Erik Bergman till minne
Ett träd i soldis - ett sjungande träd. Ett träd som sträcker sig mot himlen för att famna sol. En sol som uppslukar allt som väntar. Alla väntar på våren. Alla väntar på morgonen, under natten är solen underförstådd, den kommer snart, eller nästa morgon. Solen gick aldrig ner för att par timmar sedan, men går snart upp.
Nu är solen i moln. Har den ätit sig mätt? Trädet sjunger inte längre. Grenarna håller sig tillbaka, sträcker inte längre. Sången har tystnat. Surret och blurret av obestämda läten som äger luften i tidig vår innan livet har återvänt håller andan. Människor sitter i sina maskiner och kör med konstgjord andning, profiterar på årmiljoners lagrade växtvärk. Men de sjunger inte Sången. Det gör annars bara Det sjungande trädet.
Nu är solen i moln. Har den ätit sig mätt? Trädet sjunger inte längre. Grenarna håller sig tillbaka, sträcker inte längre. Sången har tystnat. Surret och blurret av obestämda läten som äger luften i tidig vår innan livet har återvänt håller andan. Människor sitter i sina maskiner och kör med konstgjord andning, profiterar på årmiljoners lagrade växtvärk. Men de sjunger inte Sången. Det gör annars bara Det sjungande trädet.
Erik Bergman har kommit upp. Solen smeker hans unga sinne. Döden omsluter hans nittiofyraåriga kropp men trädet sjunger i solen. Där är Erik nu. Med sången. Och till brottstycken ur hans hans opera Det sjungande trädet tar vi av oss mössorna, när Prins Hatt från underjorden ger Erik sin musik, däruppe i solen någonstans. Som Erik gav sin till prinsen.
Grenarna börjar röra sig igen. Erik visar solstrålarna ner mot jorden. Himlen klarnar. Det är vår.
Grenarna börjar röra sig igen. Erik visar solstrålarna ner mot jorden. Himlen klarnar. Det är vår.
Kommentarer
Trackback