Ny opera av Sjostakovitj
Grekiska minnesöar
Det var en varm sommar i Athén. Svalt framåt sena eftermiddagen. Barnen vågade sig ut för att leka. Restaurangerna fylldes på och jag kände att det var längesedan jag hade ätit. Vid en sluttning i Plaka åt jag en riktigt god moussaka med ett glas vit Demestika och tänkte på den föreställning jag hade sett dagen före, på Theatro Athinaion, Brechts pjäs Fru Carrars gevär med musik av Theodorakis och livemusiker, en utomhusteater mellan höga husväggar, mitt i Athen, med teaterns grannar sittandes på balkongerna med middag, vin och i vissa fall gäster.
Det var längesedan jag åt en moussaka, den kan man alltid laga igen, men musiken väcker allt till liv, alla dofter, färger, röster. Så viktig är musik. Därför reser jag till mina minnen varje dag, med min mp3-spelare.
Dags för Allan Pettersson och första symfonin
En enastående musikhändelse äger rum i Norrköping 14 januari detta år. Christian Lindberg, trombonist och numera även dirigent och kompositör, har tagit sig uppgiften att göra något som har lekt många i hågen: att uruppföre Allan Petterssons första symfoni. Tonsättaren skrev på den i början av 1950-talet, men lät den bli liggande till slutet av årtiondet, då ett nytt försök gjordes. Kvar av dessa försök blev två olika versioner, båda ofullbordade. I år blir Allan Pettersson 99 år, så när han fyller jämt nästa år kommer samtliga verk av hans fjäder vara uruppförda, bortsett från hans arrangemang och orkestreringar från studietiden.
Vi ser tiden an. Och längtar efter torsot i klang.
Tidsresans avtryck
Oavsett hur många som läser detta, 3 eller 300 om dagen, så är den som läser viktigast för mig, inte jag. Min läsare, dig, vill jag vara personlig mot. Vill att du ska känna dig utvald. Jag vet kanske inte vem du är, än, men det spelar mindre roll. Du finns, det räknas.
Så när jag skriver om opera, teater, konstmusik, upplevelser, så vill jag dela med mig och känna att du som läser får allt tydliggjort. För tydlighet är viktigt. Att skriva om en operaföreställning innebär att ge rummet, stämningen, intrycken en relief, så att man när som helst kan gå tillbaka och läsa, för att få en upplevelse om att: "jaså, det var ungefär s å det var". Du kanske hade upplevt saken lite annorlunda, och fått en annan slutuppfattning, men du hade känt igen dig. Det är mitt syfte. Också.
Så att blogga är att finnas. Inte så mycket för mig som för allt det som uppgår i den den musikaliska världsalltet och blir till ljus och ljud - energi, oåterkalleligen borta för vanliga dödliga. Men doften kan man ge. Genom mitt subjektiva minne. Sovrar gör du själv.
Hedwig kunde varit en argare bit
Var på premiären av "Hedwig and the angry inch" på Stockholms Stadsteatern mitt under Europride 08. Blev lite besviken. Johannes Bah Kuhnke hade fått en roll som var några nummer för stor och regin var tafatt och saknade känsla för rytmik och timing. Jättesynd, för musikalen skulle kunna vara en stor succé med rätt behandling. Studtals brände det till i vissa sångnummer, men ibland var det direkt pinsamt och man längtade därifrån...Men väldigt svensk publikreaktion samtidigt. Massor av skrik och applåder. Precis som om de tyckte synd om dem som spelade...eller kanske fanns det många som kände de medverkande personligen..
En kvinna reste sig demonstrativt under kvällen och applåderade ironiskt medan kvinnans (?) sällskap försökte tysta henne. Hon gick då ut med karlen efter sig.
Om det vore så enkelt. För föreställningen kröp in under huden först efter ett par dagar. Hur som helst: det bästa hade varit att låta rollen bäras av en ståuppare med bra sångröst. Hur många sådana finns det?
Men nu har jag fått perspektiv ett par dagar. Och visst, den gav någonting speciellt. Vet inte vad. Men jag blev berörd...
Sommarspel
Du spel av fiol i
mitt inre rum.
Dra din stråke mot färden
Fyll den till bredden i
mitt krökta skal.
Darra
så som bara din stråke mäktar
Dra
så att taglet yr
i Dans.
Jag bävar
och håller ditt rum
nära mitt
i Resonans
Östersjöfestvalen: äldre svenska verk ropar åter ohörda
Men rent musikaliskt är sig mycket likt från festivalerna förr genom åren. Stjärndirigenterna tycker sig kunna ge samma verk här som de gör eljest på andra ställen i världen. Salonen ska dirigera Leos Janacek på Metropolitan nästa säsong och operan Det döda huset görs konsertant även här. Exemplet från förra året var Valerij Gergijev som dirigerade Benvenuto Cellini i Salzburg-festivalen där man iscenerade verket popkulturellt. 2 gånger även här alltså. Kanske kunde man begära en lite mer unik instuderingsvilja från konstnärerna om nu festivalen ligger dem så varmt om hjärtat?
Krzysztof Penderecki kommer till Stockholm med sin Sinfonia Varsovia i 2 konserter, varav den ena marknadsför hans egna verk. Så inställer sig frågan: vad har Sverige med projektet att göra, rent upphovsmannamässigt? Jodå, nutida verk spelas minsann. Esa-Pekka Salonen har god kontakt med många av generationskamraterna på kompositionssidan och självklart vill han göra vad han kan föra att stödja dem. Men hur är det med traditionen? Är den alls viktig att föra fram? Jag finner en slagsida hos det nutida, medan äldre verk "som vanligt" representeras av Brahms, Dvorak och Tjajkovskij, bortsett från de moderna klassikerna Schönberg och Szymanowski. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det blev lite tunt och ointressant. Var är publikdragarna? Korsbefruktningarna? Dirigenter som rotar i varandras notbibliotek? Hur vore det med en Salonen som tar upp Eduard Tubin eller en Gergijev med Allan Pettersson? Var är våra romantiker? Var är de konsertanta operorna ur svensk, finsk, baltisk och polsk historia?
Mycket återstår att upptäcka. Om Östersjöfestivalen inte ska bli en plattform för konstnärligt självförverkligande så får man nog gå steget vidare med musikspadarna. Gräv där du står. Bara för musikfröna ligger i jorden betyder det inte att de inte behöver vattnas för att prunka. Tulpaner finns det överallt. Vad sägs om att grodda lite udda? De finns i frökatalogerna.
Små stjärnor från scen och kabaret
Det har funnits annat smått och gott, roligt eller nöjsamt. Men jag vilar minnet på dessa små händelser och ser fram emot höstens säsong. Att den största operaupplevelsen förra året, helt otippat, blev Halevys Judinnan på Litauens Nationalopera i Vilnius, ligger därunder som en extra molande känsla av hur stora föreställningar kan bli med rätt uppbåd av regissörer, scenografer och artister. Och man önskar att få med sig en extra fantastisk rysning en under nästa säsong. Mitt tips blir Spader Dam av Tjajkovskij på Operan i Stockholm. Den som lever får se.
Ps. Höll på att glömma en jättefin tolkning av tredje symfonin av JOACHIM NIKOLAS EGGERT. Givetvis gjorde Konserthuset i Stockholm en fin insats som tog upp detta sällan spelade verk.
Liten Karin blir stor
I en box om 4 CDs dokumenteras Vadstenaakademiens 4 decennier långa historia. Och halten är genomgående mycket hög. Här varvas nutida svenska tonsättare med äldre och av dammas barockens dåförtiden populära tonsättare som idag inte äger samma aktualitet, i alla fall inte för de nuvarande operaledningarna, Norrlandsoperan undantagen.
När blomstertid nu kommer lyssnar jag till några scener ur svenska 1800-talsverk som var populära på Kungl Teatern. Ivar Hallström kombinerade den franska operastilen med svensk folkton och -visa. På CD 3 hör vi ett avsnitt med nerv: B Tommy Andersson dirigerar med spänst och nerv som skakar om och förtydligar det som vi redan visste: Hallströms verk förtjänar att inte bara spelas in på skiva utan även att sättas upp på scenen. Avsnittet ur Liten Karin visar att här en stor skatt begraven, skendöd skulle jag vilja säga. Jag skulle också vilja skrika ut: sätt upp, sätt upp! För varför kan inte goda verk av mästerpenna spelas bara för att upphovsmannen (eller kvinnan, det finns ju sådana också!) kommer från Sverige?
J'accuse!! Jag anklagar! Men ännu hellre ber ödmjukt. Fram med dammvipporna genast!
VADSTENA-AKADMIEN
FORTY SUMMERS OF OPERA - UNDER FYRTIO SOMRAR
DB PRODUCTIONS DBCD 116-119
Opera på liv och död - men för ett fåtal (3)
Hur ser regering och riksdag på detta? Är det den nuvarande borgerliga majoritetens vilja att allt färre personer i de högre inkomsterna ska tillfredsställa sin kulturhunger, medan folkbildningsprincipen får stå tillbaka? Är detta en borgerlig kulturpolitik? Och är det enbart politikernas vilja som styr prisutvecklingen? Anders Franzén igen:
"Det handlar om att få en bra mix av publik. Jag är helt inne på linjen att göra opera tillgängligare och folkligare, samtidigt är det ekonomiska realiteter som styr".
"En bra mix av publik", säger han. Hur gör Operan för att "mixa", kan man fråga sig? Hur gynnas de olika smakriktningarna och publikgrupperna, i repertoar, reklam och image? Jag tycker mig se en "förgyllning" av Kungl Operan sedan 1980-talet, då det kändes mer vardagligt och chosefritt att slinka in på en föreställning, och där även priserna var mer tilltalande. Jag tycker mig ha märkt att publiken numera är mer välklädd än tidigare, mindre intresserad av vad som visas på scenen (av paussamtalen att döma) och mindre benägen av att låta sig "drabbas" av konsten. Detta är min helt ovetenskapliga bedömning, gjord på snart 30 års samlad erfarenhet av operabesök.
Och hur mixar man in Rinkebybor och invandrare från Fittja, t ex? Ungdomar från kranskommunerna? Vidgar intresset utanför de redan invigda, när skolans musikundervisning verkar ha kapitulerat? Är dessa grupper helt ointressanta som operapublik? Finns det något hos dem som gör dem oemottagliga för just för operakonsten? Att påstå det eller att ignorera presumptiva operaälskare bland t ex dess
Att skylla på statsmakten som enda orsaken till utebliven publik till följd av prishöjningar är att göra väldigt enkelt för sig. Är en av lösningarna till att vädra ut kolossen vid Gustav Adolfs torg ett nytt operahus, som på ett helt annat sätt skulle kunna nedmontera bladguldskänslan som bildligt talat verkar sitta i väggarna. Givetvis inte. Här krävs visdom, mod och morske män ledd av en stark kvinna, den nya operachefen Birgitta Svendén, som genast bör engagera sig starkt för en konstnärlig förnyelse och en utveckling, som får upp riksdagens alla ögon för operans oumbärlighet.
"Alla har vi vår dödslängtan och vill se var gränserna går" påpekade Anders Franzén när han tillträdde som VD 2004. Här undrar jag om inte det finns en alltför stor längtan att i en ekonomisk kärv tid sätta gränser med klassmarkörer som höjda biljettpriser. Om det är blir operaformens genynnande förruttnelse förtidiga död i Stockholm, kan vi låta vara osagt. Men faran är stor att vi inte kommer ha någon vanlig operapublik i Stockholm om 10-15 år.
Triangeldramat som skakar världen varje dag. Men vem får veta?
Detta är en grundläggande utgångspunkt för den konstmusiken. Den "klassiska" musiken. Men redan när man säger "klassisk" så har man gjort ett vägval och släppt ett visst ljus på sammanhanget. Det finns flera sådana strålkastare idag. De sköts av ljussättare med till viss del bakgrund men samma utgångspunkter, vilket gör att ljuset som faller blir likadant.
Enligt en intervju av medlemmar ur ensemblen Pärlor för svin i Svenska Dagbladet, märker medlemmar av en klart förändrad attityd i samhället och hos människor gentemot konstmusiken. Den håller på att bli "modern" eller "inne" igen. Folk strömmar till. Konserter med modern musik blir nästan utsålda.
Konserthuset i Stockholm har många programidéer för att möta upp den nya publiken. Det är bra. Men man bör inte glömma att flera måste ges chansen att komma i kontakt med dessa nya världar som inte alls är så tråkiga som medierna påstår. Tidningarnas kulturbilagor är ständigt utsatta för beskärningar, skivrecensionerna anpassas till populärmusikens floder, klubbar och rockartister analyseras både biografiskt, stil- & modemässigt på ett sätt som märkligt nog inte motsvaras av en liknande bevakning av konstmusikens olika uttryck, sångare och musiker. Dagens Nyheter har t ex i sin På Stan-bilaga nära nog utraderat konstmusiken och låtit den enbart tolka ett hektiskt, trendigt och modeintresserat populärkulturliv. Man är paniskt rädd att befatta sig med något som kan verka stelt och tråkigt.
Konstmusikvärlden har delvis sig själv att skylla. Den kan inte enbart hänvisa till populärkulturens dominans i media längre, nu när konsertbesökarna dyker upp igen. Fler saker måste hända. Ut med kulturen ur finrummet, slopa frackarna, byt bubliktilltal, spela på ovanliga platser, våga vara lite fräna och naturliga i attacken. Mot publikens hunger men uppfostra den inte. Musiken är viktigast, den betyder allt. Och den måste finnas i ett sammanhang där en nutidsmänniska kan ta del av den.
Musiker. Publik. Verk.
Utgångspunkten. Resten kan och ska diskuteras. Och På Stan-bilagan bör komma till mötes på halva vägen. Släpp fegheten på alla sidor!
Att våga möta mörkret. Allan Pettersson i Stockholms konserthus.
Den sjunde symfonin är den utan konkurrens mest spelade av hans symfonier, endast Barfotasångerna konkurrerar bland hans övriga verk, i synnerhet som Ingvar Karkoff under senare år har gjort en instrumentering av ett urval som ger symfonin en match, åtminstone i Sverige.
När så Kungl filharmonikerna i Stockholms konserthus tar upp sjuan igen, visar det flera saker: att folk verkligen köper biljetter för att lyssna på Pettersson (det var nära nog utsålt, enligt biljettkassan ingalunda bara Ann Sophie von Otters förtjänst), att symfonin numera är en del av repertoaren och att musiker och åhörare har accepterat tonspråket. Även Mahler var ju "ospelbar" en gång när han introducerades.
Alan Gilbert har för mig personligen varit en dirigent som har förmått gjuta liv i tillfället, lyfta inspirationen, få med sig publiken, men tolkningarna har varit märkligt profillösa; inte ett enda av de framföranden jag har åhört har lämnat något djupare spår i mitt minne, mer än som stundens tillfredsställelse. Gilbert gav dessutom i början av sin sverigevistelse ett ganska ointressant och illa repeterat konserttillfälle med Petterssons Symfonisk sats. Så det fanns hos mig i alla fall en lätt kylig förväntan på kombinationen Gilbert/Petterrsson i Konserthuset denna den lördag 12 april.
Men hur gruvligt misstog jag mig inte. Redan i de första takterna var koncentrationen hos dirigent och orkester total. Det fanns en oerhörd medvetenhet hos Gilbert, och ett mål med musiken: att tränga in, frilägga, väcka hela paletten, ta fram dolda hemligheter. Och det viktigaste: att inte rygga tillbaka för mörkret. Att våga se känslan, att känna den.
Ur detta framförande växte ett delvis nytt verk fram. Tendensen hos vissa dirigentkolleger att inte låtsas om vissa delar och passager, eller att inte lyfta fram dem, var här bortblåst. För första gången hördes en tolkning där alla takter var lika viktiga, alla melodier framburna, all orkestrering tagen på allvar. Jag gissar att Alan Gilbert anser Allan Petterssons sjunde symfoni vara ett mästerverk, i annat fall göra han sitt bästa för att dölja motsatsen. Denna kamp mellan liv och död, denna hågkomst av alla de kämpande, glömda och proletärkamrater till Allan, kan man givetsvis lämna därhän, men som vittnesmål därom är verket ett skakande dokument, om man så vill. I det frackprydda musiklivet. För tre kvart fick Gilbert och Filharmonikerna oss att glömma det. Tack Konserthuset!
Färgad av svart-tvitt
Det är något visst med svartvita musikfilmer, inspelade t o m 1960-talet. Ljudet är inte det väsentliga i sammanhanget i den bemärkelsen, att man eftersträvar inte klarhet, stereo och knasterfritt. Nej, det är något med stämningen, och då syftar jag inte på instrumentens.
Säga vad man vill om dagens filmmusikaler från Hollywood, men atmosfär finns där inte så mycket av. Här regerar bilden i eget högsäte. Orkestern är slimmad, genomarrad, mikrofonoptimerad, körd genom 354 datorprogram. Könlöshet och anonymitet är bara förnamnet. Alla resurser finns, och vräks in, pengar är inga problem. Snarare ser man vad allt kostar utan att det motsvaras av en ärlig vilja att åstadkomma något alldeles särskilt.
Häromdagen såg jag filmen Landstormens lilla argbigga på SvT 1 kl 14. Idel klichéer och mallar som skulle gå hem hos beredskapstidens biopublik. Lätta stämningar som man skulle bära med sig hem till vedtravarna och surrogatkaffet, samt den ständiga oron för kriget och de anhörigas väl och ve. Kan denna vetskaå påverka mig när jag ser filmen? Är det dessa tankar som gör att jag överser med allt överspeleri och lättvindiga, men helt ok ihopkokat, manus? Nja. Det är något i filmen, det svart-vita, hantverket. Kamerornas passningar.Klippteknik. Kulisser. Regi. Det lyser om filmen. Sångnumrerna, hur taffliga de än må tyckas vara, är riktigt roliga. Och skämten, sättet att tala med varandra, det lite högtidliga, högstämda lägger till den goda patinan. Lite som "man tager vad man haver".
Kan man lära sig något av de gamla filmerna eller är de obönhörligt konstnärligt döda? Om inte annat, så borde filmer från förr visas, analyseras och diskuteras, inte med våra mättade ögonmått, utan utifrån en egen kategori. Man kan inte bedöma slaget vid Hastings och säga att det skulle slutat på ett helt annat sätt om bara hade andra vapen, eller ens hade blivit av med våra värderingar. Man lär sig av historien. Överallt. Hela tiden. Och vi har ett filmperspektiv att lära av Landstormens lilla argbigga eller Hets.
Kanske även ett och annat tonfall eller ord också.
LP CD P1 och annat i minnet
Nu står LP-skivorna orörda sedan många år. Stiftet gick sönder och inga reservdelar fanns att få. Spelaren kasserades. Visserligen finns ju nya spelare att skaffa, vinyl är ju retro. Klubbarna DJ.s är liktydiga med vinylknaster. Så det känns verkligen underligt att vara ute och inne samtidigt.
När jag ser efter, så är Lpna helt borttagna. Har inte registrerat bortsläpandet ens. Men en massa CD finns, till övermåttan. Men nu var det ett tag sedan jag spelade någon av dem. Lyssnar alltmer på Mp3. På väg, någonstans. Hemma blir det annat än musik. Radio t ex. P1 framför allt. Samhällsprogram, radioteater, nyheter. Ingen underhållning i vanlig bemärkelse. Kan man redan börja kalla CDna för reliker?
Nej, inte för mig i alla fall. Det handlar om familjeförhållanden. I en framtid nära mig, i en större bostad snart, kommer jag att möblera loss musiken. Göra den mer attraktiv. Resultat: Mer radio, mer musik, mer kultur. Ökad trivsel.
Vart tog TVn vägen?
Nykokt Sebastian med erfaren Staier
En CD att njuta av på längds och tvärs. Och vars klangbotten ligger kvar länge efter åhörandet.
HARMONIA MUNDI HMC 901960
