Att våga möta mörkret. Allan Pettersson i Stockholms konserthus.
Allan Petterssons hemligheter var hans mycket egna. Om dem vet vi väldigt lite. Men hur massivt känslomässig hans musik än är, så kvarstår ändå att den väldigt privata kampen mot glömskan av de förtryckta människorna upplevs starkt av åhöraren. Fast det hindrar inte att det privata blir aldrig så personligt hos lyssnaren. Rentav drabbande.
Den sjunde symfonin är den utan konkurrens mest spelade av hans symfonier, endast Barfotasångerna konkurrerar bland hans övriga verk, i synnerhet som Ingvar Karkoff under senare år har gjort en instrumentering av ett urval som ger symfonin en match, åtminstone i Sverige.
När så Kungl filharmonikerna i Stockholms konserthus tar upp sjuan igen, visar det flera saker: att folk verkligen köper biljetter för att lyssna på Pettersson (det var nära nog utsålt, enligt biljettkassan ingalunda bara Ann Sophie von Otters förtjänst), att symfonin numera är en del av repertoaren och att musiker och åhörare har accepterat tonspråket. Även Mahler var ju "ospelbar" en gång när han introducerades.
Alan Gilbert har för mig personligen varit en dirigent som har förmått gjuta liv i tillfället, lyfta inspirationen, få med sig publiken, men tolkningarna har varit märkligt profillösa; inte ett enda av de framföranden jag har åhört har lämnat något djupare spår i mitt minne, mer än som stundens tillfredsställelse. Gilbert gav dessutom i början av sin sverigevistelse ett ganska ointressant och illa repeterat konserttillfälle med Petterssons Symfonisk sats. Så det fanns hos mig i alla fall en lätt kylig förväntan på kombinationen Gilbert/Petterrsson i Konserthuset denna den lördag 12 april.
Men hur gruvligt misstog jag mig inte. Redan i de första takterna var koncentrationen hos dirigent och orkester total. Det fanns en oerhörd medvetenhet hos Gilbert, och ett mål med musiken: att tränga in, frilägga, väcka hela paletten, ta fram dolda hemligheter. Och det viktigaste: att inte rygga tillbaka för mörkret. Att våga se känslan, att känna den.
Ur detta framförande växte ett delvis nytt verk fram. Tendensen hos vissa dirigentkolleger att inte låtsas om vissa delar och passager, eller att inte lyfta fram dem, var här bortblåst. För första gången hördes en tolkning där alla takter var lika viktiga, alla melodier framburna, all orkestrering tagen på allvar. Jag gissar att Alan Gilbert anser Allan Petterssons sjunde symfoni vara ett mästerverk, i annat fall göra han sitt bästa för att dölja motsatsen. Denna kamp mellan liv och död, denna hågkomst av alla de kämpande, glömda och proletärkamrater till Allan, kan man givetsvis lämna därhän, men som vittnesmål därom är verket ett skakande dokument, om man så vill. I det frackprydda musiklivet. För tre kvart fick Gilbert och Filharmonikerna oss att glömma det. Tack Konserthuset!
Den sjunde symfonin är den utan konkurrens mest spelade av hans symfonier, endast Barfotasångerna konkurrerar bland hans övriga verk, i synnerhet som Ingvar Karkoff under senare år har gjort en instrumentering av ett urval som ger symfonin en match, åtminstone i Sverige.
När så Kungl filharmonikerna i Stockholms konserthus tar upp sjuan igen, visar det flera saker: att folk verkligen köper biljetter för att lyssna på Pettersson (det var nära nog utsålt, enligt biljettkassan ingalunda bara Ann Sophie von Otters förtjänst), att symfonin numera är en del av repertoaren och att musiker och åhörare har accepterat tonspråket. Även Mahler var ju "ospelbar" en gång när han introducerades.
Alan Gilbert har för mig personligen varit en dirigent som har förmått gjuta liv i tillfället, lyfta inspirationen, få med sig publiken, men tolkningarna har varit märkligt profillösa; inte ett enda av de framföranden jag har åhört har lämnat något djupare spår i mitt minne, mer än som stundens tillfredsställelse. Gilbert gav dessutom i början av sin sverigevistelse ett ganska ointressant och illa repeterat konserttillfälle med Petterssons Symfonisk sats. Så det fanns hos mig i alla fall en lätt kylig förväntan på kombinationen Gilbert/Petterrsson i Konserthuset denna den lördag 12 april.
Men hur gruvligt misstog jag mig inte. Redan i de första takterna var koncentrationen hos dirigent och orkester total. Det fanns en oerhörd medvetenhet hos Gilbert, och ett mål med musiken: att tränga in, frilägga, väcka hela paletten, ta fram dolda hemligheter. Och det viktigaste: att inte rygga tillbaka för mörkret. Att våga se känslan, att känna den.
Ur detta framförande växte ett delvis nytt verk fram. Tendensen hos vissa dirigentkolleger att inte låtsas om vissa delar och passager, eller att inte lyfta fram dem, var här bortblåst. För första gången hördes en tolkning där alla takter var lika viktiga, alla melodier framburna, all orkestrering tagen på allvar. Jag gissar att Alan Gilbert anser Allan Petterssons sjunde symfoni vara ett mästerverk, i annat fall göra han sitt bästa för att dölja motsatsen. Denna kamp mellan liv och död, denna hågkomst av alla de kämpande, glömda och proletärkamrater till Allan, kan man givetsvis lämna därhän, men som vittnesmål därom är verket ett skakande dokument, om man så vill. I det frackprydda musiklivet. För tre kvart fick Gilbert och Filharmonikerna oss att glömma det. Tack Konserthuset!
Kommentarer
Trackback