Siegfried, ett scherzo? Stefan Johansson, chefdramaturg på Operan, skriver intressant  i programmet om denna tredje del och Wagners antisemitiska idéer . På scenen märks  föga av detta, trots att Holm säger sig ständigt följa till punkt och pricka i Wagners spår. Visst är Mime hopkrympt, visst sjunger han gällt och lismande, visst hyser han ett otäckt agg mot "den sköne ynglingen". Fast här finns ingen skön yngling. Siegfried är en riktig värsting, som liksom tar loven av Mimes eventuella likheter med nidbilden Der ewige Jude (blir t o m vara en riktigt intressant karaktär) , som vuxit upp utan regler, utan någon som älskar honom, mitt i naturens spel som givit tvetydiga influenser. Han är smutsig, frånstötande och verkar ha ett ganska ringa förstånd , är han inte t o m lite galen?  Det skulle i så förklara varför han ger sig på Fafner, som "ligger" på sina rikedomar i sitt stora palats; det skulle också förklara varför han ser en konstig drake segla omkring i Fafners fönster. Det skulle t o m förklara att han helt plötligt börjar personifiera en fågel till en vacker upplysande kvinna - rusig av alla konstiga tankar han nyss genomlevt.  Scenanvisningarna följer Holm kanske, men knappast de antisemitiska idéerna. Men väl Wagners revolutionärt miljömedvetna anarkism, som ligger som en röd tråd genom tolkningen. Slutbildens rykande skorstenar visar det totala hotet mot naturen och mänskligheten, och bristen på samband dem emellan.

Vandraren, Wotan, stämmer möte med Erda, utanför några av högdjurens festligheter. Erda verkar vara en kvinna av folket som olyckligtvis haft ihop det med mannen av börd. Något som hon ångrar bittert, vem skulle efter sådana bravader inte sjunka in i en evig apatiskt "sömn", uppå alla andra bekymmer, som brödfödan för dagen? Hon stöter bort honom, och han henne. Klassperspektiv om man vill, men Wotan hoppas ändå att lille Siegfried, son av naturen, uppvuxen som en annan rosseaugestalt,  fri från all geggande representativ samhällelighet,  med en plastpappa som familj. Fast Wotan vet inte att Siegfrieds "familj" - Mime - har förstört pojkens uppfostran genom sin hagalenhet.    Människan föds av naturen med alla grundbehov uppfyllda, men ägodelar i överflöd  utestänger henne från allt. Ingen ring, ingen hjälm, inget guld alltså,  för dessa ting är förbannade. Det vet Wotan. Vad hoppas han egentligen? På att Brünnhilde ska tala förstånd med en som klyver allt i sin väg, till slut även spjutet? Nej, till slut förstår han.

Hur kan då Brünnhilde falla för denna "rena dåre"? Släktbanden? Knappast. Hans virilitet? Kanske, hon har ju nyss blivit en riktig kvinna, med alla därmed uppkomna behoven. Hans ömsinthet? I slutscenen blir Siegfried kär, och man könner inte alls igen honom. Självklart blir hon kär i hans hjälplöshet och vill ta hand om honom, samtidigt ge sig hän i vild erotik med denne kraftige uppenbarelse. För det slutar ju så i Siegfried, de släpper loss på klippan, ett ganska hårt underlag. Och då är man GANSKA kär. Varför får man aldrig se det? Vad står det i scenanvisningarna, regissören? 


När Brünnhilde vaknar nästa dag (vecka, månad? - det handlar ju om het passion), då är det dags för Ragnarök. Erdas döttrar spår i kaffesump, typ, i statarlängan. Då får vi veta om Siegfried verkligen ÄR galen. Eller har vuxit av kärleken.  Eller både och. Och DÅ  är det nog dags att kalla in Bergman igen.