Insikter först vid envist och upprepat lyssnande
Apropå Henze, Schönberg och grabbarna - och lyssningsbarheten: intervjuade en finländsk tonsättare en gång, och vi talade om musikens "informationstäthet" och "svårhetsgrad", mao hur lätt eller svårt det kan vara att ta till sig modern konstmusik för "vanliga" öron. Hans absolut oomkullkasteliga åsikt var, att musik bör man inte anse vara "dålig" eller "bra" utifrån konstnärliga värderingar, utan bara om man tycker om den eller inte. Han menade dock, att innan man förkastar en musik med att man inte tycker om den, bör man lära sig den utantill så långt som det är möjligt.
Jag rusade hem och satte på ett vokalverk av denne man, och tog honom verkligen på orden, lärde mig varenda skrymsle i verket, så långt det tillät mig rent akustiskt. När jag var klar, så älskade jag det. Hur snårigt och svårt det än hade varit. Ett lyssningssätt jag praktiserat sedan dess och hjälpt mig många gånger. Jag har också fått en ny ödmjukhet mot musik överhuvudtaget, och lärt mig, att kultur i gemen kan ha egenskaper man inte ser i första förbirusande flimret. Hur ska kulturen, och konstmusiken, OCH den
m o d e r n a konstmusiken överleva i ett flimmersamhälle som vårt mediala?