Lurkväden

Att lyssna på modern musik ("konstmusik") är fortfarande ett företag för en utvald skara. Varför är inte så konstigt. Hela musikvärlden är uppbyggd av lättviktig flödande feel good-musik, den finns överallt. Endast få kommer i närheten av den s k "klassiska" musiken, ännu färre med den moderna.

Vad som är "modernt" skiftar beroende på vem man talar med. Barockopera-nörden eller mozart-specialisten kan sällan tänka sig gå in på musik komponerad efter 1890 och håller sig gärna i den otroligt rikhaltiga skivutgivningen från 1600-1700-talen. Inget fel med det alls. Jag lyssnar själv ofta och gärna på det. Också. Men jag stannar inte där. Livet är för kort för att höra om samma verk i nya konstellationer eller köra några få tonsättares alla verk bak och fram. Jag kör stenhårt med stilbrott.

Béla Bartók och Arnold Schönberg är röda skynken framför "den sanna musikälskaren". De är för moderna. Men jag skulle vilja kalla dem "moderna klassiker". Den riktigt moderna musiken komponeras ju idag. Den samtida. Att lyssna på Bartók eller Schönberg ger en helt annan, och striktare, mer traditionell, känsla än att lyssna på verk av Gloria Coates eller Kaija Saariaho.

Hur byter man spår? Det vill säga, lägger på en annan skiva? Här är jag övertygad om att man måste ha andra öron på sig än de vanliga, de som hör all varuhus- och reklamfilms-musik eller pop eller hip hop-snuttar som studsar mot oss hela tiden, lika lättköpt rytmiska och "melodiska" som bilderna runtom oss som flimrar förbi.

Vi måste ha tid för den moderna musiken. Den måste upprepas eftersom den innehåller så mycket information och många lager. När vi lyssnat på ett Saariaho-stycke 10 gånger, då kan vi yttra oss om hur det är. Men jag tror det tar 10 gånger.

Hur många gånger har du själv lyssnat på modern musik? Hur många gånger har du själv upprepat den tills du kan den? Ingen räcker upp handen? Pröva själv! Sedan kan vi snacka musik.