Maskerad i Bregenz och London
Vid Bodensjön i Österrike ligger den lilla "gulliga" staden Bregenz, som dock har ett mörkt förflutet: redan 1922 bildades den första nazistiska gruppen på orten och 1925 "ståtade" delstaten Vorarlberg en ordentlig nazistiskt organisation, tidigast i landet. Bregenz av idag är en musikalisk metropol ett par veckor i augusti, idag hörs inget av dess mörka förflutna – lite smink döljer som bekant det värsta. Att Danmark står i blickpunkten numera, i en förväxlingstragedi med inslag av muhammedteckningar och Dansk Folkeparti som ingredienser, kan tyckas skönt för österrikarna, som ofta brukar stå vid rasismens skampåle.
Denna bruna maskerad har tack och lov inget med tämligen opolitiske dansken Carl Nielsens förväxlingskomedi från 1905-06 (efter Holberg) att göra. Bregenz operafestspel gjorde förra året en storsatsning på Nielsens opera Maskarade, eller Maskerad som den heter i Sverige, bekant från Kungl Operans uppsättning på 1970-talet, enligt mitt tycke den bästa produktionen av Lars Runsten. Verket är sällan spelat utanför norden, vilket är märkligt med tanke på den friska och till Holbergs text tätt knutna musik som en inspirerad tonsättare satte till världen. Man har väntat på ett musikdramatiskt genombrott för Nielsen länge nu, och det verkar som stunden har kommit. Man tackar spelledaren David Pountney och Bregenz ödmjukt för detta val.
Utbytesoperor har i dessa till utarmning gränsande kulturella besparingstider blivit en lösningens melodi. Sistlidna säsong tog Royal Opera House, Covent Garden, för första gången upp Maskerad på sin repertoar, med hjälp av nämnda Bregenz-produktion. Brittisk anknytningen fanns. Regissör var nämligen Bregenz konstnärliga ledare men också den firade operaperfektionisten David Pountney som med svärta och humor brukar göra guld av allt han tar. En Tjajkovskij-opera, också den lite spelad – Förtrollerskan, Tjarodejka på ryska - gjorde succé i en annan samriskproduktion, då mellan Lissabonoperan och Mariinskij-teatern och med mer infernalisk hetta på scenen.
Men i London var man väl förberedd för det svalare kynne som Nielsen representerar och som den brittiska publiken uppskattar, symfonierna tillhör sedan decennier repertoaren. Förståsigpåare inom branschen menade, att Maskerad skulle att bli säsongens höjdpunkt. Med sång på engelska (har någon hört en engelskspråkig sjunga på danska?) var språket inget hinder längre. Jag hoppas att Carl Nielsen är på väg att göra sitt internationella sceniska genombrott, hundra år efter hans fulländning som operakompositör. Visst är musiken sval, ja, men, som en brittisk musikanmälare uttryckte det återhållet: ”not boring at all” .
Ser man ett smil i himlen?
Denna bruna maskerad har tack och lov inget med tämligen opolitiske dansken Carl Nielsens förväxlingskomedi från 1905-06 (efter Holberg) att göra. Bregenz operafestspel gjorde förra året en storsatsning på Nielsens opera Maskarade, eller Maskerad som den heter i Sverige, bekant från Kungl Operans uppsättning på 1970-talet, enligt mitt tycke den bästa produktionen av Lars Runsten. Verket är sällan spelat utanför norden, vilket är märkligt med tanke på den friska och till Holbergs text tätt knutna musik som en inspirerad tonsättare satte till världen. Man har väntat på ett musikdramatiskt genombrott för Nielsen länge nu, och det verkar som stunden har kommit. Man tackar spelledaren David Pountney och Bregenz ödmjukt för detta val.
Utbytesoperor har i dessa till utarmning gränsande kulturella besparingstider blivit en lösningens melodi. Sistlidna säsong tog Royal Opera House, Covent Garden, för första gången upp Maskerad på sin repertoar, med hjälp av nämnda Bregenz-produktion. Brittisk anknytningen fanns. Regissör var nämligen Bregenz konstnärliga ledare men också den firade operaperfektionisten David Pountney som med svärta och humor brukar göra guld av allt han tar. En Tjajkovskij-opera, också den lite spelad – Förtrollerskan, Tjarodejka på ryska - gjorde succé i en annan samriskproduktion, då mellan Lissabonoperan och Mariinskij-teatern och med mer infernalisk hetta på scenen.
Men i London var man väl förberedd för det svalare kynne som Nielsen representerar och som den brittiska publiken uppskattar, symfonierna tillhör sedan decennier repertoaren. Förståsigpåare inom branschen menade, att Maskerad skulle att bli säsongens höjdpunkt. Med sång på engelska (har någon hört en engelskspråkig sjunga på danska?) var språket inget hinder längre. Jag hoppas att Carl Nielsen är på väg att göra sitt internationella sceniska genombrott, hundra år efter hans fulländning som operakompositör. Visst är musiken sval, ja, men, som en brittisk musikanmälare uttryckte det återhållet: ”not boring at all” .
Ser man ett smil i himlen?
Kommentarer
Trackback