Melodifestivalen berättar

Att Melodifestivalen har blivit så populär inom många kretsar tror jag beror på främst två saker: de många tävlingsmomenten och det skickligt genomförda upplägget. Allt går helt perfekt som på räls. Men när Morgan Pålsson släpper ett plumpt skämt, en rejäl brakfis,  i en mellanakt om "klimakterietanter" blir det pinsamt tyst. Är schlagertemat uppbyggt på det svenskaste vi har: mår bra-produkter? Sopa allt under mattan? Demokrati och alla människors (=låtars)  lika värde? Ett försök till att bemästra den svårartade Jnatelagen som pyr under ytan?

Kommer Morgan Pålsson att förlåtas? Eller sopas han under mattan om han inte gör en rejäl pudel? Konceptet krackelerar lätt och visar hur sårbart det är när man bygger upp en låtsasvärld som lovar runt och håller tunt. Det finns ingen värld som ser ut så, den är  mer mångfacetterad. Morgan Pålsson visade en sida folket inte vill känna igen och inte vill skratta åt: mobbningen, en känslig sak. Men vill gärna se låt efter låt uppbygd av ingenting mer än kulisser, både i scenografi, dräkter, koreografi och ljus. Men varför säger ingen att kejsaren är naken? Att musiken som spelas är dålig och plagierar sig själv? Att texten är töntig?  Detta är priset för att må så bra som möjligt: schlagerleendet som ger oss lögnen om en bättre värld. Morgan Pålsson gav oss något annat, en glimt av ett bråddjup. Sedan kan Charlotte Perelli var hur familjärt lycklig som helst.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback