Opera i punkens tecken

Sonen ville absolut inte gå på Operans konsert idag. Jag vet inte hur han kunde missuppfattat saken så grymt, men han blev "fett besviken" över att som punkare behöva bevista något så töntigt. Efter hot och tandagnisslan - han hade ju lovat igår att följa med (fast han tydligen inte förstått vad det gällde) - beslöt jag mig för att muta honom med en kebab, som var lika dyr som den var god. I bakgrunden dundrade den arabiska muzaken samtidigt med ljusvågorna från en knastrig TV4-bild på väggen. Mmm, det kan bara bli bättre tänkte jag, och då utgick jag från barens usla underhållning.

Mätt och mycket belåten över hans bästa kebab någonsin, började sonen förhandla.

-Ok, vi går dit, men om det är för mycket överklass-människor så går vi.
-Vi går dit för att du lovade igår, och för att jag absolut vill höra lite opera idag. Dessutom tännkte jag blogga lite om konserten, men det sade jag inte. Han skulle nog inte sett tjusningen med läsekretsens hungriga blickar som brukar sluka allt jag skriver, från stort till smått.

Väl framme höll han på att få dåndimpen, grabben. Idel märkeskläder, jirlanger, stela leenden, nyfriserade och finklippta damer, dyra parfymer och nystrukna skjortor på brunbrända solsemesterkroppar. Och vilka blickar på sonen som var nypunkad från topp till tå, med alla tillbehör som smink och kedjor. Jag hade smutsiga jeans och jeansjacka till mitt svarta hår och ring i örat, nyss kommen från en svettig sista flyttkartong. Mums för fördomsbekräftningen, på ömse sidor. Trodde de. Men här var åtminstone en punkarimitation som inte motsvarade förväntningarna. Jag alltså. 

Efter den inte så lite krystade inledningen med en Elsa ur Lohengrin som jagade en svan med motor runt på scenen, kom lite genomkomponerade stycken ur Pajazzo och På Sicilien. Urtråkigt tyckte punksonen som det verkade. Han ville bara gå hela tiden. Den ofrivilliga komiken i att 3 till tänderna uppklädda soloartister skulle föreställa bönder, med dit tillhörande åtbörder, fick åtminstone mig att dra på munnen till en början, men led senare med grabben. Detta var inte bra för operovana! 


Så lite balett igen. Äntligen en scen ur Fiskarena, Kungl Operans  alibi för Krausåret 2006. Fin musik, som dessutom ges i sin helhet nästa lördag i Vitabergsparken, platsen för arbetarklassens historiska slit och släp. Vad kunde vara mera passande där än balett. Heja Kraus! 

Jakobs kyrkklockor klämtade inte för punksonen, som ville gå, men för en scen ur Trubaduren. Han, alltså grabben,  hade nyss vaknat till av Zigenarkören, som han kände till fråm pappans indoktrinering hemmavid. Scenen som följde, med en strålande Lena Nordin, höll dock inte intresset uppe – han hade fått nog. Jag gav upp. Vi banade oss vägen genom sura miner och stela snörpningar för att komma ut ”på andra sidan”, där flanörerna tog vid. Punkaren var lättad. Jag gav honom beröm för att ”stått ut”  i över en timme. Äh, det var väl inget, sade han. Jag hade bara så ont i fötterna, och jag såg inget. Aha, ganska lyckat med andra ord. Lite glad följde jag honom i spåret, när jag till min desperation hörde lantfolkets kör tona upp och eka längs Riksdagens väggar. Sonen lurades till att göra konster på gräsmattan och baklänges kullerbyttor, medan jag sjöng i smyg til min älskade Eugen Onegin. En rysk folkvisa i lysande instrumentering studsade mot slottet, som om kören stod däruppe hos kungen och sjöng: AJO AJO AJO AJO. Slutet på konserten gott, allting gott.





 


Kommentarer
Postat av: "Konstanze"

japp, det skall börjas i tid det som kulturellt skall bli....(jag brukar "vägra" klä upp mig när jag ska på opera eller teater eller MSO, det räcker med hyvsat rena byxor och luktfri tröja/Skjorta...om man hinner förståss, om man inte kommer direkt från jobbet...vs småbarnsavd på förskola där axlar ofta får tjänsgöra som huvudstöd för trötta/ledsna små knoddar


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback