Lurkväden

Sommarvärme. Kläderna förenar sig med kroppen. I det läget lägger jag till ännu en ingrediens: musik som fläktar och stormar. Bra svalka åstadkommes motsägelsefullt nog med orkesterhetta, för i musikens värld gäller andra regler, och min lekamen anpassar sig snällt efter musiken, som ger abstinens efter mer hetta. Jag spolar glassen, ökar volymen och pressar upphetsat hörlurarna mot mina öron.

Då kommer jag tänka på serien med Zemlinskys orkestermusik på Chandos, fyra till antalet. Dirigenten Anthony Beaumont har vigt sitt liv åt superromantiska tonsättare, och en stor bedrift torde vara sammanställningen av Zemlinskys ofullbordade opera Kung Kandaules i spelbart skick. När han i konkurrens med   experten James Conlon bestämde sig för att spela in denne alltmer uppmärksammade mellankrigstonsättare,  fick han välförtjänt uppmärksamhet.  Bara att rekommendera!

Beaumonts senaste tolkningar på Chandos rör Kurt Weills symfonier och ett sällan framfört Quodlibet för orkester som bygger på motiv ur pantomimen Zaubernacht.  Men konkurrensen är hård. De fina symfonierna är numera väl representerade på skiva, med dirigenter som Marin Alsop, David Atherton och Kent Nagano. Så Beaumont må tillföra en alldeles tolkning som bygger på en stilistisk känsla, grundad på den gedigna musikvetarens kunskap. Att han äger den midaskänsla som gör guld av musik  är bevisat tidigare. 

Tänkte annars ägna den heta sommaren åt tiden 1850-1950, vad än orkesterutredningen har att säga om saken. Och det blir mycket svenskt kan jag lova. Men här och där får heta dunster från mellankrigstiden sin plats, och förste eldare blir Anthony Beaumont. I svala fasta flöden där kraften är vulkaniskt antydda. Glassberget får vänta.