Om Kulturarvets musik- vem bär ansvaret för tystnaden?

Idag funderade jag på svensk musik. Igen. När det står "svensk musik" i media, eller "kultur", så handlar det alltsomoftast om populärkultur, precis som om det fortfarande, 2008, är "för fint" att lyssna på konstmusik, klassiskt. Så vill jag söka på en recension om FriskyttenFolkoperan i t ex Expressen.se, så får jag verkligen ligga i. Den blaskan har åtminstone den fördelen att de hycklar inte om sitt ointresse som t ex Aftonbladet, som har en kulturdel inte värd namnet, åtmisntone inte om man som jag verkligen vill söka reda på opera och  klassisk musik; i Aftonbladet trängs allt stort och smått (mest smått) huller om buller.

Någon journalistik om svensk klassisk musik existerar överhuvudtaget inte. När såg vi en brett upplagd initierad analys om Ivar Hallströms eller Kurt Atterbergs operor? När drevs en polemik om Nationaloperans, Kungl Operans,  repertoarpolitik vad gäller det svenska kulturarvet? När svenska kvinnliga dramatiker under begrepp som Modärna kvinnor dammas av och återupptäcks som manliga jämlikar i kvalité och friskhet, skrivs det, med rätta, spaltmetervis. Verkligen på tiden. I så motto lever vi i en spännande omvärderingens tid. Men när kommer skiftet om klassisk musik, särskilt rörande svensk opera komponerad före 1965? Vad kan skaka om debatten?

I utlandet har de sk nationella operornas och tonsättarna sedan länge haft en central roll i repektive länders repertoar och debattkultur. Så icke i Sverige. Jo, så tillvida att det skrivs om andra länders tonsättare, men inte de svenska. Är det intresant med ett kulturarv? Är det intressant med ett svenskt kulturarv? Är det intressant med ett svenskt musikaliskt kulturarv? Dessa frågor lämnar jag till allmänheten att besvara. Fast inte i Aftonbladets nätupplaga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback