Lurkväden

Sakari Oramo - "en av dessa finska stjärndirigenter" som ett uttjatat uttrycket lyder - tillträder i höst som Stockholms filharmoniska orkesters chefsdirigent. Jag har genom åren följt honom i strömmen av CDs och publika radiokonserter och slagits av den jämna kvalitén på hans konstnärsskap. Att väcka en fullständigt bortglömd finländare med judisk-rysk-finlandssvensk-fransk bakgrund som Ernest Pingoud är en välgärning och en bedrift.

I tordagens program med Jean Sibelius'  Lemminkäinen-svit fick Oramo visa prov på hela den skicklighet han besitter. Den mästare han är i att analysera verk form och känslomässigt gav i Sibelius full utdelning. Det var år sedan jag hörde filharmonikerna så välspelande och nära nog metafysiska. Inte bara Tuonelas svan gav ett skimmer man kunde ta på, orkestern var ett klangblock, en enhet, som växte och skulpterades under färden genom de fyra tondikterna. Imponerande? Mer än så! Att Carl Nielsen med sin rapsodi En fantasiresa till Färöarna och Leos Janacek, trots ett uppbåd av både blåsare och tryck, inte förmådde göra lika stort intryck berodde nog på programsammanställningen. Janaceks Sinfonietta är en folkloristisk experimentell smältdegel som man nästa måste vara tjeck för att handskas med;  Oramo löste det genom att  presentera en serie scener som oberoende av satsindelning föll sönder i intressanta och plausiblet vällösta gåtor. Mycket snyggt må jag säga! Att orkestern (med extra janacekblåsare) gav Oramo en stående touché var väntat. De kommer säkerligen ljuda några gånger till under dennes chefskap, som man ser fram emot, inte minst när man betänker vad han kan göra med svensk musik. Att Allan Pettersson och Edvin Kallstenius skulle sitta som handen i handsken står för mig nu helt klart!