Lurkväden

När det gäller jubilarer har Sjostakovitj det lättast av dem alla. Det är svårt att tröttna på hans musik,  i lagoma portioner. Personligen blir jag övermätt på det utbud av Mozart som finns nu, när han ändå annars spelas så flitigt.  Joseph Martin Kraus kan man definitivt inte tröttna på, för han spelas ju mycket under förtjänstfullheten.

Skivutbudet är riktligt vad Sjostakovitj beträffar, och hans stråkkvartetter upplever just nu en renässans. Många duktiga ensembler, både ryska och annorstädes ifrån ger både suggestiva och aggressiva tolkningar. Och ju fler tolkningar desto bättre, för det vinner kvartetterna på.

Åttan är klart populärast med ett tjugotal inspelningar, och ensembler som Emerson-, Sorrel- och Sankt Petersburg-kvartetterna. Nu kommer Saint Lawrence med sitt bidrag, och det bådar mycket för en fortsättningen av serien med Sjostakovitjs samtliga kvartetter. Tolkningen på denna CD, och det gäller också för  trean och sjuan på samma platta, är intensiv, dramatisk och exakt.  Ensemblen lyckas att skapa ett drama som engagerar till sista noterna, frågan är väl ändå ifall det inte är så här musiken ska klinga: som desperata och svarta utrop till en värld som inte kommer till undsättning. Ensamheten sluter sig om människan/kompositören och man förstår hur otroligt absurt dualistiskt liv  Sjostakovitj levde,  både som poststalinistisk partitonsättare och knäckt, nästan förintad som människa. Hans skira veklagan i t ex sjuans lentosats kommer i Saint Lawrence-kvartettens spel att förfölja mig mycket länge.

EMI  0946 3 59956 2 6