Om Kulturarvets musik- vem bär ansvaret för tystnaden?

Idag funderade jag på svensk musik. Igen. När det står "svensk musik" i media, eller "kultur", så handlar det alltsomoftast om populärkultur, precis som om det fortfarande, 2008, är "för fint" att lyssna på konstmusik, klassiskt. Så vill jag söka på en recension om FriskyttenFolkoperan i t ex Expressen.se, så får jag verkligen ligga i. Den blaskan har åtminstone den fördelen att de hycklar inte om sitt ointresse som t ex Aftonbladet, som har en kulturdel inte värd namnet, åtmisntone inte om man som jag verkligen vill söka reda på opera och  klassisk musik; i Aftonbladet trängs allt stort och smått (mest smått) huller om buller.

Någon journalistik om svensk klassisk musik existerar överhuvudtaget inte. När såg vi en brett upplagd initierad analys om Ivar Hallströms eller Kurt Atterbergs operor? När drevs en polemik om Nationaloperans, Kungl Operans,  repertoarpolitik vad gäller det svenska kulturarvet? När svenska kvinnliga dramatiker under begrepp som Modärna kvinnor dammas av och återupptäcks som manliga jämlikar i kvalité och friskhet, skrivs det, med rätta, spaltmetervis. Verkligen på tiden. I så motto lever vi i en spännande omvärderingens tid. Men när kommer skiftet om klassisk musik, särskilt rörande svensk opera komponerad före 1965? Vad kan skaka om debatten?

I utlandet har de sk nationella operornas och tonsättarna sedan länge haft en central roll i repektive länders repertoar och debattkultur. Så icke i Sverige. Jo, så tillvida att det skrivs om andra länders tonsättare, men inte de svenska. Är det intresant med ett kulturarv? Är det intressant med ett svenskt kulturarv? Är det intressant med ett svenskt musikaliskt kulturarv? Dessa frågor lämnar jag till allmänheten att besvara. Fast inte i Aftonbladets nätupplaga.

YouTube- din musiktub i vardagen

Ett ställe där man kunde dela videos med varandra skapades i februari 2005 av ett par PayPal-anställda under namnet YouTube. Sajten har vuxit enormt och idag kan man se sekvenser ur tv-program, gamla långfilmer, klassiska konserter, arabiska galor, egna vardagsklipp och allt möligt och omöjligt. Att YouTube är variationsrik står var och en att själv upptäcka.

Själv kan jag bara konstatera att efter den "omöjliga" sökningen "Kallstenius" (1900-tals-tonsättaren Edvin Kallstenius) fick 1 (en) träff från en konsert med en anonym symfoniorkester och en dirigent jag aldrig hade hört talas om - Miguel Ramos. Vid närmare efterforskning visade det sig att han bor i Stockholm men har sitt huvudsakliga konstnärsskap i Central- & Östeuropa. Nämnde Kallstenius uppfördes i Tjeckien och på sin meritlista har dirigenten Ramos ett framförande av Allan Petterssons sjunde symfoni med Kaliningrads symfoniorkester (!). Miguel Ramos gör ofta stora insatser för svensk musik i österled men det har inte uppmärksammats ett dugg i svensk media. Vilket visar att ankdammens mediatörer sällan sträcker näbben längre än nätet och de gamla vanliga invanda massvandringslederna. Men används Internet slugt och nyfiket så kan de mest roliga upptäckter göras. Och avsmakas. Om man kommer så långt att man öppnar tuben, förstås.


Martha och Dmitrij

Visst - Martha Argerich är en sägenomspinnen pianist med lika egensinniga som inspirerade tolkningar. Berömda är hennes tolkningar av standardrepertoaren. Varför blir jag då lyckligt förvånad när jag sätter på hennes tolkning av Sjostakvitj och dennes pianokonsert nr 1 med trumpetsolo? Makalöst är hennes anslag som likt kattens tassar mjukar upp den till synes tuffa konserten av en ung bildstormande tonsättare.  Poesi är bara förnamnet. Hon berättar något för oss, förmedlar - berikar lyssnarens konstnärliga fantasi  men blir en sådan där länk mellan verk och åhörare som är ytterst ovanlig, som stannar kvar och som man bara vill ha mer av. Att ge denna pianokonsert det djup den förtjänar är en bedrift som gör att tolkningen ställer sig på guldmedalplats av alla de jag hittills har hört. Ett måste i samligen.

dirigent: Alexander Vedernikov
trumpet: Sergej Nakarjakov
orkester: Italienska Schweiz' orkester i Lugano

EMI  50999 5 04504 2 8


Mp3-vänner

Jag köpte min mobiltelefon för över ett år sedan. Länge hade jag haft ett sug efter att underhålla mig på de långa resorna på tunnelbanan eller bussen. Radio förespeglade mig länge, särskilt Sveriges Radios P1, eftersom jag är lite av en nyhetsnarkoman (det här blivit bättre sedan dess, av särskilda orsaker). Så en mobil med radio vore inte så dumt.

Men barnsligt förtjust i ringsignaler med klassisk musik, några jag inte kunde ha i min gammel-gamla mobil, önskade den möjligheten att använda min favoritmusik som pockande ljuva toner när någon ville kontakta mig. Svaret blev mp3-spelare - och att lyssna på musik var som en bonus (radion ingick inte i paketet).

Idag är mp3-spelaren i min mobilen min allra bästa uommänskliga vän. Aldrig har jag lyssnat på mycket på musik som nu. Ständigt uppdaterad med det senaste inom branschen, nerladdade godisbitar ur skivhyllan jag aldrig tidigare hunnit med, samt de där verken jag varit nyfiken på men aldrig haft ro att sätta mig in i. Som Gabriel Fauré och hans Stråkkvartett. Ett synnerligen svårgenomträngligt verk vars skönhet jag hittills bara kunnat beundra på distans. Nu, efter 20-25 genomlyssningar i min Mp3-spelare, kan jag verket riktigt bra och älskar det. Upptäcker hela tiden stämmor och motstämmor. Musiken har blivit ett äventyr också, förutom njutning.

Så visst, efter att ha tuggat mig genom Judinnan av Halévy, Franz Schmidts symfonier, Mahlers mellansatser, Desmarests Motetter, har jag fått en hel ny repertoar som gett mig lycka och njutning på ett helt annat sätt än tidigare. Och älsklingen Jean-Philippe Rameau bär jag med mig överallt - min allra bästa vän.

Efter mobilen.


Hugo Wolf nyklädd

Den italienska sångboken skrev denne österrikiska kompositör på 1890-talet, fär 1 röst och piano. De korta sångerna är nyarrangerade för 2 röster och kammarorkester av den finländske pianisten och pedagogen Ralf Gothoni, med ett lysande resultat. Följsam och originell, ibland väldigt sparsam orkestrering lyfter föredömligt fram rösterna, samtidigt som Schönbergs ande från den första kammarsymfoni svävar över verkets uttryckssfär. JaeEun Lee, sopran, och Colin Balzer, tenor, framför sina partier lysande och texttolkar med stark inlevelse. Denna skiva är lyfter fram Wolf och får honom att skimra.

"ITALIENISCHES LIEDERBUCH"

BAYER  BR 140 008


Folkoperan ger röst åt skrik

Shit också!

Folkoperans satsning som bygger på ungdomarnas verklighet idag är verkligen en fingertoppskänslig. Trots att jag inte harsett den ännu, verkar det ju vara en verkligt spännande idé som bara en institution av Folkoperans kaliber kan prestera, där en tonsättare från konstmusiken, Fredrik Österling, mött texter av unga kännande människor av kött och blod av idag, sammanställda av Manuel Kubas. De osedda. Om operaformen ska ha någon framtid, så tror jag att de unga kommer att minnas en sådan här föreställning som ett försök till möte, och kan slussa dem vidare, kanske inte till Kungliga Operan i första hand, utan fria gruppers och små operasceners gestaltning av verkliga människor av kött och blod, som angår alla där ute. Sagor i operaform är ju intressant det med, och blir en senare, mer estetisk fråga, om hela denna kommer så långt. Lyckospark Folkoperan!!

http://folkoperan.se/forestallningar-biljetter/shit-ocksa


För Luren

I lurarna just nu:

Franz Schmidts gripande fjärde symfoni med Fabio Luisi vid pulten.

Allan Petterssons sjunde symfoni i en radioinspelning från Konserthuset 2003. Marc Soustrot gör en oöverträffad tolkning, slår t o m Doratis.

Johan Helmich Romans Sonater för flöjt, violone  och generalbas. Maria Bania i titelrollen. Tryck i tolkningarna.

Jean Philippe Rameaus motett Deus Noster Refugium, dirigent Hervé Niquet. Starka accenter, liten ensemble, friskt humör. Man blir jublande glad.

RameauCD


Kulturen och Svt

Läser att Svt ska omorganisera, nyheterna stärks och kulturen försvagas. Det enda jag gör är att flytta kostnadsstället, säger Eva Hamilton.

Försvagningen av musiken som egen genre har dock pågått sedan flera år. Musikspegeln lades ner, folkmusiken och konstmusiken skulle få ett annat bevakningsprogram istället, men orgaisationstekniska svårigheter gjorde att Ozan Sunar sköt upp programmets verkställighet. I själva verket ligger förmodligen sparkrav och ointresse för genren bakom, att Musikspegelns ersättare ännu inte sett ljuset. Att jämföra med att Sveriges Televisions kulturmagasin Sverige ska förändras, ja till och med läggas ned. Vilket förnekades av programchefen då. Nedläggningen sköts upp på obestämd tid.

Den klassiska musikens osynliggörande i vår tevekultur är väl det tydligaste tecknet på att saker och ting håller på att hända i vårt samhälle. Nya beslutsfattare kommer till, makthavare med helt annan bakgrund och smak är de som förut regerade med utgångspunkten, att tittarna och lyssnarna ska garanteras en så allsidig genrebevakning som möjligt. Istället ser vi att den klassiska musik får trängas i bredare musik- och kulturprogram, där det också vinklas för populärkulturens musik och konst.

Kulturnyheterna har en bred syn på vad kultur är, men följer allt oftare upp konstmusikdebatter om denna kulturforms vara eller inte vara, än att bevaka den i landet. Det finns ju massor att rapportera om, och skulle redaktionen bevaka klassisk musik lika initierat som pop och rock, så hade nyhetsinslagen sett ut på ett helt annat sätt.

Vi har inte sett slutet på kulturens nedrustning i Svt eller i samhället i övrigt. För trots att det byggs konserthus som aldrig förr, sker en föryngring av beslutsfattarna. Deras ointresse är värt att uppmärksamma och bevaka av t ex Kulturnyheterna.

Brus som letar sig genom

Det ligger ett brus över sta'n. Ett kommersiellt brus. Både bilder och ljud samregerar över gator och torg, samt på bussar. Reklamen har både förföriska färger och röster, allt blandat till en hetsig pumpande uppmaning att konsumera just deras livsstil, deras produkter - vi får höra och se påståenden som genom upprepanden och förförisk förklädnad blir sant, i alla fall så att vi tror på dem, eventuellt påverkas av dem.

På bussarna hörs det dagligen, man kan inte värja sig. Bilder gå att tankspritt vila blicken på och tänka former och färger, men ljud går inte. Reklamradiofria bussar, finns det? Nej, det är ju bussföraren som väljer, inget påbud finns att välta över reklamljud över passagerarna.

Så vad gör man om man till varje pris vill undvika reklamradions skval? Väntar på nästa och hoppas att man spelar P1 eller P2? Eller tar tunnelbanan och lyssnar på enformiga stationutrop som stundom hakar upp sig? Eller klagar? Olösligt problem för stackars bruströtta öron.

Musik 2007

För övrigt är det på sin plats att önska er alla ett riktigt gott musikår med massor av konserter, musikdramatik, dans - ja allt som bör ses av god kvalitet. Men glöm inte våra kyrkor! I dem musiceras det ofta och mycket, inte bara under julen och påsken. Varför inte slinka in på en gratis lunchkonsert någon gång, till att börja med. Vem vet, kanske man får göra det där orgelverket man inte visste att man behövde höra. Och får namnet på det på köpet.

Gott Nytt År!

Jubilarernas ungdomliga farväl

När nu året närmar sig sitt slut,  bjuder Konserthuset i Stockholm hösten och det gamla året farväl med det unga gardet. Under torsdagen inrättade sig den kazakiske dirigenten  Alan Buribajev på pulten med energi i nypor och glädje i kropp. Att  Joseph Martin Kraus’ uvertyr till Voltaires skådespel Olympie från 1792 passade Buribajev perfekt visade sig med en gång, för Kraus kändes ny och fräsch i hans händer. Och orkesterns lilla 1700-talsgruppering lyste genomskinligt och intensivt melankoliskt. En jubilar som stått i skuggan hela året fick väl här inte vinka med hela handen men gav en fingervisning om sin kapacitet.

 

Mendelssohnska tongångar fick flinke violinisten Henning Kraggerud fullt upp med, i ett snabbt tempo där tonsättarens ungdomliga sinne gestaltades kraftfullt, och där själ inte alltid hängde med teknisk briljans. Snyggt var det dock.

  

Så är snart jubilarernas stora år till ända. Sjostakovitj drog sin sista suck med sin första symfoni, som visar en kompositiörs spretiga galghumor, ytterst gestaltat och förvaltat i operan Näsan. Buribajev höll väl inte riktigt ihop idéerna till ett slags symfoniskt helhetsintryck, verket föll samman i ett par intressanta delar som kändes retligt fräcka – det var väl sådan Sjostakovitj egentligen ville vara: lite kaxig och upproriskt energiska.  Men är inte ungdomar sådana alltid? Tack för detta år, i själen alltid unge Dmitrij!


Julens musik strömmar in över Sverige

För övrigt börjar det dra ihop sig. I år lackar det något så vansinningt fort, för inte så längesedan var det brittsommar (å vem fasen är Britt?).

Mycker ska hinnas med, men visst ska man hinna med att belöna sig också? Med en eller ett par julkonserter t ex. Och de är inte så få, i alla fall inte här i Stockholm. Ment runt om i hela Sverige övas det och filas på uppträdanden, och förväntansfulla familjer ser inte bra fram emot Karl Bertil Jonsson (som även i år ämnar ta från de rika och ge till de fattiga), utan även mammas, pappas, lilla Kristins eller Anton-grabbens juluppträdande. Uppspel, julspel, adventskonserter och allt möjligt förbereds. Man och Fru har bråda dagar att följa med telningarna till sina repetitioner på dagis och skolor, innan de själca, efter arbetsdagens slut och barnvaktens anförskaffning, lyckats få veckans barnvakt för de själva skola få öva SIN repertoar.

Och vi andra, som är konsumenter, vad ska vi höra denna julhelg? Utöver de närmastes konserter? Förslag mottages med tacksamhet. Händel är ju en höjdare, och hans Messias en jordare, nyss influgen från högre höjder. Och det varje jul! Var spelas den, tro? Och Bach, inte ett öga torrt med pukor och trumpeter: "Jauchzet, frohlocket!!" Prisen dagarna!

Ja, inte vet jag vad jag och de mina ämnar taga oss före. Kanske fäöja några tips? Och alla i Sveriges avlånga land: lycka till med julmusiken!! :)

Sjostakovitj revolution är lite udda

Är någon behjälpt av att höra mer Dmitrjij Sjostakovitj detta jubileumsår? Tja, det är ju en bra tonsättare, men som med många andra redan kända (ni vet vem jag menar), tenderar en latent trötthet bli akut.

Nå, Sjostakovitj har ju inte gjort några evergreens precis, som sjungs på gator och torg. Men det hindrar inte att vissa av hans mindre kända vokalverk är värda att framföra, hur slimmade de än verkar vara i förstone. Ta hans 10 poem till dikter av revolutionära poeter op 88, t ex.  Ett fåtal sovjetiska framföranden har givit avtryck i vinyl, av bl a en en viss Kravtjenko. Men även John Allldis utamande dessa körsånger med Nederländska kammakören på sin tid, bevisat den svarta plastvägen på märket Sony.

Revolutionära diktare? Ja, kanske, med god vilja. Revolutionära dikter? Inte entydigt. Man kan nog läsa in en och annan oplockad gås med sovjtetregeringen från tonsättarens sida, för musiken är väldigt blandad stämningsmässigt, och polyfont skriven. Alltså både mörkt och bitvis svårsjunget. Det märks även här på sina håll, för jag tycker att Kammarkören bara nästan ror iland sin stora uppgift. Fast tonbildningen är det inget fel på. Och man är ju tacksam att körsångerna äntligen kommer på skiva i modern tid, så våra obesmittade öron kan avgöra huruvida det ligger en hund begraven i dessa verk. En lysande idé som kanske väntar på sin lysande uttolkning. För detta är bra musik, oavsett var man står politiskt. En intressant tolkning har Sjostakovitj gjort. Mycket intressant...



Ryska titlar (står inte i häftet):

1) Smejel drusia (Leonid Radin)
2) Odin iz mnogich (Jevgenij Tarasov)
3) Na ulitsu! (okänd)
4) Pri vstretje vo vremja peresylki (Aleksej Gmyrjov)
5) Kaznennym (Aleksej Gmyrjov)
6) Devjatoje janvarja  (Arkadij Kots)
7) Smolkli zalpy zapozdalyje (Vladimir Tan-Bogoraz
8) Oni podedili (Aleksej Gmyrjov)
9) Majskaja pesn  (Arkadij Kots)

10) Pesnja (Vladimir Tan-Bogoraz)



 

 

Caprice  CAP 21773

 

Arnold Schönberg, om någon vågar

I min skivspelare just nu:

 

Hypnotiska finalen ur Arnold Schönbergs Variationer för orkester op 31.


Ren och skär tolvton, att tas i smulor. Om och om igen. Schönbergs mästerskap i orkestrering visar sig här i full mundering. Lyssna på detaljerna om ni inte har för ömtåliga öron. Wow säger jag bara.

 

Kent Nagano dirigerar Deutsches Symphonie-Orchester.


 

Harmonia Mundi HMC 901884


Fegheten hos kulturjournalister ger oss snävare utbud


Intressant fenomen detta, att när man inom kulturjournalistiken diskuterar genrer, som konst, litteratur och musik, så utelämnas i de allra flesta fall konstmusiken, dess tonsättare och utövare. En journalist kan i samma andetag nämna de stora författarna, de erkända porträttmålarna och de mest stiliserade fotograferna, men i nästa andetag enbart och uteslutande lika självklart föra fram artister inom från den musikaliska populärkulturen eller jazzen, som om dessa skulle vara parallella jämförelseobjekt.   




Flera journalister verkar stoltsera med att inte gilla s k klassisk musik, jag har hört flera uttalanden om detta. Oroväckande. Och vad beror det på? Hur kan man ge sig hän i utforskningen av ett slags litterär kanon, och samtidigt vara till synes helt ovetande om konstmusikens utveckling under samma tid?  Inte sällan stod konstnärer inom konst, musik och litteratur upp för varandras verk och umgicks i samma salonger eller konstnärskollektiv. Men programledare på SVT:s Kobra  djupdyker  med en med dårars envishet in i populärmusikens allra innersta  väsen för att vaska fram guldkorn aldrig förr hörda. När märkte vi samma hängivenhet för utförskningen av  t ex  Modest Musorgskij och hans kamp för att få operan Boris Godunov framförd?  Eller Claude Loyola Allgéns tragiska och trasiga livsöde med sitt unika konstnärskap? Precis som om de inte fanns. Att svensk konstmusik inte fått något eget program efter Musikspegelns nedläggning, utan hänvisas till K-Special, då och då i  Veckans konsert, blandprogram som Musikministeriet eller  Kulturnyheternas ofta korta summariska rapporter, är ett tecken i tiden. Detta sker samtidigt som populärmusiken är välförsedd med program som Musikbyrån, Nöjesnytt och Studio Pop.  




Dagens Nyheters kulturbilaga hade en artikel som handlade om svensk kultur utomlands. Där listades Ingmar Bergman, Greta Garbo och Ingrid Bergman inom filmen, Erland Josephsson, Lars Norén, Birgit Cullberg och Mats Ek inom scenkonsten, Bruno Mathsson inom formgivning och arkitektur. När musik fördes på tal var det Eskobar, Anna Ternheim och Esbjörn Svenssons Trio som togs fram inom jazz, Christer Sjögren som dansbandsikon,  Bodies Without Organs och E-Type som framgångar inom discokulturen och hårdrocken. Som ett kuriosum nämndes därefter DJ Mendez och Tito Beltrán som chilesvenskar med framgångar i Chile, utan att ens nämna att Beltran är en operasångare.  




Det är inte så att konstmusik är något impopulärt bland folk i gemen. Musikfestivaler finns, av olika slag och genrer, men en inte så ringa del består faktiskt av framföranden av operor och orkester- och kammarmusik. Men detta framkommer inte i någon större riklighet  media, varken i förhandsreportage eller recensioner, i den utsträckning som motsvarande populärmusikgenren. 




Dit har vi alltså kommit. Är  rapporten om Birgit Nilsson, operasångerska för den som inte visste, efter hennes den sista stora nyheten från operavärlden som når vår svenska media? Kommer Nina Stemmes stora scenkarriär att följas upp? Är den ”häftige” trombonisten Christian Lindbergs nya bana som dirigent värt ett eget program, eller en djupdykning i Kobra? Förmodligen inte.   




Att 40 000 människor på Rathausplatz i Wien följde  konserten med den svenske cellisten Andreas Brantelid, efter dennes vinst  i Eurovisionens tävlig för unga musiker, gick nästan helt spårlöst svenska nyhetsrapporter förbi.  Med tanke på att journalisterna numera skäms för att inte vara poppiga eller rockiga, ser det ut som om allmänheten går miste om en fullödig och heltäckande bild av vad kultur är. Oavsett vad som händer utanför ankdammen. Blir föraktet mot konstmusikyttringar handgripligt? Blir det skottpengar på mezzosopraner?  Det putsas snart frenetiskt på alla redaktörers Brownings.

Sångskattens Toivo Kuula ypperligt tolkad

Toivo Kuula är en tonsättare som finländarna skattar mycket högt, förmodligen lika högt som Sibelius.  Trots att han inte blev mer än 35 år på grund av en simpel politisk dispyt (skjuten av en vit militär i anknytning till en restarang  i Viborg 1918) , är hans verkförteckning av synnerligen hög konstnärlig halt. Körstyckena, en del över finländska motiv eller folkvisor, är ständigt på finska körrepertoaren , och de inspirerade sångerna har en sällspord lyskraft, ofta med intensiv och utvecklad, inte sällan kontrapunktisk,  pianosats. Texterna  Kuula använder är skaldade av de sedvanliga storheter, som tonsättare i Finland ofta återkommer till -  Eino Leino, Larin-Kyösti och Veikko Antero Koskenniemi, men även mer okända, som t ex Aarni Kouta.

kuula
Barytonen Tommi Hakala, som fick utmärkelsen BBC-singer of the world 2003,  har på sin soloskiva Tule armaani (’Kom, älskade’) med sig en pianist som är skräddarsydd för alla de löpningar sångerna kryddas med, Kristian Attila. Och de arbetar vackert, märgfullt och ofta vemodigt med dem. Men framför allt lyckas paret Hakala – Attila lyfta fram ljuset i sångerna, där det helt plötsligt och oväntat träder fram, genom harmoniskt spännande förvecklingar. Lyssna t ex till den korta, nästan spöklika början i (’Natt’), med en inledning som genom pianots vidare, nästan omärkliga förändring växer både till drama och majestätisk resning, och därtill nästan folkliga tonfall, för att lika plötsligt som oväntat försvinna likt en virvel på vattenytan. Stor konst är denna musik, som Hakala lyhört, texttroget och musikaliskt imponerande lägger sitt öra till. Och i den poetiska uttryckskraften tål han jämförelsen med giganten Jorma Hynninen, vilket sannerligen inte är illa presterat. 

Ondine  Ode 1087-2


Musik och andning

Att återkomma till musikaliska favoriter är väl tämligen vanligt, de blir som både viktiga andningshål och trygga vattenhål att hämta läkning och uppbyggelse från. Att klassiker som Bach, Tjajkovskij och Beethoven ger det igenkännandet är helt klart, liksom ”pärlor” eller ”örhängen”.

 

Hur gör man för att bredda musiksmaken, ge människor fler trygghetspunkter? Visa att ett okänt stycke av en 1900-talstonsättare från Norge kan ge utbyte precis lika spännande som någonsin en Pastoralsvit? Eller att Stenhammar är en mästare även i det lilla formatet? Eller att djärvt be någon spela ett av Alban Bergs 3 orkesterstycken sisådär en 8-9 gånger och fråga sig hur musikupplevelsen förändras efterhand. Kan det ge en ny källa för vattenhålet?

 

Idag har jag själv vaknat till de gamla beprövade korten: Jean Philippe Rameau och hans opera Les Indes Galantes. Jag får aldrig nog av denna tonsättare, denna opera, dessa arior. Känner en så stor tröst och trygghet när jag resten av dagen bär på denna stora musikaliska skönhet inombords, och hör alla vokalstämmor, flöjter och fagotter snirkla sig i ett genialt flätverk inombords. Hur tungt eller lätt det än kan vara livet, finns alltid musiken att stärka sig och spegla sig i. En källa till evig förankring.


Insikter först vid envist och upprepat lyssnande

Apropå Henze, Schönberg och grabbarna -  och lyssningsbarheten: intervjuade en finländsk tonsättare en gång, och vi talade om musikens "informationstäthet" och "svårhetsgrad", mao hur lätt eller svårt det kan vara att ta till sig modern konstmusik för "vanliga" öron. Hans absolut oomkullkasteliga åsikt var, att musik bör man inte anse vara "dålig" eller "bra" utifrån konstnärliga värderingar, utan bara om man tycker om den eller inte. Han menade dock, att innan man förkastar en musik med att man inte tycker om den, bör man lära sig den utantill så långt som det är möjligt.

Jag rusade hem och satte på ett vokalverk av denne man, och tog honom verkligen på orden, lärde mig varenda skrymsle i verket, så långt det tillät mig rent akustiskt. När jag var klar, så älskade jag det. Hur snårigt och svårt det än hade varit. Ett lyssningssätt jag praktiserat sedan dess och hjälpt mig många gånger. Jag har också fått en ny ödmjukhet mot musik överhuvudtaget, och lärt mig, att kultur i gemen kan ha egenskaper man inte ser i första förbirusande flimret. Hur ska kulturen, och konstmusiken, OCH den
m o d e r n a konstmusiken överleva i ett flimmersamhälle som vårt mediala? 


Övertygande Henze

Att Hans Werner Henze är en stor tonsättare vet många som är insatta i konstmusikens värld. Att han är från Tyskland,  kan många ana sig till  utav namnet,  att han har komponerat operor och baletter vet en hel del. Att han är marxist vet få och homosexuell nästan inga. Ändå är det väl just politiken som har styrt Henze till vad han är idag. Antifascist blev han av egna erfarenheter, drog sina slutsatser därav. Som homosexuell fick han nog av den mobbning som var legio i stora delar av i Europa på 1950-talet, men tydligen kände han en fristad i Italien, där han sedan decennier bor med sin manlige livskamrat.

Att Henze inte varit särskilt flitigt förekommande i repertoaren på svenska breddgrader beror säkert på att hans musik är intellektuell och diger, på ett sätt som verkar repellerande på svenskt kynne. Idag har som bekant svenska konsertinstitutioner svårt att fylla sina konsertsalar med sedvanlig konsertmusik, och har varit tvungen att gå utanför den repertoar som man vanligtvis förknippar med symfoniorkestrar. Filmmusik och orkestermelodier  från ungdomskulturens dataspel i orkesterarrangemang är svaret på det uteblivna intresset. Christian Lindberg, trombonist och dirigent, är mer inne på det spår jag förespråkar - en annan förpackning, bort från det stela tilltalet, våga vara lite fräck och slänga frackarna. Det ger mer än man tror. I detta sammanhang är då tilltaget att ge Henze en egen tonsättarfestival i den sedvanliga konservativa förpackningen är mycket djärvt grepp, för att inte säga dristigt. Att företaget kunde ha slutat i katastrof för Konserthusets ekonomi gör inte rikstagandet mindre modigt, och konsertöppningsdagen såg det mörkt ut,  fribiljetter var ett sätt att fylla parketten med.

Men om Hans Werner Henze som tysk, intellektuellt snårig och med stilmedel som hör nya wienskolan till, kan te sig otilläcklig på skiva, blir omdömet helt annat när man hör musiken på plats. Att Henze är en mästare i att orkestrera kommer fram med all önkvärd tydlighet, och det expressiva andliga släktskapet med Alban Berg gör sig ofta påmint  som en själsig angeläghet, som i bästa stunder kan vara drabbande och förintande. Öppningskonsertens sjunde symfoni var just ett sådant verk, och man hade önskat att även de mer lågmälda partierna hade fått samma brokiga lyster som de högljudda, kanske hade dirigenten Alan Gilbert sina övertygelser på annat håll.

Gästspelet med Norrköpings symofiorkester var en besvikelse, tyvärr. Denna duktiga, unga orkester hade under sin engelska gästspelsdirigent Stefan Ashbury koncetrerat sina krafter på att få Brittens i och för sig fina orkestermellanspel ur operan Peter Grimes att glimma, men Henzes symfoni nr 5 och Mahler inledande sats ur tionde symfonin kämpade man förgäves med. Att Cecilia Zilliacus lyckades med bravaden att få sin solostämma till tredje violinkonserten att nå utöver uppvisningen var hennes egen förtjänst.

Så avslutas Henze-festivalen på fredagen den 19/10 med ett oprövat kort, den unge dirigenten Alejo Pérez från från Argentina,  med studiebakgrund för Peter Eövtös och Colin Davis. Det märktes, för han han en osviklig känsla för musikverkets form och tematik i sina tolkningar, som började med en fräsch uppdatering av uvertyren till Trollflöjten. Fünf Botschaften für die Königin von Saba avlöste varandra likt illustrerade bilder, vars innehåll åskådliggjordes på ett poetiskt och precist sätt. Därpå Uvertyr och Backanal till Tannhäuser. Tur att inte Henze var närvarande, för han avskyr Wagner. Men tolkningen kunde möjligtvis funnit nåd under hans kritiska öga. 

Gabriel Suovanen gjorde ett starkt arbete i de svåra nepolitanska sångerna, varpå en fulltalig Kungl filharmonisk orkester gav sitt yttersta i Adagio, Fuge  und Mänadentanz. Vilken färgprakt, vilket skakande drama! Och vilken tolkning! Pérez får mer än gärna återkomma med mer Henze, och varför inte elfte symfonin av Allan Pettersson, som verkar vara klippt och skuren för dirigentens kynne.

Ett stort tack till den oförvägna Konserthusstiftelsen, hoppas att ekonomin gick ihop. Det gjorde i alla fall de konstnärliga intentionerna!

Ps. Artikeln påbörjades den 14/10 och avslutades idag dem 20/10, om ni undrar.

Jubel för tragik

När det gäller jubilarer har Sjostakovitj det lättast av dem alla. Det är svårt att tröttna på hans musik,  i lagoma portioner. Personligen blir jag övermätt på det utbud av Mozart som finns nu, när han ändå annars spelas så flitigt.  Joseph Martin Kraus kan man definitivt inte tröttna på, för han spelas ju mycket under förtjänstfullheten.

 

Skivutbudet är riktligt vad Sjostakovitj beträffar, och hans stråkkvartetter upplever just nu en renässans. Många duktiga ensembler, både ryska och annorstädes ifrån ger både suggestiva och aggressiva tolkningar. Och ju fler tolkningar desto bättre, för det vinner kvartetterna på.

 

Åttan är klart populärast med ett tjugotal inspelningar, och ensembler som Emerson-, Sorrel- och Sankt Petersburg-kvartetterna. Nu kommer Saint Lawrence med sitt bidrag, och det bådar mycket för en fortsättningen av serien med Sjostakovitjs samtliga kvartetter. Tolkningen på denna CD, och det gäller också för  trean och sjuan på samma platta, är intensiv, dramatisk och exakt.  Ensemblen lyckas att skapa ett drama som engagerar till sista noterna, frågan är väl ändå ifall det inte är så här musiken ska klinga: som desperata och svarta utrop till en värld som inte kommer till undsättning. Ensamheten sluter sig om människan/kompositören och man förstår hur otroligt absurt dualistiskt liv  Sjostakovitj levde,  både som poststalinistisk partitonsättare och knäckt, nästan förintad som människa. Hans skira veklagan i t ex sjuans lentosats kommer i Saint Lawrence-kvartettens spel att förfölja mig mycket länge.

 

EMI  0946 3 59956 2 6


Tidigare inlägg Nyare inlägg