Kungl Operan satsar på regi 2008-2009
När Stockholmsoperan går in på sin sista säsong med Feenstra som operachef lägger jag märke till främst tre saker:
Satsningen på nyuppsättningar av Verdis verk forsätter, vad annat att vänta. Macbeth, som senast hade Knut Hendriksen som regissör i Katherine Hysings dekor och gjorde ett murrigt och överdrivet intryck, kommer i en finländares händer säkerligen bli något helt annat. Vilppu Kiljunen har på Nationaloperan i Helsingfors ett par uppsättningar bakom sig, bl a en stilsäker Flickan från Vilda Västern av Puccini, en sällan spelad opera, i Helsingfors en fullträff.
Rysk-östeuropeiska satsningen fortskrider, nu med Tjajkovskij. Kiljunen matchas av Dmitrij Bertman, regissör vid Helikon-teatern i Moskva. Hans Eugen Onegin blev i Stockholm det bästa ryska som spelats på decennier. Nu har han kallats in igen för att ta sig an en annan Tjajkovskij-opera, Spader Dam, som inte spelats i Stockholm sedan 1970-talet, vilket är en mindre skandal, eftersom den tillhör det bästa, mognaste och mest inspirerade tonsättaren har producerat i operaväg. Men nu är det alltså dags. Även här finns det all chans till stor succé. Den intresserade kan f ö studera Helikon-teatern i dess hemmiljö i en DVD-upptagning av operan Peter den store, musik av 1700-talstonsättaren André Gretry. Föreställningen sprudlar av energi, infall och inspiration som gör verket en stor tjänst när inspiration ibland tryter i noterna. Eftersom Spader Dam innehåller ett långt inspirerat men stillastående divertissement får vi hoppas denna scen inte opereras bort utan infogas i helheten med Bertmans sedvanliga påhittighet. Kommer vi få se honom i en annan östeuropeisk pärla, den komiska operan Herr Brouceks utflykter av Leos Janacek, som skulle ge ett intressant och spännande tillskott på tiljan i Stockholm?
Den tredje saken man lägger märke till är att svensk opera pliktskyldigast visas denna säsong. Sven-David Sandström har komponerat länge på sin Batseba-opera, först nu är den klar och slipas på in i det sista. Självklart ser man fram emot detta, särskilt som David Radok från Göteborg begår sin stockholmsdebut: bra regiteater igen, musikalisk sådan. Någon plikt emot svensk traditionell opera från tiden före 1945 anser man sig inte ha. Att Ture Rangström fortfarande står utanför repertoaren med sin Kronbruden är förbluffande. Nationalromatiken luktar fortfarande illa, fast bara om den kommer från Sverige. Vem är jätteproppen Orvar här? Jag har mina gissningar...
Satsningen på nyuppsättningar av Verdis verk forsätter, vad annat att vänta. Macbeth, som senast hade Knut Hendriksen som regissör i Katherine Hysings dekor och gjorde ett murrigt och överdrivet intryck, kommer i en finländares händer säkerligen bli något helt annat. Vilppu Kiljunen har på Nationaloperan i Helsingfors ett par uppsättningar bakom sig, bl a en stilsäker Flickan från Vilda Västern av Puccini, en sällan spelad opera, i Helsingfors en fullträff.
Rysk-östeuropeiska satsningen fortskrider, nu med Tjajkovskij. Kiljunen matchas av Dmitrij Bertman, regissör vid Helikon-teatern i Moskva. Hans Eugen Onegin blev i Stockholm det bästa ryska som spelats på decennier. Nu har han kallats in igen för att ta sig an en annan Tjajkovskij-opera, Spader Dam, som inte spelats i Stockholm sedan 1970-talet, vilket är en mindre skandal, eftersom den tillhör det bästa, mognaste och mest inspirerade tonsättaren har producerat i operaväg. Men nu är det alltså dags. Även här finns det all chans till stor succé. Den intresserade kan f ö studera Helikon-teatern i dess hemmiljö i en DVD-upptagning av operan Peter den store, musik av 1700-talstonsättaren André Gretry. Föreställningen sprudlar av energi, infall och inspiration som gör verket en stor tjänst när inspiration ibland tryter i noterna. Eftersom Spader Dam innehåller ett långt inspirerat men stillastående divertissement får vi hoppas denna scen inte opereras bort utan infogas i helheten med Bertmans sedvanliga påhittighet. Kommer vi få se honom i en annan östeuropeisk pärla, den komiska operan Herr Brouceks utflykter av Leos Janacek, som skulle ge ett intressant och spännande tillskott på tiljan i Stockholm?
Den tredje saken man lägger märke till är att svensk opera pliktskyldigast visas denna säsong. Sven-David Sandström har komponerat länge på sin Batseba-opera, först nu är den klar och slipas på in i det sista. Självklart ser man fram emot detta, särskilt som David Radok från Göteborg begår sin stockholmsdebut: bra regiteater igen, musikalisk sådan. Någon plikt emot svensk traditionell opera från tiden före 1945 anser man sig inte ha. Att Ture Rangström fortfarande står utanför repertoaren med sin Kronbruden är förbluffande. Nationalromatiken luktar fortfarande illa, fast bara om den kommer från Sverige. Vem är jätteproppen Orvar här? Jag har mina gissningar...
Kommentarer
Trackback