Lurkväden

Den stora teaterpedagogen Inger Zielfelt sjöng det alltid om. När jag läste teatervetenskap vid Universitetet i Stockholm var mitt första möte med teaterteorin och -historien den antika teatern. Som helt ung kunde jag inte riktigt uppamma hela den arsenal av fokusering som behövs när flertusenårig kultur ska förstås av ett nytt sinne. Men hon kom som en stormvind, förbud hade hon inga, hennes ord kysste min kind. Hela det antika dramat lades i all sin prakt framför mina fötter - med hjälp av en återhållen röst, kroppslig gestik och en stark brinnande vilja att sätta unga studenters intresse i brand. Hon lyckades med besked. Ännu idag står  teatern mest levande för mig med hjälp av Inger Zielfelts insats. Pedagogik är musik. Hon är död nu, iklädd en stor mask går hon omkring i himlen och skakar tass med grekiska författare, som tackar henne med en stor lagerkrans för hennes insatser på bl a Teatervetenskapliga institutionen.

I lurarna just nu:

Franz Schmidts gripande fjärde symfoni med Fabio Luisi vid pulten.

Allan Petterssons sjunde symfoni i en radioinspelning från Konserthuset 2003. Marc Soustrot gör en oöverträffad tolkning, slår t o m Doratis.

Johan Helmich Romans Sonater för flöjt, violone  och generalbas. Maria Bania i titelrollen. Tryck i tolkningarna.

Jean Philippe Rameaus motett Deus Noster Refugium, dirigent Hervé Niquet. Starka accenter, liten ensemble, friskt humör. Man blir jublande glad.