Lurkväden

Så dog hon då, den odödliga - scenkonstnären med stålrösten. Hon som var främmande all onödig stjärnglans, alltid var sig själv och egen och mycket enkel och blygsam - ändå blev hon sinnebilden för en operadiva, även om en av lärarna vid Operaskolan i Stockholm skulle ha sagt, att  operasångare är inte något att bli för bönder. Med sin bakgrund, bonddotter från skånska landsbygden, förblev hon sin härkomst trogen, och sjöng alltid också i de små sammanhangen, från Metropolitan till Västra Karups kyrka. Fast tidigare vid Operaskolan i Stockholm skulle en av lärarna sagt, att  operasångare är inte något att bli för bönder.

Den rösten finns på skiva. Inget blir någonsin likadant efter henne, särskilt som klassisk musik tenderar att betraktas som ett tillhåll för utdöende feinschmecker. Men kultur är ju alltid gränslös. Ett utförande kan aldrig få grupptillhörighet. I gamla Sovjetunionen satsades enormt på operakulturen, för att det arbetande folket skulle få tillgång de sådant som som tidigare hörde till de rikas privilegium. Som stat var Sovjet missyckad, men satsningen var rätt även ur ett folkbildningsperspektiv. Skulle tro att konstmusiken är mer än väl företrädd bland lägre klasser i Ryssland idag jämfört med t ex Sverige. Mycket pekar på det.

Att ett stor scenkonstnär går bort är alltid tragiskt, men ibland ger det kulturen en skjuts framåt. Birgit Nilsson sjöng på många scener, bl a på Bolsjoj-teatern i Moskva. Nu är hon död. Men rösten är evig och finns att tillgå på skiva länge till.