Lurkväden

- om konstmusik, "klassisk musik", musikpolitik, opera, kammarmusik, skivor. Recensioner, debatt, tyckanden; stort och smått om det viktigaste som finns. Tonvikt på svensk konstmusik från alla tider. Lite folkmusik och världsmusik. Samt en och annan ordvikt om teater.

För andra gången denna vecka försökte någon tända eld på Malmö Opera och Musikteater, uppger TT. Restaurangdelens entrédörr och fasad fattade eld men härden kunde släckas utan att större skador uppstod. Troligen det rör sig om en förvirrad person som gillar när elden tar sig en promenad. En som verkligen brinner för kultur.

Men låt oss leka konspirationsteori -  låt oss leka med tanken, att detta är början på i en större kamp av autonoma individer  mot en överklassens  "finkultur" och att  operakonsten har blivit själva sinnebilden för rikt folks förlustelser.

Klyftan mellan den kultur, som operan har blivit symbol för, och populärkulturen har jag tidigare varnat för. Att operakonsten och konstmusiken överhuvudtaget behöver bli alla människors allmängods är viktigt för dess överlevnad och det bör vara kulturarbetarnas självskrivna uppgift få bort den fina stämpeln genom opinionsbildning och framföranden, i skolklasser, i alla samhällsgrupper och stadsdelar, i tätort som på landsbygd, ofta och mycket.  Först genom ständig kontakt och med en allmänbildning och  referensram kan man på riktigt förhålla sig till något som man idag egentligen inte vet ett dyft om.  Mer än som hejarklackramsor på matcher, reklammusik, radiojinglar eller mobilsignaler.


För det är med konstmusik som med all annan konst med svårighetsstämpel – den måste få tid att mogna. Där finns inget fint eller högburet i sig , alla frackar, aftonklänningar, dofter och stela leenden till trots.  Jag kan förstå att förpackningarna kan skrämma, att man kan reta sig på dem, själv tycker jag ofta att man tar så förbannat allvarligt på denna kultur att den måste slås in i lyxiga paket för att duga.  Lyx på CDs konvolut, lyx i konsertsalarna. Öppna upp och vädra ut! Titta inte snett om någon stackare klappar mellan satserna. Och fram med jeansen på estraderna, åtminstone ibland.Rocka barocken så att det gamla svänger, de inre vevgrammofonerna skakar!




Musiken är som elden själv - flammar upp, värmer, skrämmer, hotar. Men brinner inte upp. Det hoppas jag att inte konstmusikens institutioner gör heller. Om vi gör den till allmän egendom.

Jamen jag då? jag är en urfattig finkulturkosnument med ont om stålar...tänker dessa autonoma inte på oss?..../teaterfjollan och kulturnörden

Om jag ändå kunde hjälpa dig, kära fjolla och nörd. Men en del känner sig utanför samhället. Samhällets olycksbarn. De utstötta. De arbetslösa. De gettoiserade - De förbannade. Inte alla, men många nog, tycker att konstmusik representerar samhället som de inte har så stor del i. Det som gärna visar upp sig i köpcentra. Som syns på reklamen. Avskyr stassen. Fraset. Inte tänker de på dig! Eller mig. Vi som njuter av musiken som den fortplantar sig i luften.

Klädkoderna verkar vara viktiga för många i branschen och i publiken. Läste i tidningen Opus en uppmaning om att "glömma jeansen hemma" om man skulle till Salzburgfestivalen.

Jag tycker man borde ta lite mer hänsyn till nördar och fjollor, särskilt fattiga sådana. Jag ser fram emot jeanskvällar med bästa punkfrillan i konserthusen. Och bortlagd frack i orkestrarna. Med lite lägre biljettpriser. Jag kommer, kanske med några ovana också. Ska man riva barriärer så får man börja i liten skala.