Opera på liv och död - men för ett fåtal (3)
Så var det kört för dem som hoppats på billigare operabesök. Biljettpriserna på Kungl Operan i Stockholm har stadigt gått uppåt och i höst är det dags igen, enligt Svenska Dagbladet 24 april, där Operans vd Anders Franzén annonserar höjda priser under framförallt helgerna, medan måndagar till torsdagar förutspås bli billigare. Han försvarar höjningarna med urhokade statsanslag.
Hur ser regering och riksdag på detta? Är det den nuvarande borgerliga majoritetens vilja att allt färre personer i de högre inkomsterna ska tillfredsställa sin kulturhunger, medan folkbildningsprincipen får stå tillbaka? Är detta en borgerlig kulturpolitik? Och är det enbart politikernas vilja som styr prisutvecklingen? Anders Franzén igen:
"Det handlar om att få en bra mix av publik. Jag är helt inne på linjen att göra opera tillgängligare och folkligare, samtidigt är det ekonomiska realiteter som styr".
"En bra mix av publik", säger han. Hur gör Operan för att "mixa", kan man fråga sig? Hur gynnas de olika smakriktningarna och publikgrupperna, i repertoar, reklam och image? Jag tycker mig se en "förgyllning" av Kungl Operan sedan 1980-talet, då det kändes mer vardagligt och chosefritt att slinka in på en föreställning, och där även priserna var mer tilltalande. Jag tycker mig ha märkt att publiken numera är mer välklädd än tidigare, mindre intresserad av vad som visas på scenen (av paussamtalen att döma) och mindre benägen av att låta sig "drabbas" av konsten. Detta är min helt ovetenskapliga bedömning, gjord på snart 30 års samlad erfarenhet av operabesök.
Och hur mixar man in Rinkebybor och invandrare från Fittja, t ex? Ungdomar från kranskommunerna? Vidgar intresset utanför de redan invigda, när skolans musikundervisning verkar ha kapitulerat? Är dessa grupper helt ointressanta som operapublik? Finns det något hos dem som gör dem oemottagliga för just för operakonsten? Att påstå det eller att ignorera presumptiva operaälskare bland t ex dess
Att skylla på statsmakten som enda orsaken till utebliven publik till följd av prishöjningar är att göra väldigt enkelt för sig. Är en av lösningarna till att vädra ut kolossen vid Gustav Adolfs torg ett nytt operahus, som på ett helt annat sätt skulle kunna nedmontera bladguldskänslan som bildligt talat verkar sitta i väggarna. Givetvis inte. Här krävs visdom, mod och morske män ledd av en stark kvinna, den nya operachefen Birgitta Svendén, som genast bör engagera sig starkt för en konstnärlig förnyelse och en utveckling, som får upp riksdagens alla ögon för operans oumbärlighet.
"Alla har vi vår dödslängtan och vill se var gränserna går" påpekade Anders Franzén när han tillträdde som VD 2004. Här undrar jag om inte det finns en alltför stor längtan att i en ekonomisk kärv tid sätta gränser med klassmarkörer som höjda biljettpriser. Om det är blir operaformens genynnande förruttnelse förtidiga död i Stockholm, kan vi låta vara osagt. Men faran är stor att vi inte kommer ha någon vanlig operapublik i Stockholm om 10-15 år.
Hur ser regering och riksdag på detta? Är det den nuvarande borgerliga majoritetens vilja att allt färre personer i de högre inkomsterna ska tillfredsställa sin kulturhunger, medan folkbildningsprincipen får stå tillbaka? Är detta en borgerlig kulturpolitik? Och är det enbart politikernas vilja som styr prisutvecklingen? Anders Franzén igen:
"Det handlar om att få en bra mix av publik. Jag är helt inne på linjen att göra opera tillgängligare och folkligare, samtidigt är det ekonomiska realiteter som styr".
"En bra mix av publik", säger han. Hur gör Operan för att "mixa", kan man fråga sig? Hur gynnas de olika smakriktningarna och publikgrupperna, i repertoar, reklam och image? Jag tycker mig se en "förgyllning" av Kungl Operan sedan 1980-talet, då det kändes mer vardagligt och chosefritt att slinka in på en föreställning, och där även priserna var mer tilltalande. Jag tycker mig ha märkt att publiken numera är mer välklädd än tidigare, mindre intresserad av vad som visas på scenen (av paussamtalen att döma) och mindre benägen av att låta sig "drabbas" av konsten. Detta är min helt ovetenskapliga bedömning, gjord på snart 30 års samlad erfarenhet av operabesök.
Och hur mixar man in Rinkebybor och invandrare från Fittja, t ex? Ungdomar från kranskommunerna? Vidgar intresset utanför de redan invigda, när skolans musikundervisning verkar ha kapitulerat? Är dessa grupper helt ointressanta som operapublik? Finns det något hos dem som gör dem oemottagliga för just för operakonsten? Att påstå det eller att ignorera presumptiva operaälskare bland t ex dess
Att skylla på statsmakten som enda orsaken till utebliven publik till följd av prishöjningar är att göra väldigt enkelt för sig. Är en av lösningarna till att vädra ut kolossen vid Gustav Adolfs torg ett nytt operahus, som på ett helt annat sätt skulle kunna nedmontera bladguldskänslan som bildligt talat verkar sitta i väggarna. Givetvis inte. Här krävs visdom, mod och morske män ledd av en stark kvinna, den nya operachefen Birgitta Svendén, som genast bör engagera sig starkt för en konstnärlig förnyelse och en utveckling, som får upp riksdagens alla ögon för operans oumbärlighet.
"Alla har vi vår dödslängtan och vill se var gränserna går" påpekade Anders Franzén när han tillträdde som VD 2004. Här undrar jag om inte det finns en alltför stor längtan att i en ekonomisk kärv tid sätta gränser med klassmarkörer som höjda biljettpriser. Om det är blir operaformens genynnande förruttnelse förtidiga död i Stockholm, kan vi låta vara osagt. Men faran är stor att vi inte kommer ha någon vanlig operapublik i Stockholm om 10-15 år.
Kommentarer
Postat av: Micke Aspfors
Off the topic;
Grattis på födelsedagen! Hoppas du får en fin och minnesrik dag! :-)
Postat av: Petra
Clabbe hälsar tillbaka! Jag tror att han har en hård tid framför sig. Idoluttagningarna är nog inget jämfört med detta. :)
Trackback