I zigenerskans tecken. Trubaduren på Operan

 Nationaldag igen, svenska flaggans dag. Att fira Sverige och svenskt är inte längre skumt. Men att vara svensk betyder idag något annat än bara 60-100 år sedan. Då firade rasimen stor framgång i Europa, inte bara i Tyskland, i Sverige kom den med modersmjölken. Flera folkgrupper var i skottgluggen, man talade nedsättande om inte bara judar utan även romer, zigenare som man förr sade. Det är inte helt utan sådana tankar jag går på Operan dan före dan.

Romerna var under mitten av 1800-talet ett kringflackande folk med en utsatthet som saknade medstycke, när man ser hur välanpassade och någorlunda och ytligt accepterade  judarna höll på att  bli med ny lagstiftning, inte bara i Sverige (den riktigt grova antisemitismen kom något senare). Alltså en bra utan gångpunkt för att skildra en känsla av vara satt på undantag och sakna rättigheter. Det koloniala Europas höjpunkt hade ännu inte inträffat, men det skrivs om zigenare som något främmande, farligt eller otäckt. de Frumeries opera Singoalla efter Viktor Rydberg är ett sådant verk in på 1900-talet, Carmen ett annat, må vara att publikens sympatier till slut hamnar hos titelrollen, med viss reservation. För Azucena och hennes romer visas i operan dock bara sympati och medkänsla.

Man tycka om italiensk opera eller inte. Och jag måste erkänna att mitt intresse var inte på topp när jag släpade mig iväg till Operan och min parkettplats den 5 juni 2006. . Jag hör redan någon säga illmarigt: "om du inte gillar det du ska se, varför överhuvudtaget gå, och dessutom sitta på parkett?" Som information: jag blev "sponsrad"...

Parkettpubliken var som vanligt uppriggad till tänderna, helt okej för mig, jag var det inte, gick för musikens och föreställningens skull. Förväntningarna hos publiken var halvljumma, ungefär som mina faktiskt. Men...

...redan första tablån kändes det rätt. Allt stämde: regin, scenografin, kostymerna, ljussättningen. Jag var förbluffad. Och klistrad. Med stigande glädje och snabbare EKG konstaterade jag snabbt, att Giuseppe Verdis Trubaduren signerad Wilhelm Carlsson nu måste tillhöra en av Kungl Operans bästa föreställningar. Stiliseringens prima voce regissören Robert Wilson häpnar över tilltaget. Jag ska försöka förklara.

På scenen ser vi ett tornrum eller sinnessjukhus, vitt inuti, svart utanpå, uppskissat av Reinhard von der Thannen, även ansvarig för kostym.  Därinne samlas ett galleri män och kvinnor besatta av demoner,  klippta som pappfigurer, oförmögna att brinna, materialet till trots. Först i vitt, oanfrätta, sedan svart, besatta. Stiliserade i koreografiska mönster och konventioner, oförmögna att röra sig fritt men med ett brinnande inre, träder de något slags dans med varandra där allt tycks avgjort på förhand. De enda som lever är romerna.

Det är mycket gripande och vackert, spänningen hålls på maximum nästan hela tiden, och balansen mellan de svarta och vita håller en svart fjäderprydd demon som på grund av ett outsläckligt raseri inte förmår gå in i dödsriket, som i ett japanskt noh-drama. Man kan lätt identifiera sig med detta raseri. Azucena blir dennas klarögda men skräckfyllda och handlingsförlamade  lierade,  stackars Azucena ryggar synskt tillbaka för det hon varseblir operan igenom.

Det textliga tvärsnitt Verdi har låtit Salvatore Cammarano destillera ur Antonio García Gutiérrez'  pjäs El Trovador (librettot fullbordat av Leone Emanuele Bardare) kastar oss direkt in i handlingen som i ett dataspel: musiken koncertrerar sig bara på känslorna som kommer ur den historiska storm operan kretsar kring. Och den glöder från början till slut, Verdi själv är djupt inspirerad och brinner för den musik han komponerar, på gränsen till utbrändhet. Att glödga orkestern till ena musikaliska höjdpunkten efter den andra, och dessutom variera dem med raka guldblänkande klara smittande melodiska teman och antiteman,  fast så intressant och kontrapunktiskt att man som musikvetare ständigt förvånas och begara denna skicklighet, och upplever den  enormt stark under den skicklige dirigentens Christian Badeas ledning. Han känner musikens puls och källflöden, kan redan tidigt avgöra var i framtiden stöten skall sättas in och rubateras. Operakören firade triumfer både sångligt och som aktörer - i ett humoristiskt antytt dansnummer.

Ett lysande partitur, som redan skrivits om kilometervis. Vad kan jag mer säga om den, jag, en enkel musikbloggare?

Sångarnas toppklass rent vokalt bäddar för en stor musikalisk upplevelse: Badri  Majsuradze , en mer och mer  frekvent gäst  från Bolsjojteatern med händer som dörrar, har den urkraften och tyngden som Manrico-rollens häftiga temperament kräver. Sitt romska sociala arv vill den hämnas och Majsuradze är motsägelsefull sval i sitt utspel men desto häftigare i sin svetslågestämma. Hillevi Martinpelto har jag aldrig hört bättre än som Leonore. Koloraturerna laddar hon med psykologisk kraft och framstår i sin mänskliga skönhet som bland det bästa operan har att ge just nu i sopranväg. Karl-Magnus Fredriksson går från klarhet till klarhet, som greve Luna med en bärighet och pregnans och oändligt vacker färg. Floskler, ja jag vet, men vad ska man säga om denne gud utklädd till baryton. Ville han bara  mer ta vara på mezzoforterna, så riskerar han direkt publikens mentala hälsa.
Azucena, denna ”tacksamma roll” var Ann-Marie Eklöfs, hon lade ner hela sig kropp, själ, röst och lite till i en  hämnande romsk kvinna vars stereotypa zigenska fördomsfulla attribut vi tack och lov med regissörens goda minne slapp denna gång.Föreställningens enda levande person.  Tack för den, Eklöf!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback