Mp3-vänner

Jag köpte min mobiltelefon för över ett år sedan. Länge hade jag haft ett sug efter att underhålla mig på de långa resorna på tunnelbanan eller bussen. Radio förespeglade mig länge, särskilt Sveriges Radios P1, eftersom jag är lite av en nyhetsnarkoman (det här blivit bättre sedan dess, av särskilda orsaker). Så en mobil med radio vore inte så dumt.

Men barnsligt förtjust i ringsignaler med klassisk musik, några jag inte kunde ha i min gammel-gamla mobil, önskade den möjligheten att använda min favoritmusik som pockande ljuva toner när någon ville kontakta mig. Svaret blev mp3-spelare - och att lyssna på musik var som en bonus (radion ingick inte i paketet).

Idag är mp3-spelaren i min mobilen min allra bästa uommänskliga vän. Aldrig har jag lyssnat på mycket på musik som nu. Ständigt uppdaterad med det senaste inom branschen, nerladdade godisbitar ur skivhyllan jag aldrig tidigare hunnit med, samt de där verken jag varit nyfiken på men aldrig haft ro att sätta mig in i. Som Gabriel Fauré och hans Stråkkvartett. Ett synnerligen svårgenomträngligt verk vars skönhet jag hittills bara kunnat beundra på distans. Nu, efter 20-25 genomlyssningar i min Mp3-spelare, kan jag verket riktigt bra och älskar det. Upptäcker hela tiden stämmor och motstämmor. Musiken har blivit ett äventyr också, förutom njutning.

Så visst, efter att ha tuggat mig genom Judinnan av Halévy, Franz Schmidts symfonier, Mahlers mellansatser, Desmarests Motetter, har jag fått en hel ny repertoar som gett mig lycka och njutning på ett helt annat sätt än tidigare. Och älsklingen Jean-Philippe Rameau bär jag med mig överallt - min allra bästa vän.

Efter mobilen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback