Lurkväden

Dagens internationellt medialiserade, globala, datoriserade och kommersiellt anglicistiska strömningar (jag undviker medvetet ordet kultur, då detta ord för mig har en annan innebörd) inverkar menligt på odlingen av specifika nationella och lokala karaktärsdrag, som utveckingen hittills har set ut. Människor är som mest mottagliga för impulser som unga oerfarna, och precis i denna fas sätter en enorm kommersiell påverkan in, nödtorftigt övertäckt med ungdomsstämpel. Hela denna industri ersätter inte bara kunskapsfördjupningen utan en gemenskap människor emellan,  en färgning av nationell identitet eller kulturell gemenskap byggd på traditioner. Kommersialismen är historielös i sin vinstmaximering och dess största motkraft är den kritiska analysen, den lokalt kulturella kanon och förståelse för folkets traditionella folkliga historierötter.

Jag menar att man inte skall underskatta en längtan efter rötter inom kulturen.  Konstmusiken från 1700-1800-talet och framåt komponerades med tanke på de idéer, där nationen var en angelägenhet som stod över alla stånds- och klass-gränser. Alla lokala variationer skulle likriktas, särkilt i språket. Militären skyddade inte bara rikets gränser utan också de högre klasserna. Trots detta blev den folkmusiken något föredömligt och åtråvärt, så stark blev strömningen att kompositörerna använde folkvisor och sagor eller sägner för sina verk. Detta måste ha en varit medvetet från makthavarnas sida att gynna en sådan utveckling, men vad de inte visste var, att man slog an en sträng hos folk, de kände sig hemma i den. Trots motrörelsen: jantelagen, särkilt paragrafen: Du skall icke tro att någon bryr sig om dig. Jag kommer att tänka på Oscar Levertin och hans mycket träffande dikt om svenskarna,  Folket i Nifelhem. Kan inte minnas att jag läst en beskrivning mer på kornet. Skrivet för mer än hundra år sedan.


Där är vi väl idag. Vi ska inte bry oss om svensk konstmusik. För den skämmer ut oss, är något förmer än vad den har täckning för. Tonsättare från andra länder kan samma sak. Fast snyggare. Och inte så töntigt. Folkdräkter, folkmusikinstrument, modala tonskalor, toksvängiga rytmer eller sega lurmelodier som luktar get. Sverige är internationellt idag, inte från landet. Kan man då göra Ture Rangström på Kungl operan, hans Kronbruden? Spela man Kurt Atterberg i Göteborgs symfoniorkester, hans åttonde symfoni? Kan kammarmusiker från Växjö spela Ludvig Norman och Valborg Aulin utan att blinka? Svaret blir nej. För lyssnar man på svensk musik idag är man suspekt. Man är inte suspekt om man lyssnar på filmmusik och dataspelsmusik i samma konsertsalar.

Rädslan för den illiterate svensken är påtaglig från musikinstitutionerna. Rädslan för den amerikaniserade globaliserade svensken. Därav anpassningen. Fast är de svenska stadsborna egentligen fortfarande ”bildligt talat”  så blåögda och från landet, fast idag utan folkets kultur som tappats någonstans på vägen?  Kanske. Vi skålar istället med tyskt öl eller Coca Cola med rom, viftar sedan fulla med flaggor och ropar i mobben hest: Jaaa Svääärje!! Ja, Sverige är knappast något mer än en rullande fotboll.