Les Baletts C. de la B.: Afrika som bildrörelse och rörelsebild

Hur nära kommer man den afrikanska dansen om man engagerar ett antal jazzmusiker, barockinstrumetalister, romer,  och en sopran tolka Monteverdis Mariavesper, samtidigt som dansare i vilda rörelseorgier kastar sig ut i våldsamma solistiskt individualiserade och kollektiva fragment? Kulturellt inte särskilt nära. Det har inte heller varit avsikten med Les Baletts C de la B och deras föreställning VSPRS.                                                                                                                       Koreografen Alain Platel  gör avstamp i tillståndet mellan lugna och extrema tillstånd, och undersöker gränslandet däremellan. Inspirerad av mentalpatienter och afrikanska riters transögonblick  blir dansen en rörelse från och ut, ett på väg utklippt från mycket privata solistiska eller tvåsamma ögonblick, som kan landa i ett kokande förment kaos, fast detta åter föder stabila parallella danser, komna från ingenstans.

Kokade gjorde också publiken, som var fängslad från första brödsmulningen till sista upplösta kollektiva kroppslivvakan.  Jag kunde ändå tycka att koreografen kunde sållat en aning här och där, för att  "döda sin älsklingar", men det förtar inte känslan av att få ha deltagit i en mystisk seans där allt kunde ha skett, vertikalt som horisontellt. Och musikaliskt frossade man i ett kalas utan like, skickliga och samspelade, och inspirerade, trots att en hel del föreställningar lär ha spelats. Fabrizio Cassol har som arrangör lyckats koka ihop de mest disparata uttryck till en oupphörligt fängslande dansant musik.  

Evenemanget den 21 augusti 2006 på Dansens Hus i Stockholm kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback