Övertygande Henze
Att Hans Werner Henze är en stor tonsättare vet många som är insatta i konstmusikens värld. Att han är från Tyskland, kan många ana sig till utav namnet, att han har komponerat operor och baletter vet en hel del. Att han är marxist vet få och homosexuell nästan inga. Ändå är det väl just politiken som har styrt Henze till vad han är idag. Antifascist blev han av egna erfarenheter, drog sina slutsatser därav. Som homosexuell fick han nog av den mobbning som var legio i stora delar av i Europa på 1950-talet, men tydligen kände han en fristad i Italien, där han sedan decennier bor med sin manlige livskamrat.
Att Henze inte varit särskilt flitigt förekommande i repertoaren på svenska breddgrader beror säkert på att hans musik är intellektuell och diger, på ett sätt som verkar repellerande på svenskt kynne. Idag har som bekant svenska konsertinstitutioner svårt att fylla sina konsertsalar med sedvanlig konsertmusik, och har varit tvungen att gå utanför den repertoar som man vanligtvis förknippar med symfoniorkestrar. Filmmusik och orkestermelodier från ungdomskulturens dataspel i orkesterarrangemang är svaret på det uteblivna intresset. Christian Lindberg, trombonist och dirigent, är mer inne på det spår jag förespråkar - en annan förpackning, bort från det stela tilltalet, våga vara lite fräck och slänga frackarna. Det ger mer än man tror. I detta sammanhang är då tilltaget att ge Henze en egen tonsättarfestival i den sedvanliga konservativa förpackningen är mycket djärvt grepp, för att inte säga dristigt. Att företaget kunde ha slutat i katastrof för Konserthusets ekonomi gör inte rikstagandet mindre modigt, och konsertöppningsdagen såg det mörkt ut, fribiljetter var ett sätt att fylla parketten med.
Men om Hans Werner Henze som tysk, intellektuellt snårig och med stilmedel som hör nya wienskolan till, kan te sig otilläcklig på skiva, blir omdömet helt annat när man hör musiken på plats. Att Henze är en mästare i att orkestrera kommer fram med all önkvärd tydlighet, och det expressiva andliga släktskapet med Alban Berg gör sig ofta påmint som en själsig angeläghet, som i bästa stunder kan vara drabbande och förintande. Öppningskonsertens sjunde symfoni var just ett sådant verk, och man hade önskat att även de mer lågmälda partierna hade fått samma brokiga lyster som de högljudda, kanske hade dirigenten Alan Gilbert sina övertygelser på annat håll.
Gästspelet med Norrköpings symofiorkester var en besvikelse, tyvärr. Denna duktiga, unga orkester hade under sin engelska gästspelsdirigent Stefan Ashbury koncetrerat sina krafter på att få Brittens i och för sig fina orkestermellanspel ur operan Peter Grimes att glimma, men Henzes symfoni nr 5 och Mahler inledande sats ur tionde symfonin kämpade man förgäves med. Att Cecilia Zilliacus lyckades med bravaden att få sin solostämma till tredje violinkonserten att nå utöver uppvisningen var hennes egen förtjänst.
Så avslutas Henze-festivalen på fredagen den 19/10 med ett oprövat kort, den unge dirigenten Alejo Pérez från från Argentina, med studiebakgrund för Peter Eövtös och Colin Davis. Det märktes, för han han en osviklig känsla för musikverkets form och tematik i sina tolkningar, som började med en fräsch uppdatering av uvertyren till Trollflöjten. Fünf Botschaften für die Königin von Saba avlöste varandra likt illustrerade bilder, vars innehåll åskådliggjordes på ett poetiskt och precist sätt. Därpå Uvertyr och Backanal till Tannhäuser. Tur att inte Henze var närvarande, för han avskyr Wagner. Men tolkningen kunde möjligtvis funnit nåd under hans kritiska öga.
Gabriel Suovanen gjorde ett starkt arbete i de svåra nepolitanska sångerna, varpå en fulltalig Kungl filharmonisk orkester gav sitt yttersta i Adagio, Fuge und Mänadentanz. Vilken färgprakt, vilket skakande drama! Och vilken tolkning! Pérez får mer än gärna återkomma med mer Henze, och varför inte elfte symfonin av Allan Pettersson, som verkar vara klippt och skuren för dirigentens kynne.
Ett stort tack till den oförvägna Konserthusstiftelsen, hoppas att ekonomin gick ihop. Det gjorde i alla fall de konstnärliga intentionerna!
Ps. Artikeln påbörjades den 14/10 och avslutades idag dem 20/10, om ni undrar.
Att Henze inte varit särskilt flitigt förekommande i repertoaren på svenska breddgrader beror säkert på att hans musik är intellektuell och diger, på ett sätt som verkar repellerande på svenskt kynne. Idag har som bekant svenska konsertinstitutioner svårt att fylla sina konsertsalar med sedvanlig konsertmusik, och har varit tvungen att gå utanför den repertoar som man vanligtvis förknippar med symfoniorkestrar. Filmmusik och orkestermelodier från ungdomskulturens dataspel i orkesterarrangemang är svaret på det uteblivna intresset. Christian Lindberg, trombonist och dirigent, är mer inne på det spår jag förespråkar - en annan förpackning, bort från det stela tilltalet, våga vara lite fräck och slänga frackarna. Det ger mer än man tror. I detta sammanhang är då tilltaget att ge Henze en egen tonsättarfestival i den sedvanliga konservativa förpackningen är mycket djärvt grepp, för att inte säga dristigt. Att företaget kunde ha slutat i katastrof för Konserthusets ekonomi gör inte rikstagandet mindre modigt, och konsertöppningsdagen såg det mörkt ut, fribiljetter var ett sätt att fylla parketten med.
Men om Hans Werner Henze som tysk, intellektuellt snårig och med stilmedel som hör nya wienskolan till, kan te sig otilläcklig på skiva, blir omdömet helt annat när man hör musiken på plats. Att Henze är en mästare i att orkestrera kommer fram med all önkvärd tydlighet, och det expressiva andliga släktskapet med Alban Berg gör sig ofta påmint som en själsig angeläghet, som i bästa stunder kan vara drabbande och förintande. Öppningskonsertens sjunde symfoni var just ett sådant verk, och man hade önskat att även de mer lågmälda partierna hade fått samma brokiga lyster som de högljudda, kanske hade dirigenten Alan Gilbert sina övertygelser på annat håll.
Gästspelet med Norrköpings symofiorkester var en besvikelse, tyvärr. Denna duktiga, unga orkester hade under sin engelska gästspelsdirigent Stefan Ashbury koncetrerat sina krafter på att få Brittens i och för sig fina orkestermellanspel ur operan Peter Grimes att glimma, men Henzes symfoni nr 5 och Mahler inledande sats ur tionde symfonin kämpade man förgäves med. Att Cecilia Zilliacus lyckades med bravaden att få sin solostämma till tredje violinkonserten att nå utöver uppvisningen var hennes egen förtjänst.
Så avslutas Henze-festivalen på fredagen den 19/10 med ett oprövat kort, den unge dirigenten Alejo Pérez från från Argentina, med studiebakgrund för Peter Eövtös och Colin Davis. Det märktes, för han han en osviklig känsla för musikverkets form och tematik i sina tolkningar, som började med en fräsch uppdatering av uvertyren till Trollflöjten. Fünf Botschaften für die Königin von Saba avlöste varandra likt illustrerade bilder, vars innehåll åskådliggjordes på ett poetiskt och precist sätt. Därpå Uvertyr och Backanal till Tannhäuser. Tur att inte Henze var närvarande, för han avskyr Wagner. Men tolkningen kunde möjligtvis funnit nåd under hans kritiska öga.
Gabriel Suovanen gjorde ett starkt arbete i de svåra nepolitanska sångerna, varpå en fulltalig Kungl filharmonisk orkester gav sitt yttersta i Adagio, Fuge und Mänadentanz. Vilken färgprakt, vilket skakande drama! Och vilken tolkning! Pérez får mer än gärna återkomma med mer Henze, och varför inte elfte symfonin av Allan Pettersson, som verkar vara klippt och skuren för dirigentens kynne.
Ett stort tack till den oförvägna Konserthusstiftelsen, hoppas att ekonomin gick ihop. Det gjorde i alla fall de konstnärliga intentionerna!
Ps. Artikeln påbörjades den 14/10 och avslutades idag dem 20/10, om ni undrar.
Kommentarer
Postat av: petra
hej
nej tyvärr tyvärr - läste ju intervjun och ville nog - men just nu ryms inte så mycket annat än det akutviktiga - förstår dock att det verkligen var härligt - kul!!
Trackback