Lurkväden

Intressant fenomen detta, att när man inom kulturjournalistiken diskuterar genrer, som konst, litteratur och musik, så utelämnas i de allra flesta fall konstmusiken, dess tonsättare och utövare. En journalist kan i samma andetag nämna de stora författarna, de erkända porträttmålarna och de mest stiliserade fotograferna, men i nästa andetag enbart och uteslutande lika självklart föra fram artister inom från den musikaliska populärkulturen eller jazzen, som om dessa skulle vara parallella jämförelseobjekt.   




Flera journalister verkar stoltsera med att inte gilla s k klassisk musik, jag har hört flera uttalanden om detta. Oroväckande. Och vad beror det på? Hur kan man ge sig hän i utforskningen av ett slags litterär kanon, och samtidigt vara till synes helt ovetande om konstmusikens utveckling under samma tid?  Inte sällan stod konstnärer inom konst, musik och litteratur upp för varandras verk och umgicks i samma salonger eller konstnärskollektiv. Men programledare på SVT:s Kobra  djupdyker  med en med dårars envishet in i populärmusikens allra innersta  väsen för att vaska fram guldkorn aldrig förr hörda. När märkte vi samma hängivenhet för utförskningen av  t ex  Modest Musorgskij och hans kamp för att få operan Boris Godunov framförd?  Eller Claude Loyola Allgéns tragiska och trasiga livsöde med sitt unika konstnärskap? Precis som om de inte fanns. Att svensk konstmusik inte fått något eget program efter Musikspegelns nedläggning, utan hänvisas till K-Special, då och då i  Veckans konsert, blandprogram som Musikministeriet eller  Kulturnyheternas ofta korta summariska rapporter, är ett tecken i tiden. Detta sker samtidigt som populärmusiken är välförsedd med program som Musikbyrån, Nöjesnytt och Studio Pop.  




Dagens Nyheters kulturbilaga hade en artikel som handlade om svensk kultur utomlands. Där listades Ingmar Bergman, Greta Garbo och Ingrid Bergman inom filmen, Erland Josephsson, Lars Norén, Birgit Cullberg och Mats Ek inom scenkonsten, Bruno Mathsson inom formgivning och arkitektur. När musik fördes på tal var det Eskobar, Anna Ternheim och Esbjörn Svenssons Trio som togs fram inom jazz, Christer Sjögren som dansbandsikon,  Bodies Without Organs och E-Type som framgångar inom discokulturen och hårdrocken. Som ett kuriosum nämndes därefter DJ Mendez och Tito Beltrán som chilesvenskar med framgångar i Chile, utan att ens nämna att Beltran är en operasångare.  




Det är inte så att konstmusik är något impopulärt bland folk i gemen. Musikfestivaler finns, av olika slag och genrer, men en inte så ringa del består faktiskt av framföranden av operor och orkester- och kammarmusik. Men detta framkommer inte i någon större riklighet  media, varken i förhandsreportage eller recensioner, i den utsträckning som motsvarande populärmusikgenren. 




Dit har vi alltså kommit. Är  rapporten om Birgit Nilsson, operasångerska för den som inte visste, efter hennes den sista stora nyheten från operavärlden som når vår svenska media? Kommer Nina Stemmes stora scenkarriär att följas upp? Är den ”häftige” trombonisten Christian Lindbergs nya bana som dirigent värt ett eget program, eller en djupdykning i Kobra? Förmodligen inte.   




Att 40 000 människor på Rathausplatz i Wien följde  konserten med den svenske cellisten Andreas Brantelid, efter dennes vinst  i Eurovisionens tävlig för unga musiker, gick nästan helt spårlöst svenska nyhetsrapporter förbi.  Med tanke på att journalisterna numera skäms för att inte vara poppiga eller rockiga, ser det ut som om allmänheten går miste om en fullödig och heltäckande bild av vad kultur är. Oavsett vad som händer utanför ankdammen. Blir föraktet mot konstmusikyttringar handgripligt? Blir det skottpengar på mezzosopraner?  Det putsas snart frenetiskt på alla redaktörers Brownings.