Musik och andning
Att återkomma till musikaliska favoriter är väl tämligen vanligt, de blir som både viktiga andningshål och trygga vattenhål att hämta läkning och uppbyggelse från. Att klassiker som Bach, Tjajkovskij och Beethoven ger det igenkännandet är helt klart, liksom ”pärlor” eller ”örhängen”.
Hur gör man för att bredda musiksmaken, ge människor fler trygghetspunkter? Visa att ett okänt stycke av en 1900-talstonsättare från Norge kan ge utbyte precis lika spännande som någonsin en Pastoralsvit? Eller att Stenhammar är en mästare även i det lilla formatet? Eller att djärvt be någon spela ett av Alban Bergs 3 orkesterstycken sisådär en 8-9 gånger och fråga sig hur musikupplevelsen förändras efterhand. Kan det ge en ny källa för vattenhålet?
Idag har jag själv vaknat till de gamla beprövade korten: Jean Philippe Rameau och hans opera Les Indes Galantes. Jag får aldrig nog av denna tonsättare, denna opera, dessa arior. Känner en så stor tröst och trygghet när jag resten av dagen bär på denna stora musikaliska skönhet inombords, och hör alla vokalstämmor, flöjter och fagotter snirkla sig i ett genialt flätverk inombords. Hur tungt eller lätt det än kan vara livet, finns alltid musiken att stärka sig och spegla sig i. En källa till evig förankring.